MarieHelene

Nybliven skåning och student.

2010-09-14T14:56:00.012+02:00

Efter lite påtryckningar tänkte jag nu att det var dags för ett livstecken här från skåneland där jag nu befunnit mig i precis tre veckor. Tre veckor, kunde lika gärna varit tre månader. Jag har nog aldrig träffat så många människor på så kort tid, tagit in så mycket information, intryck och miljöer och samtidigt på något mirakulöst sätt lyckats landa mitt i alltsammans.

Så har jag ju hunnit bli student också. Nollningen är över och till veckan börjar det på riktigt. Har under de här första veckorna haft introduktionskurs som innehållit smakprov från massa ämnesområden som utbildningen bygger på. Detta enormt spretiga ämnesinnehåll har kanske gett mig insikt i vad logopedyrket handlar om, men inte desto mindre bidragit till att man på allvar tvingas tänka igenom sitt val. Har bl a fått intervjua en logoped, fått en introduktion till lingvistik och fonetik, teckenspråk, språkutveckling, röstträning, psykologi, samtalspsykologi, PBL, logopedi och audiologi. Väldigt lite om väldigt mycket på väldigt kort tid alltså. Eftersom det är så spretigt har jag också pendlat från en dag till en annan mellan entusiasm över hur intressant det är och tvivel på om jag verkligen vill och kan detta – topparna och dalarna har varit täta så att säga. Så vi får se var det landar. Nästa vecka kör det i alla fall igång på riktigt med psykologikurs om barns utveckling. Det känns lovande.

Lund då? Många undrar varför i all sin dar jag flyttat så långt. Och det är förstås en berättigad fråga, om än jag tyvärr inte har något jättebra svar mer än att många bitar föll på plats samtidigt och Lund på bara en vecka gick från att vara ett (enligt mig) befängt förslag från Emili till att framstå som det enda alternativet. :) Så resultatet är alltså att jag bosatt mig i Sveriges ände och börjar nu sakta men säkert få ett grepp om den skånska kulturen. Jag har förstås en del kvar att lära, men jag känner att det finns potential. Och vad gäller själva stan var det ganska mycket kärlek vid första ögonkastet – Lund är precis lagom stort och sådär pittoreskt mysigt med alla gamla hus och kullerstensgator. Beskrivningen ”mini-Uppsala” stämmer mer än väl; här finns allt som finns i Uppsala, men lite mer komprimerat och med betydligt högre mysfaktor. Cyklarna regerar på gatorna och allt är nära, tempot är skönt och medelåldern måste vara… 25?

Vore det inte för spindelfrekvensen som är högre än något ställe jag befunnit mig på innan skulle jag inte ha något att klaga på. Men den första chocken har i alla fall lagt sig och jag försöker se det som gratis terapi. Eh, ja, eller ofrivillig terapi i alla fall. Det går sådär. Jag är ganska medveten om att jag borde underhålla min fobiträning, men det är lättare sagt än gjort. Min spray och spindelskrämmarmakapär som man stoppar in i väggen tycks i alla fall göra sitt jobb i mitt rum, men i köket och allmänna utrymmen får jag gilla läget. Försöka begränsa synfältet och sätta min radarblick på OFF. Inte scanna cykeln varje morgon eftersom oddsen att det sitter ett par stycken på den trots allt är överhängande. Inte titta mig omkring i föreläsningssalen och upptäcka att det sitter långbeningar i taket, eller syna korridorerna här på Larran alltför mycket. Men ibland är det ofrånkomligt. Som när jag cyklar rakt in i en äcklig tråd som fastnar rakt över munnen, eller när jag sitter i kyrkan och upptäcker en liten luring som svävar runt ovanför allas huvuden i sin tråd.

Till minuslistan får nog vädret också läggas. Min definition av ”blåsigt” har sen jag kom hit visat sig vara högst subjektiv. Och som reaktion på den insikten fick jag ”HAHA! Vänta bara tills det blir november”. Hm. Får se vad det ska betyda.

Oroväckande är också det dialektala inflytandet, men det börjar jag se som något nödvändigt ont här i livet. Som bekant har jag makalöst svårt att behålla min dialekt när den utsätts för påverkan. Och inte blir det lättare med åren. Här är dock gapet mellan min dialekt (som jag egentligen inte vet vad den är längre mer än ett hopkok av diverse dialekter) och skånskan ändå rätt stor. Så även om jag är lättpåverkad dröjer det nog innan jag börjar skorra, var så säkra. Däremot kommer jag rätt ofta på mig själv med att tänka på skånska. Tur då att min korridor endast innehåller ett fåtal skåningar som kompensation till övriga civilisationen. Här är å andra sidan risken för göteborgsinfluenser desto större. Det kräver verkligen maximal ansträngning att klämma fram ett ”jå” eller ”it” bland dessa människor. Enligt uppgift ska göteborskan vara en "dominerande dialekt" (vad nu det innebär?) men jag kan bara instämma. Den dominerar över min stackars melodi i alla fall. Och för att spinna vidare på samma tråd och göra saken värre (eller bättre, beroende på vilken kategori man tillhör) var det nyligen någon som sa att "om man har svårt att behålla sin dialekt har man antingen dåligt självförtroende eller är musikalisk". Haha. Vi ska nog inte överanalysera.

Det var allt. Eller nej, men allt ni får här åtminstone. Nu måste jag duscha. Ajöss!

Tiden som gått och tiden som kommer.

2010-06-12T14:25:00.009+02:00

Sommaren är här och kollektivet har genomgått stora förändringar i sin sammansättning. Inget är sig längre likt, med andra ord. Just nu sitter jag och myser i vårt vardagsrum som inte är sig likt nånstans. Men det är vansinnigt hemtrevligt och jag njuter. Efter en sjukt intensiv termin, åtminstone på det sociala planet, känns det välbehövligt med några dagar i chillandets namn nu. Har fixat och donat och kommit i fas. Känt mig som en hemmafru, fast utan barn.

CredoAkademin är alltså ett avslutat kapitel, vilket är lite svårt att fatta. Klassen är inte längre en klass och numera utspridd över vårt land. Galet, och tråkigt. Men jag tänker att allt har sin tid och på vilket fantastiskt år det varit.

Jag har ibland fått frågan varför jag går på CredoAkademin när jag redan gått på Johannelund, men jag har nästan svårt att se det så eftersom det är två så olika inriktningar och båda är relevanta på sitt sätt. Jag skulle säga att ett år på Credo har varit ett grymt bra komplement som jag inte kunnat ta till mig om jag inte hade läst på J-lund. Credo är kanske ingen bibelskola i klassisk bemärkelse utan har ett mycket bredare fokus tycker jag; man lär sig förstå och pröva olika livsåskådningar och världsbilder, hur de är uppbyggda, vad de går ut på och leder till. Man får chans att tänka igenom tron från grunden, se om det håller och redskap till att själv resonera kring trosfrågor och livsåskådningar. Och inte minst tycker jag att Credo är bra på att sätta all undervisning i relation till vår samtid och kultur så det känns väldigt relevant på det sättet.

Jag har lärt mig så mycket att jag inte vet vad jag har lärt mig, eller åtminstone känns det omöjligt att ringa in. Det är nog därför jag inte delat med mig så mycket här på bloggen eftersom det varit så intensivt på ett sätt, man har inte riktigt hunnit ta in det ena innan vi är inne på något helt annat. Ibland har jag känt mig så korvstoppad att det inte GÅR att få in mer och ibland har jag bara fascinerats över våra smarta lärare och önskat att jag hade deras hjärnor. Jag har fått fler aha-upplevelser än jag kan räkna och, för att citera Ellen ”fått svar på frågor jag aldrig ställt”. Men visst har jag, mitt bland all filosofi och epistemologi och religionsfilosofi och teologisk filosofi och logik och medvetandefilosofi ibland undrat vad det ska vara bra för eftersom det inte går att komma ihåg hälften. Men å andra sidan kan jag i efterhand se att jag har fått med mig mer än jag trodde i mitt sätt att tänka och resonera, och kunskap ger alltid bredare referensramar vilket i sin tur berikar och ger fler perspektiv på många andra frågor. Så på det sättet kan jag inte tycka att det är ”onödig kunskap” även om jag kanske inte kommer att få användning för varenda utläggning av filosofiska ståndpunkter eller vad konceptualismen säger om gudsbegreppets koherrens.

Det har i alla fall varit ett fantastiskt år på tusen sätt, inte minst har jag fått förmånen att lära känna sjukt bra människor. Jag har lärt mig makalöst mycket om mig själv, om andra, om hur människor fungerar, om grupper, om roller, om min roll, om relationer und so weiter. Nu ser jag med både vånda och förtjusning på hösten, även om den inte riktigt blev som jag tänkte mig. Mina volontärplaner gick inte riktigt i lås men jag lägger det på is, inte på hyllan, och hoppas att den möjligheten finns kvar när det är rätt tid för det. Det är lätt att tänka att man ska göra allt sånt när man är ung, fri och outbildad, men jag är inte så säker på det längre. Hursomhelst, efter mycket resonerande fram och tillbaka verkar det som om det (håll i er nu) blir Lund till hösten för min del. Inget spikat – jag har ju trots allt ännu ingenstans att bo och vet fortfarande inte om jag kommer in på min utbildning – men det är bäst att jag gör det, för just nu har jag ingen plan B. Jag har alltså sökt in till logopedprogrammet vilket känns lite som ett wild card fast ändå inte. Wild card därför att jag är långt ifrån säker på detta val, ändå inte därför att jag är betydligt säkrare på det än på något annat. Så kan vi väl sammanfatta det. Mitt andra alternativ kan jag i vilket fall inte söka in till nu till hösten så vi får väl säga att det inte är ett alternativ i nuläget. Så that’s the plan alltså. Men visst får jag lite panik vid tanken på att flytta till världens ände, eller Skåne om vi vill kalla det vid dess rätta namn. Fast jag gillar ju skånskan. Och det är trevligt med tidig vår tycker jag… (Och bevare mig väl, det säger jag trots att jag är norrlänning.) Sedan måste jag säga att en stad med cykelavstånd överallt just nu framstår som rena drömmen. Ingen mer tid slösad på överfulla tåg och SL:s reseplanerare. Inga fler panikartade språngmarscher för att hinna med tåg som ändå går var 5:e minut och inga fler dystra tunnlar när solen strålar utanför. Men jag kommer förstås också att sakna den här staden som kommit att bli mitt hem. Särskilt den här tiden på året kan jag inte fatta varför jag vill flytta härifrån. Det är som om hela den långa och fuktigt kalla och gråa vintern plötsligt suddats ut ur mitt medvetande och jag ser bara allt det vackra och fantastiska. Så, ja… Det kallas ambivalens.

Nu ska jag rycka upp mig och göra något av den här dagen innan folket kommer hit ikväll. För mig som sällan väljer TV:n som tidsfördriv har det gått långt när jag fastnar framför två program av ”Mama’s boys”. Inte okej.

Det forna kollektivet samlat på en och samma bild.

Jag är mer svensk än jag trodde.

2010-04-18T02:59:00.013+02:00

Jag har med blandade känslor återsett Svea rike efter mitt besök i staterna. Har alltså tillsammans med Maria gjort en tripp till Chicago över påsk och hälsat på vår kära vän Lovisa som befinner sig på college där. Vi har hunnit med en hel del, såsom att gå zoo, aquarium, sett coola byggnader, shoppat, ätit burritos, ätit mer burritos, ätit annan god mat och otaliga mängder café latte och frappuccinos. Fascinerats över att gå i mataffären utan att knappt hitta några basingredienser (jag fattar inte vad de lagar mat av?). Om jag tyckte att svensken äter mycket halvfabrikat tar jag tillbaka det. I USA tycks tomatsås på burk med parmesansmak klassas som råvara, och matlagningen består väl i att blanda den med pastan förmodar jag. Och grönsakerna – genmodifierade till tusen! Gigantiska lökar och bananer som ser totalt overkliga ut. Sen har vi ju LOW FAT-trenden som är helt enorm, och med resultatet att varenda produkt du hittar innehåller 30% socker. Minst. Det finns också gott om konstigheter som jag inte förstår hur man kom på idén att tillverka, till exempel vakuumförpackade äpplen doppade i choklad med nötströssel på. Hursomhelst. Vi har också gått på en asgrym teater skriven av en elev på Lovisas skola, varit i Willow creek (megastor och känd kyrka), käkat brunch på mysiga ”Earwax café” (kanske inget namn som skulle dra så mycket folk utan ett bra rykte?) och följt med på körövning, där jag och Maria nästan ramlade av stolen när skolkören visade sig låta som värsta proffskören. Vi var också på Art Institute of Chicago vilket otippat nog var en av höjdpunkterna på hela resan. Allt som har med konst och kulturhistoria och såna grejer har för mig hela mitt 22-åriga liv varit fullständigt ointressant och jag har inte förstått varför människor (ingen nämnd ingen glömd ;) kunnat välja något så torrt som kulturinriktning på gymnasiet. Eftersom de flesta museumupplevelser jag haft påmint alldeles för mycket om att gå i tråkiga skoaffärer som femåring har jag fått acceptera att konst nog inte är ”min grej”. Men, tack vare fantastiska fröken Schmidt som öppnat mina ögon var detta hur häftigt som helst! Jag börjar fatta att det faktiskt ger en del att kunna saker om konsthistoria, hur torrt det än må låta (för jag medger att det fortfarande gör det i mina öron). Men det är i alla fall inte längre bara flum och blaha blaha och impressionalism hit och surrealism dit. Jag fattar att man kan fatta mer än jag fattar, så att säga… Nåväl, som ni förstår gick jag igång lite på detta. Det blir så ibland när entusiasten i mig får härja fritt. Senare samma kväll upplevde vi dessutom resans andra stora höjdpunkt! Green Mill, legendarisk jazzbar där Al Capone en gång brukade sitta. Jag behöver kanske inte säga att det var overkligt bra? Det var ett band som spelade typ jazz/swing så man bara aldrig ville gå därifrån och så en del uppenbara veteraner som kunde konsten att dansa par-jazzdans. Det var coolt. Som ett perfekt avslut på resan tog Lovisas vän oss med till ”the spot”, en utsiktsplats varifrån man ser Chicagos skyline med alla skyskraporna som tornar upp sig. Magnifikt var ordet!

Jag är väldigt full av intryck och nya insikter och kulturell fascination som ni kanske märker. Det har varit spännande att få se den kultur man matas med via media konstant på nära håll och inte minst i kontrast till sin egen. Och det är verkligen häftigt hur mycket man lär sig om sin egen kultur när man möter en annan. Egentligen kanske det är först då man överhuvudtaget blir medveten om den? Det är precis som med världsbild, som ofta kan vara så självklar att man inte ens reflekterar över att man har en.. Jag har i alla fall konstaterat att det finns fler olikheter mellan svenskar och amerikaner än jag tänkt på innan. Och jag märker hur beteende är så otroligt styrt av omgivningen; hur jag, om så än bara för 10 dagar, kan gå från att (i enlighet med min svenska identitet) inte titta folk i ögonen mer än nödvändigt, råka stöta till någon lite på tunnelbanan utan att ursäkta mig, inte prata med främlingar och så vidare – till att börja prata med folk, säga ”sorry” till höger och vänster och vara allmänt oblyg. Bara för att det är norm. Eller att gå från att känna mig besvärad när expediten pratar med mig i butiken (”låt mig titta ifred” liksom!) till att nästan förvänta sig att hon/han ska prata med mig och fråga hur jag mår. Även om detta kan bli lite överdrivet emellanåt måste jag ändå säga att jag älskar den attityd som finns, att människor vill prata med varandra och gärna tar tillfälle att göra det snarare än att göra allt för att undvika det. När man frågar någon om vägen eller vadsomhelst är folk villiga att följa med och visa, och frågar gärna vidare vart man ska och så vidare. Och även om jag inte skulle påstå att svenskar är otrevliga finns det ändå en annan norm; man är visserligen artig och hjälper folk om de frågar, men man förväntas inte fortsätta konversationen när man sagt det nödvändiga. Även om man ska sitta bredvid varandra på bussen i ytterligare 20 minuter. Och att börja prata utan anledning? Det är inte enligt reglerna. Eller le mot en främling? Vad skulle det vara bra för?

Vidare har vi gjort andra iakttaganden. Typ att det här med patriotismen faktiskt stämmer. Amerikanare är stolta över sitt land. Och med risk för att bli politiskt inkorrekt kan jag inte låta bli att undra varför vi per automatik ser ner på alla former av det? Till viss del kanske det kan bli extremt, jag håller med. Men i så fall måste man också erkänna att vi är minst lika extrema i det att vi knappt törs uppskatta vårt land av rädsla för att bli rasister. Och vår historia anses inte superviktig att känna till och värd att bevaras. Hur många svenskar känner egentligen till sin släkthistoria eller har en aning om hur det var i Sverige för 100 år sedan? I USA däremot verkar man på ett annat sätt ha kontakt med sina rötter och kunna sin historia. Och det är uppenbarligen heller inget konstigt med att fråga utlänningar (som vi) ”where are you from?”, medan detta nästan är ett uttryck för främlingsfientlighet i Sverige. Det är liksom inte okej att fråga en person var denne kommer ifrån, hur uppenbart det än är att personen i fråga både ser utländsk ut OCH bryter på ett annat språk. Som om vi är så rädda att uppfattas som intoleranta att vi hellre än att ställa en fråga av ren nyfikenhet som människor dessutom gärna svarar på, låtsas som om alla är lika svenska, likadana och tillhör samma grå massa som en själv. Och så har vi jantelagen! Denna jantelag som är lika självklar som marken vi står på. Jag tycker bara att det är så intressant att se hur otroligt påverkad man är. Den amerikanska mentaliteten verkar vara motsatsen till ”Tro inte att du är någon!”. Det vill säga ”TRO att du är någon”. Det är okej att sticka ut och vara stolt över det man presterar. Och jo, det sticker i ögonen på mig som svensk. Men jag kan inte låta bli att undra om den falska ödmjukhet som vi ofta ger uttryck för är så mycket bättre?

Något helt annat, som jag inte hade tänkt på alls innan och som blev så tydligt, är hur otroligt skandinavisk min uppfattning om stil och estetik är. Jag kom aldrig riktigt fram till om det är så att amerikanare helt enkelt inte bryr sig så mycket som svenskar eller om de helt enkelt har en annan syn på estetik. Det är nog lite både och. Men i Sverige är estetiken verkligen A och O, även om funktion också är viktigt. Som Lovisa uttryckte det: ”tillverkar man en potatisskalare i Sverige så räcker det inte med att den är bra – den måste ha en design också”. Så sant. Och att placera ett stort, fult och klumpigt element fullt synligt mitt på golvet skulle typ inte hända här. Inte ens i ett extremt omodernt svenskt hem tror jag att man skulle få se något sånt. Nej, här tänker vi ”diskret”, ”snyggt” OCH ”funktionellt”. Det är sällan något motsatsförhållande mellan funktion å ena sidan och design och andra sidan. Men det är klart att allt inte var omodernt och fult – till exempel var köpcentrat på Michigan avenue typ det flashigaste och mest påkostade jag sett, liksom många andra byggnader. Men, och det hade också sin charm, sida vid sida med det finns så mycket som känns helt ogenomtänkt och utplacerat på måfå. För att inte tala om skyltar i omatchande färger och udda kombinationer som jag inte direkt skulle beskriva som estetiskt tilltalande. Men här är allt så estetiskt korrekt och stilrent att vi inte ens tänker på det.

Litegrann så tycks det också vara, insåg jag, när det kommer till kläder och utseende. Jag har aldrig tänkt på hur mycket svenskar bryr sig, eller åtminstone inte att det skulle vara något typiskt för vår kultur. Men vi är så vansinnigt medvetna om stil så det förslår. Och nu snackar jag inte bara shopaholics med senaste modet utan den typiske svensken. Man kunde se på folk på flygplatsen vilka som var svenskar bara på grund av kläderna. Även den som inte är ”medveten” med våra mått mätta skulle framstå som välklädd bland ett gäng collegestudenter i USA. Man kan ju tro att landet som producerar hollywoodrullar, tillhandahåller ofantligt många snygga kändisar och trendsättare borde ha en mer utseendefixerad befolkning. Åtminstone hos den unga generationen? Men folk verkar inte bry sig. Var man än tittar ser jeans, gympadojor och hoodtröja. Jeans, gympadojor och hoodtröja. Folk går på fest i jeans, gympadojor och hoodtröja. (Eller, för all del, i kortkort med skyhöga klackar – om de råkade känna för det just idag. Men det verkar inte finnas samma klädkoder att följa till punkt och pricka som här.) Här är vi supernojiga och jätterädda för att vara lite för uppklädda eller lite för vardagsklädda för sammanhanget. Hur gärna jag än skulle "känna" för att ta på mig myskläder på fest skulle jag nog inte göra det, precis som jag skulle känna mig långt ifrån bekväm i min finaste klänning när ingen annan ansträngt sig. Och jag har inte reflekterat över att det skulle kunna vara på något annat sätt. Men det är väl precis så kulturen fungerar, den känns självklar tills man stöter på något annat.

Well well, jag skulle kunna skena iväg ännu mer men nu sätter jag stopp. Det har kort sagt varit kul att få uppleva det land som jag har mött på alla sätt utom i verkligheten förut. Dela gärna med er av era tankar :) God natt.

Ironi.

2010-03-21T23:21:00.003+01:00

Jag måste bara tillägga att dagens väder känns som ett hån med tanke på gårdagens vår-hyllning: det snöar/regnar, är mulet, grått och slaskigt. Vad hände där liksom?

Vårkänslor!

2010-03-20T17:53:00.011+01:00

Jag lyssnar på Eva Cassidy och städar och det är ljust i mitt rum. Jag låtsas som om det inte finns några bekymmer alls och tanker att nog har jag det ganska bra ändå. Och så är det vår. Det är ljust ute! Bara att gå hem från tunnelbanan med solen i ryggen är fantastiskt. Jag som brukar säga att jag inte påverkas mycket alls av årstider, men den här våren bekräftar motsatsen. Under vintern lider jag nog inte överdrivet av mörkret utan tycker att det är mysigt på sitt sätt med tända ljus och sånt, men när våren kommer och solen gör sig påmind ordentligt märker jag verkligen vilken skillnad det gör. Så nu bubblar jag nästan över av vårkänslor - jag, som under mitt 22-åriga liv aldrig riktigt fattat grejen med vår (mer än att det är slask och man längtar desperat efter sommaren). Jag minns dikterna man tvingades skriva på lågstadiet om årstiderna, och jag förstod aldrig riktigt vitsen med att skriva att blommorna blommar, knopparna knoppar, asfalten kommer fram och fåglarna sjunger om våren (det var väl ganska uppenbart tyckte jag, och inget att bli poetisk över). När jag tänker efter har nog de där vårtecknen ända fram tills nu mest känts klyschiga och aldrig trodde jag väl att jag skulle bli lyckligt över över lite fågelkvitter och asfalt.

Än är snön kvar, men i måndags hade vi fantastiskt väder så vi gav oss ut på picknick på klipporna här nedanför oss. Nya fräknar, knäppa samtal och skratt. Och vår i luften.

Och härom veckan promenerade vi runt på djurgården vilket också var fantastiskt.

Jag hoppas på att hinna ta tillvara på vad Stockholm har att erbjuda nu när vädret tillåter – det är faktiskt otroligt vackert här. Problemet är ju att det nästan är svårare att upptäcka Stockholm när man bor här än om man är här över en helg och verkligen går in för det. Det känns aldrig lika spännande när allt finns tillgängligt, konstigt nog. Stockholm har alltid tett sig så stort och häftigt innan, men det är lustigt hur fort man ställer om sig. Vi pratade om det häromveckan, att förut har man hört om ställen i Stockholm på radio eller sett gator på TV och det har känts hur avlägset som helst, men nu är det plötsligt mina ”trakter” och de olika områdena känns inte bara som massa lösa namn eller något som fanns med i Monopol. Nu går jag i skolan nästan mitt i stan och promenerar ett par gånger i veckan med en barnvagn på Odenplan (nej, jag har inte barn för den som trodde det, men jag passar ett!). Och det känns som vilken gata som helst.

Det hela blev ganska tydligt (och lite komiskt) förra helgen när vi var ute med pannkakskyrkan med Klara kyrka (för den som inte vet vad pannkakskyrkan är kan man säga att det är ett koncept som flera kyrkor startat upp där man är ute på helgkvällar och bjuder på pannkakor och pratar med ungdomar.). Hursomhelst var vi runt på plattan (vid Sergels torg) bland annat, och bjöd dit lite folk som hängde där. Att den största knarkhandeln i Sverige sker på plattan visste jag väl någonstans i bakhuvudet men vi funderade inte så mycket över det utan delade glatt ut våra lappar där det fint stod att vi kom från Klara kyrka och bjöd på gratis pannkakor en bit bort. Så kommer plötsligt en civilklädd (och snygg!) polis kom fram och frågar vad vi snackade med ”killarna där borta” om och vi ser förmodligen ut som de mest naiva flickorna som någonsin satt sin fot på plattan när vi förklarar att nej, vi köpte inte droger utan kommer från Klara kyrka. Vid de orden skiner polismannen upp eftersom Klara kyrka nog står ganska högt i kurs hos polisen i denna stad, och så säger han något i stil med att ”Klara och Stadsmissionen, de är de bästa! Fortsätt med det där". Så tilläger han lite kort att de där killarna råkar vara väldigt kända knarklangare. Kvar står vi och inser att Stockholm är trots allt Stockholm. Men någon ska ju bjuda knarklangarna på pannkakor också.

Nu: mat. Ikväll: bio?

Kaos in absurdum

2010-02-22T17:29:00.004+01:00

Ödets ironi – med tanke på gårdagens inlägg – måste vara dagens kaos i kollektivtrafiken. En gnistrande vacker men kall morgon som denna är tunnelbanan plötsligt avstängd pga jag vet inte riktigt vad. Antagligen halka eller något annat som rimligtvis inträffar på vintrarna. Man hänvisas till busshållsplatsen där förstås resten av Axelsberg redan står och väntar. Det visar sig vara en kvalificerad gissning att första ersättningsbuss som dyker upp är proppfull och inte ens stannar. Folk är sura och irriterade som folk blir när deras vardag inte blir som de hade tänkt sig. (Somliga blir dock sociala istället, men den skaran var nog mindre än den kunde varit denna morgon med tanke på kylan. Och som sagt är det ingen som klär sig för att stå ute en halvtimma i 20 minusgrader i den här stan. Inte heller jag.). När vi väntat lite för länge och börjat fundera på att vända hem igen sträcker Amanda plötsligt ut tummen rätt som en bil med ett äldre par kör förbi och vips sitter vi inklämda i baksätet med två främmande men ack så rara människor. Där blev vi kvar i dryga två timmar. Jag säger det igen: 2 TIMMAR, för att åka en sträcka som med tunnelbanan tar knappa 10 minuter. Bilköerna var alltså av sällan skådat slag, och om vi fick tro vår privatchaufför denna morgon har något liknande inte inträffat så länge hon kunde minnas. Där satt vi i alla fall, i baksätet på en bil tillsammans med två människor som passat perfekt in i ett sånt där foto av ett äldre par på en parkbänk ni vet, som fortfarande är kära efter 40 års äktenskap. Och jag tänkte att jag hoppas att jag en dag blir som de. Hon var vacker med sitt gråa hår och så hade hon såna där fina rynkor - vad kallar man det, vishetsrynkor? - som bara gör att man ser vänlig och klok ut, inte gammal och skrynklig. De var väldigt rara båda två och talade så fint till varandra. Åh, jag hoppas att jag blir sån när jag blir gammal. En rar tant.

Framme vid Slussen klev vi i alla fall av och hoppades på att tunnelbanan skulle kunna ta oss till T-centralen åtminstone, men ska det strula så ska det ju. Så inte gick några tåg därifrån heller. Att försöka komma på någon annan ersättningsbuss, sitta i ännu lite mer bilkö och sen gå från T-centralen kändes både drygt, kallt och förmodligen ovärt eftersom över halva skoldagen redan hade gått. Efter att vi värmt oss med en kaffe på McD och gnuggat fötterna tills de tinat beslutade vi oss för att ta oss till Hornstull dit tunnelbanan faktiskt gick och träna istället. Otippad dag, det må jag säga. Kaoset som rådde därefter var förmodligen värre än morgonens om jag får tro Elin, som skulle åka innan mig eftersom jag skulle handla, men väntade säkert 50 minuter på en buss som hon inte fick plats på. Det hela slutade med att vi fick tag på en taxi som tog oss hela vägen hem. SL har ju faktiskt resgaranti, så om allt går vägen borde vi få ersättning. Taxichauffören var uppjagad efter dagens kalabalik och delgav oss sina historier från morgonens körningar med upprörda människor. Någon hade betalat dyra pengar för en taxi ut till Bromma flygplats och efter grav försening kommit fram, bara för att få veta att flyget var inställt. Enligt honom hade SL dessutom lagt ut 3,5 miljoner på ersättning under de senaste dygnen (!). Ingen liten utgift.

6 timmar efter vi lämnade lägenheten var vi alltså äntligen hemma, utsvultna och trötta, och aldrig har jag väl blivit så lycklig över att skåda den deprimerande fasaden på vårt hus.

Detta var dagens händelser i en resumé varav vissa utelämnade bara för att jag är så snäll.. ;) Men jag nöjer mig med att konstatera att dagen bjudit på blod, svett, (skratt)tårar OCH absurdhet. Jag har kort och gott ännu en händelse att lägga till mitt förråd av minnen som kommer framkalla hejdlöst fniss i tid och otid så fort jag tänker på dem. Ett annat sådant är till exempel Lovisas "Do you have a hääääirbruuuush?" på bredaste amerikanska och fullaste allvar, helt omedveten om att jag förstår svenska lika bra som jag alltid gjort. Makalöst kul.

Das war alles!

Baksidan av storstadslivet?

2010-02-21T22:05:00.006+01:00

Jag tar tillbaka allt jag sagt om det smidiga i att bo i tunnelbaneland. Nu är jag less, less, less på SL som strular så fort det snöar lite. Det är visserligen fantastiskt med kollektivtrafiken och att man kan ta sig i princip överallt med ett kort, MEN det har på sistone mest varit en irritationsmoment. I helgen har det varit kallt och snöat, men vad är vinter om inte kallt och snö!? Tydligen något annat enligt SL, för så fort det uppstår lite obarmhärtig väderlek är tunnelbanan totalt ur funktion. Bortskämd som man blivit med att kunna se exakt hur många minuter bort tågen är har tågtrafiken helt plötsligt blivit helt befriad från regelbundenhet och istället kommer tågen när de vill, eller också kommer de inte alls. Det är bara att hoppas att det är 3 minuter och inte 30 kvar till nästa, för det verkar inte ens vara möjligt att informera om. Och om tåget väl kommer kan man tydligen inte räkna med att de går hela vägen. Rätt vad det är får de för sig att bara åka halva vägen och så är det bara att vänta in nästa. Som kanske kommer om 10 minuter, om man har tur.

Jag har dessutom den sista tiden lyckats göra flera tabbar och åkt fel eller missat tåg eller haft allmän otur (klantighet kan det också kallas), och vips försvinner minst en timma. Så inte ens under normala förhållanden kan jag ärligt säga att jag tycker livet med SL är någon dans på rosor. Jag som tyckte det var långt att cykla från Flogsta hem till Kantorn i Uppsala, och det tog ändå inte mer än 20 minuter. Möjligtvis 25 om man segade sig lite. Men här är det liksom helt normalt att det tar minst en timma att åka hem på kvällen.

Jag har nog heller aldrig frusit så mycket som den här vintern, och vad beror det på? Jo, att man inbillar sig, bara för att man bor i Stockholm och åker tunnelbana, att man inte behöver så mycket kläder alls eftersom man ju "ändå inte ska vara utomhus" utan kan åka tunnelbana överallt, och det längsta man kan komma att behöva gå är några hundra meter. Men i verkligheten är det för det mesta ett elände, för är det inte strul på tunnelbanan eller förseningar pga "snökaos"(!?), så lyckas man tajma tågbytena riktigt illa, går vilse eller hittar inte rätt buss eller måste vänta på en försenad buss, eller sitta en halvtimma på en svinkall perrong mitt i natten. Och den där korta biten man måste gå är för det mesta längre än man trodde. Nåväl, jag kanske är otacksam som ens klagar (för visst kan Stockholm erbjuda enormt bra kommunikationer, om man vet exakt hur man ska åka och allt fungerar normalt) och har man alltid tillräckligt med kläder och en bra bok borde väl inte en kall perrong vara hela världen. Men när jag tänker på hur mycket tid som går åt till transport inser jag att SL inte är så glamoröst som jag vill tro.

Sådärja, nu när jag har fått ur mig min frustration kan jag gå och lägga mig lite lättare om hjärtat. Den här veckan har jag varit borta från tidig morgon till grymt sent varenda dag, så jag känner mig inte direkt überladdad för en ny vecka, men det är bara att gilla läget. Återhämtning är överskattat. Jag har förvisso haft en väldigt bra vecka, och helgen har bland annat bjudit på en lördag som inte alls blev som planerad och innehöll ett väldigt udda loppisbesök som, tack vare att vi fick gratis korv, nog ändå var värt mödan att hitta dit. Den inställda Askungenteatern vi skulle se resulterade i ett besök på Dramaten istället där jag och några andra flickor samlade tunga kulturpoäng. Såg Ingmar Bergmans Höstsonaten och kände oss riktigt sofistikerade (om än vi inte riktigt passade in bland alla eleganta damer och herrar med grått hår och bistra ansikten). Men pjäsen var över förväntan och jag tänkte att teater är faktiskt riktigt värt. Så mitt mål för våren är nu att utnyttja Stockholms kulturella potential lite mer. Får se vad det resulterar i. Redan på torsdag blir det i alla fall stödkonsert för Haiti med bl a Carola och Samuel Ljungblad, så det ses fram emot. Och om exakt en vecka bär det av till Sälen! Som jag har längtat.

Over and out.

Jag kollade på ett avsnitt av South park...

2010-02-13T17:05:00.015+01:00

...efter att vi i förra veckan pratade om sekter i skolan och kom in på Scientologerna. Jag har inte vetat så mycket om scientologin mer än att jag förknippar det med Tom Cruise och pengar, och jag har aldrig riktigt fattat varför folk betalar såna sjuka summor pengar för att få vara med i en religion som bottnar i fantasifyllda teorier om varelser från yttre rymden.

Lite småkomiskt tyckte jag det var att grundaren L. Ron Hubbard ska ha sagt under en föreläsning någon gång i slutet på 50-talet att det smartaste sättet att bli rik på måste vara att starta en ny religion. Året därpå presenterar han sin skruvade historia om rymdvarelserna som för 75 miljoner år sedan blev utkastade av galaxhärskaren Xenu pga överbefolkning på någon utomjordisk planet, hamnar på jorden (som då hette Teegeeack) där de dör i vulkaner, men vars själar överlever för att sedan slå sig ner i urmänniskorna som levde på jorden. Dessa själar (s k ”kropps thetaner”) härskar fortfarande i våra kroppar, menade Hubbard, och är orsaken till negativa tankemönster och irrationella handlingar. För att uppnå själslig frihet, lycka och självförverkligande måste vi alltså avlägsna dessa kropps thetaner, vilket anses ske genom telepati – när man kommit så långt (och betalat så mycket) att man nått den hemliga OT III-nivån vill säga. Dit kommer förstås inte så många eftersom man måste ha varit med så länge och betalat flera hundratusen kronor för att avancera i nivåerna, men de som gör det anses få superkrafter. Vad beträffar den onde Xenu störtades han och låstes in på en avlägsen planet där han fortfarande sitter fången med hjälp av ett kraftfält. (Det hela känns plötsligt mer logiskt när man får veta att Hubbard var science fiction författare innan han startade Scientologerna…)

Det ligger i alla fall, tycker jag, ganska nära till hands att ställa sig frågan varför i all sin dar människor går med i en ”religion” som låter mest som just en sciencefictionhistoria och där man dessutom blir utblottad på köpet. Men denna hemliga sanning om våra själar ges förstås inte i första taget utan efter många år av involvering. Strategin är genialisk; vid första anblick tycks detta bara handla om en möjlighet att bli en bättre människa, få själslig frid, lära känna sig själv, bli lycklig, och allt annat en nutidsmänniska kan drömma om.

”Känner du ibland tvivel angående dig själv, har du negativa tankar, känner omotiverad rädsla, upprördhet eller har du irrationellt beteende?" frågar rösten i filmen på Scientologernas hemsida. (Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon som INTE känner igen sig i något av det?) Deras toppmoderna och flashiga hemsida säger förstås inget om Xenu eller kropps thetanerna, utan visar påkostade filmer om dianetik och berättelser av snygga och välmående medlemmar som osökt leder tankarna till TV-shopsreklamer. I en introduktionsfilm till dianetik (Scientologernas alternativmedicinska behandlingsform; en slags korsning mellan populärpsykologi och andlighet) dyker lyckade och glada människor i vackra miljöer och snygg ljussättning upp alltmedan en djup mansröst berättar att:

”De smärtsamma upplevelserna som som ligger dolda i ditt reaktiva sinne är vad som orsakar din rädsla, osäkerhet, negativa tankar, oönskade reaktioner och irrationellt beteende. […] Dianetiken avslöjar hur dessa negativa upplevelser lagras och innehåller en teknologiför att befria dig själv från dem. Hur skulle livet vara om all smärta du upplevt inte längre påverkade din förmåga, dina emotioner och ditt beteende? Du skulle tänka och bete dig rationellt och fatta de bästa besluten i samband med din överlevnad. Du skulle kunna använda din fantasi och skaparkraft till fullo. Du skulle ha självförtroende, vara intelligentare, mer produktiv och lyckligare. Du skulle vara dig själv, fri att njuta av livet och uppnå din fulla potential. Du skulle kort sagt vara ’Clear’. Detta är dianetikens mål. Människor uppnår detta tillstånd varje dag. Och det, kan även du”.

Resten av hemsidan handlar om ganska alldagliga saker som goda värderingar, mänskliga rättigheter, drogbekämpning, massa videor om hur du tar hand om dig själv och så vidare. Det är alltifrån stress- och konflikthantering, problem med självkänslan, osäkerhet, depression… Människor i andra filmklipp berättar att ”Jag fick tillbaka min individualitet”, ”Jag är inte osäker längre”, ”Jag har fått större självförtroende”, och så vidare. En passionerad anhängare säger: ”Whatever you handle with dianetics – boom, and it’s done! And you know you will never have a problem with it again.” Ja, med scientologin kan du verkligen förändra ditt liv, om man får tro dessa människor. Det låter sannerligen spännande! Vem vill inte bli lycklig, lära sig hantera stress, få bättre hälsa och ett rikare liv?

För det mesta dras människor in genom ett gratis personlighetstest och inbjuds till en introduktionskurs. Det kan handla om studieteknik eller stresshantering, det vill säga rätt harmlösa men ack så attraktiva saker. Så efter denna lilla research är jag plötsligt inte alls lika förundrad över hur detta kan locka så enormt många människor. Det finns förstås inget att läsa om att du blir manipulerad, tvingad att ge scientologkyrkan din ovillkorliga lojalitet, pumpad på pengar och förbjuden att umgås med människor utanför scientologkyrkan när du genomför ditt s k ”Clear program” (tror jag att det hette; när man går igenom olika steg för att rensa sig från det reaktiva sinnet). Av hemsidan att döma är det hela tvärtom nästan lite för bra för att vara sant. Och min erfarenhet är att det då oftast finns en hake, eller kanske i det här fallet, flera.

Och South park-avsnittet, ja. Jag är inget south park-fan men jag måste säga att det var riktigt komiskt. Tom Cruise och John Travolta finns med som scientologanhängare och även om det förstås är en hel del satir får man ändå en liten bild av religionen som sådan och det säger en del om vad den går ut på. Kolla på det här: http://www.southparkstudios.se/guide/episodes/912/ (”Trapped in the closet” heter avsnittet)

Jag är ett offer och tekniken har segrat!

2010-02-08T16:36:00.010+01:00

Jag älskar känslan av att bära på ett ljus. Av tystnad så tyst att den nästan hörs. Av snö som gnistrar på frusna träd och knastrandet under fötterna. Att kura ihop sig med gårdagens godis och massa filtar och titta på Förnuft och känsla med fantastiska Emma Thompson i huvudrollen och fälla en tår när hon får sin Edward. När vardagens brådska står tillbaka för en stund och jag hör vad jag tänker.

Sånt gör jag alldeles för sällan, men det har jag gjort idag. Det är de gångerna jag undrar varför jag 99% av tiden lever som om all världens bekymmer vilade på mina axlar och måste lösas och tas itu med nu på en gång. Varför allt ska gå så sjukt snabbt att jag inte ens hinner med själv?Effektivitet – det måste vara vår tids nyckelord. Det är ju helt omöjligt att ha koll på allt och vara uppdaterad på allt och samtidigt hinna leva. Jag vill precis som alla andra ha en iPhone, men för mitt eget bästa har jag stått emot den frestelsen. Och varför är det en sådan frestelse? Jo, därför att den utgör svaret på vår högsta önskan – att ha koll och hinna med. En liten portabel dator som ger dig tillgång till allt du kan tänkas behöva och lite till, varenda minut, varenda sekund av ditt liv. Det är liksom den bästa korsningen mellan bekvämlighet och effektivitet. Jag erkänner, jag vill också vara bekväm och effektiv samtidigt. Och nu när det är möjligt - varför inte ta chansen? En iPhone skulle med säkerhet underlätta mitt livspussel. Jag kommer förmodligen äga en inom ett par år. (Men fram till dess kan jag försöka överleva ändå.)

Så jag är förstås också ett offer. Vår tid skonar ingen är jag rädd. För 10 år sen var datorn ingen självklar del i de dagliga rutinerna, nu är den A och O. Jag är verkligen inget undantag; jag är en stor internetkonsument och jag drar verkligen nytta av och uppskattar den smidighet som tekniken innebär på alla områden. Jag tycker att SL-korten som man inte behöver dra i spärren, utan som har en magnet i sig och som gör att de bara behöver snudda vid avläsaren för att fungera, är riktigt smarta. Jag tycker att det är föråldrat när man fortfarande måste skriva under kvittona när man betalar med kort. (Kod är ju så mycket smidigare!) Jag skulle inte klara mig utan internetbanken – jag vill att det ska gå så snabbt som bara är möjligt att betala räkningar och föra över pengar. Jag tycker att det är enormt besvärligt att behöva hänga tvätten för hand när torktumlaren inte gjort sitt jobb. Jag tycker att dörrar med känselsensorer är supersmarta – då slipper man öppna dem själv! Genialiskt. Jag älskar min Mac som gör datoranvändandet snabbt och smidigt och enkelt. Jag tycker att det är smart med "Top pages" som gör att man har blixtsnabb tillgång till de sidor man besöker oftast. Och för att inte tala om alla anteckningslappar man får fram genom att trycka på en tangent. Där ser jag allt jag ska göra och fixa, vad jag ska läsa, vilken mat jag ska laga, vem jag är skyldig pengar och vilken tid jag bokat träning. Och så vidare.

JA! Jag är också ett offer. Men jag drömmer mig bort ibland. Till att inte ha stenkoll och vara uppdaterad och välplanerad och effektiv och beroende av tekniken och tänka ut smarta lösningar för att hinna leva.

Ute faller snö, i lägenheten MH sitter.

2010-01-01T14:06:00.007+01:00

Då var det 2010. Nyåret firades hos Elise i Vallentuna med en drös andra flickor. Det var mycket trevligt! Eftersom hon bor ruskigt långt bort och alla sov över leddes tankarna oundvikligen till mellanstadiets pyjamaspartyn, och det slog mig hur gammal jag har blivit. 22 fyller jag om 22 dagar! Kan ni tänka er. Jag brukar fundera på hur länge man kommer att få höra "Men du har ju hela livet framför dig!" och man med gott samvete kan luta sig tillbaka och vänta på framtiden. Kanske inte så hemskt länge till. Men man kan ju inte precis pausa tiden, så jag antar att det bara är att räta på ryggen och inse att det är helt i sin ordning att tala om hur det var på min tid, vad jag gjorde i min ungdom och inte minst att beklaga sig över dagens ungdomar. Det sistnämnda kommer väldigt naturligt nuförtiden.

Men men, jag är trots allt 21 ett par veckor till så nu ska jag inte gå ner mig i åldersnoja. Jag är i allafall tillbaka i storstan efter en och en halv vecka uppe i ett kallt och enormt snöigt Piteå. Det är konstigt så fort det går så fort att ställa om sig! Det är som att dimpa ner i ett helt annat liv som känns helt självklart och som man kommer in i direkt. Standarden ökar dramatiskt och arbetsinsatsen i form av hushållsbestyr minskar ungefär lika mycket. Och så känns Stockholm och allting annat så vansinnigt avlägset. Sedan kommer man tillbaka och jag hinner bara gå in i mitt rum och ställa ner väskan så känns det som om jag aldrig varit borta. Håhåjaja.

Så här sitter jag i vår tomma lägenhet och har det väldigt bra. Ute börjar det skymma och jag har tänt ljus och lyssnar på pianospel. Jag kanske håller på att bli en tant trots allt, jag vet inte riktigt, men nog är det vackert med klassiskt ändå. Kanske inte såna där supermäktiga orkestrar som spelar storslagna och dramatiska stycken av någon framstående kompositör, men ett ensamt piano - ja tack! Jag sökte lite på Spotify och fick upp hur mycket som helst. Så nu går jag runt och njuter och befinner mig i någon slags filmisk atmosfär. (Om du har Spotify och vill ha den perfekta bakgrundsmusiken, kan du hämta spellistan här: Piano .)

På tal om piano så hittade jag den här tjejen på Youtube. 7 år gammal och skrivit stycket själv har hon också. Say no more..!

Nu ska jag dricka te och kura ihop mig med min bok som sällskap. Det är inte dumt, när man har en bra bok förstås. Jane Eyre - som Kulla Gulla fast för vuxna. Nästan. Sjukt bra i alla fall. Och jag drömmer mig än en gång bort till 1800-tal och engelska herrgårdar...

Den trendigaste av religioner

2009-12-20T13:25:00.007+01:00

I omklädningsrummet på Friskis och svettis lyssnade jag till en konversation mellan två medelålders kvinnor. Den ena kvinnan hade uppmärksammat en tatuering i form av en buddhistisk symbol på den andra kvinnans rygg och uttalade sin fascination över denna. Kvinnan med tatueringen berättade att det var en buddhistisk tempeltatuering och hur speciell hon var som bar den eftersom hon var en av ytterst få kvinnor i världen. Buddhistiska kvinnor får inte ens bära den, eftersom den är så helig enligt buddhismen. Hon förklarade gång på gång hur fantastiskt mycket hon tyckte om sin tatuering, och jag tänkte att den här kvinnan måste verkligen vara fascinerad av buddhismen. Den andra kvinnan fortsatte att lovorda tatueringen på alla sätt hennes vokabulär tillät, och kvinnan med tatueringen instämde helhjärtat. Hon fortsatte att prata om andlig energi och hur helig denna tatuering var, och någonstans på vägen började jag förstå att hon faktiskt menade allvar. Hon trodde på riktigt att tatueringen innehöll energi från någon andlig kraft uppe i kosmos. Samtalet fortsatte och jag bara konstaterade hur otroligt paradoxalt samhälle vi lever i – vi vill så gärna berömma oss av att vara det mest sekulariserade och vetenskapliga landet i världen, och ändå verkar vanligt folk vara beredda att tro nästan vad som helst. För ett tag sedan var det kropp och själ-mässa här i Stockholm. Överallt hängde affischer som lockade med andlig kirurgi, medial vägledning, handtydning, tidigare-liv-teckningar, djurkommunikation (!?), vedisk astrologi, kinesiologi, hypnosterapi, tankefältterapi med mera med mera. Den här mässan drar sjukt mycket folk och det väl sitt tydliga språk. Tittar man på TV-tablån blir det också ganska uppenbart vad som fascinerar den annars så intellektuelle svensken. Ockultism och mystik, spöken, hemsökta hus, astrologi, magi, paranormala fenomen, varsel och så vidare och så vidare. Det övernaturliga tycks attrahera något makalöst (så länge det är abstrakt och mystiskt och inte i någon definierad form som till exempel Gud). Vi är världens mest sekulariserade land, den dominerande attityden tycks vara att gudstro är korkat och detsamma som att begå intellektuellt självmord, att ateism är det enda rationella och den här världen allt som finns, punkt. Samtidigt är var och varannan svensk helt upp över öronen fascinerad av allt som har buddhistiska förtecken (ofta klätt i en smickrande new-age-dräkt så att det passar vår kultur bättre). Det är healing hit och yoga dit, andliga övningar här och tarotkort, kristaller och astrologi där. Reinkarnation, javisst! Världssjäl, allt är ett, det gudomliga finns i oss… Prata med döda släktingar? Varför inte? Spiritism, meditation, ja tack!

Det kanske inte är alla som spår i tarotkort eller tror på kristaller, men jag på senaste tiden blivit medveten om hur mycket av tänkandet hos den vanliga svensken som kommer från New age utan att denne fördenskull aktivt valt att köpa hela konceptet med hull och hår. ”Du är mer än du tänker!” ”Finn dig själv!” Man pratar gärna om andlighet, men alltid med individen i centrum. Det gäller att få själslig balans och harmoni, känna sig själv, tro på sig själv, boosta sin självkänsla. ”Tro på dig själv så är allt möjligt!” ”Hitta det gudomliga inom dig!”. Och så vidare och så vidare. Ändå är det inte överdrivet många som på allvar kallar sig Newage-are, åtminstone såvitt jag vet. Det känns lite passé. Men i praktiken och i samhället är det nästan lite för utbrett för att vi ens ska se det. Det har smugit sig in i vetenskap, i medicin, vårt sätt att se på andlighet, det finns i så gott som varenda hälsomagasin, på film och för att inte tala om i den aldrig sinande strömmen av självhjälpsböcker.

Och här förefaller det säkert självklart att eftersom de nyandliga influenserna verkar bottna i den österländska mystiken kanske buddhismen är the way to go (om man inte vill nöja sig med kropp- och själmässor och aloe vera.) Det är som om buddhismen ses som lite mer genuint och respektabelt, kanske en slags hardcore-variant av New age. Men det ironiska i det hela är att till skillnad från New age som handlar om individens självförverkligande (klockrent för västerlänningar som vill ha en andlig touch på sina liv utan att böja sig under någon annan än sig själv) säger själva grundtanken i buddhismen motsatsen: jaget och identiteten är något vi ska komma bortom. Det är bara en illusion! Om ”allt är ett” - vilket är själva grundtanken i buddhismen - finns inte jag som individ eftersom min identitet bara är en del av en andlig enhet, ”världssjälen”. Det går typ inte att hitta en mer livsförnekande och deprimerande världsbild, och ändå är det hur trendigt som helst att kalla sig buddhist. Jag förstår inte. Den här världen är en illusion, det här livet ett fängelse som vi kan komma bort från genom meditation som syftar till att "inse" sitt icke-jag, sin icke-existens. Vi ska komma bortom förnuft och kunskap, sätta tankevärlden ur spel. Målet? Att upplösas i världsalltet och sluta återfödas. Att upplösa vårt jag, vår personlighet, våra tankar, alla moraliska distinktioner. ”Allt är ett” kanske låter vackert. Men försök dra det till sin spets och ändå motivera t ex varför det finns gott och ont. Om allt är ett är gott och ont inget verkligt utan bara illusion, en konstruktion som visserligen existerar i den här världen (men DEN är i sin tur en illusion där allt ytterst smälter samman till en enhet utan distinktioner). Eftersom vår karma dessutom styr vilket slags liv vi blir tilldelat nästa gång vi återföds finns heller i grund och botten ingen motivation till att motverka "det onda" (det vi kallar ont eller orättvist är ju bara en nödvändig konsekvens.) Vi kan förstås göra gott, men då bara som en självhjälp för att få bättre karma. Men det finns ingen slags moralisk norm som säger att lidande och ondska är något "fel"; om karmalagen gäller är ju världen i balans. Tar jag på mig buddhistiska glasögon har jag ärligt talat svårt att motivera varför det skulle vara "orättvist" att vissa växer upp i baracker i Lettlands slumområden och andra i flotta våningar på Odenplan (för om allt styrs av karma får ju alla vad vi förtjänar).

Nej, jag ger tyvärr inte mycket för buddhismen. Jag undrar hur många som gör det egentligen när man plockar bort det glamourösa höljet?

Juletid

2009-12-06T23:13:00.009+01:00

Jag har spenderat helgen i Jönköping hos Lovisa tillsammans med Maria och Julia. Fantastiskt. Vi har pratat, pratat, skrattat, ätit massa gott, promenerat, tänkt, chillat, tittat på utsikten, spelat Super Mario bros 3 på Nintendo 8-bitars (ytterst lite som slår det), vart på julmarknad, pysslat, vart på gudstjänst, pratat engelska och ätit sjukt mycket jordnötssmör. Med lingonsylt.

Andra advent är här och det är snart jul och det är galet. Framförallt i denna gråa stad så befriad från snö som bara är möjligt. Men julstämning kan man få ändå hoppas jag! Julfest på tisdag med klassen blir förhoppningsvis en riktig dunderkur.

Well. Eftersom jag är brutalt trött och måste sova typ NU men ändå känner mig manad att lyda Marias order om att uppdatera här oftare passar jag på att bjuda på lite knäpp underhållning från oss i kollektivet. (Som ni kanske vet kan man ha väldigt kul med en Mac. Typ spela in fula filmer i köket.) Så god jul eller så. Från oss alla till er alla...

Skön(?)sång

Men det funkar inte varje gång..

Konsten att vara lyckad

2009-10-11T00:30:00.007+02:00

"Låt ingen annan definiera vem du är. Jämför dig inte med någon annan. Hitta din väg och gör det så tidigt som möjligt. Hitta dig själv, var framåt, ta det lugnt, slappna av. Ta hand om andra, tänk på dig själv. Var ödmjuk, ta för dig.

Ha en snygg kropp, var inte ytlig. Var i solen, akta dig för solen. Sov ordentligt, sov inte bort dagen. Sov exakt så mycket som du behöver och sov gott. Ha bra självförtroende och tro på dig själv. Om du har dåligt självförtroende lyser dig igenom och du blir precis lika ful som du tror att du är. Förträng inte dina problem och inre konflikter (men gå för allt i världen inte runt och prata om dem).

Engagera dig i allt, sopsortera, var en god konsument, ät mycket vegetariskt, sänk kolesterolvärdet, cykla till jobbet, spendera all tid med familjen, ha en egen hobby, ha ett kreativt arbete. Var lycklig, ha roligt hela tiden. Omge dig bara med roliga människor och var rolig själv, annars vill ingen vara med dig och då blir du ensam och ensamhet är livsfarligt. Men lär känna dig själv och umgås mycket med dig själv för förr eller senare blir du ensam."

Och så vidare och så vidare. Men framförallt: Stressa inte. Och oroa dig inte.

Ja, Emil Jensen är bara så klockren i denna ironisering av vad samhället matar oss med. Inte undra på att folk är förvirrade.Såvitt jag vet har inte människan förändrats så mycket de senaste 50 åren, ändå förväntas det ungefär 50 gånger så mycket av henne. Var det såhär vi ville ha det?

Lyssna på "låten" på den här sidan vettja (i rutan till höger hittar du play-knappen).

Den politiska korrektheten...

2009-09-18T22:35:00.004+02:00

...står mig upp i halsen ibland. En abortkritiker i USA mördas, media går på högvarv och Obama tar avstånd offentligt. En hel vecka har gått och inte ett ljud från svenska medier.

Är det inte intressant eller vill man inte att det ska vara intressant? Lek till exempel med tanken att en abortförespråkare skulle mördas på grund av sin uppfattning i frågan. Då skulle svensk press inte sitta och rulla tummarna. Varför? För att vårt samhälle säger att den enda korrekta uppfattningen är den att abort i alla lägen är rätt, helt normalt, ja till och med en mänsklig rättighet. Så kanske borde jag inte bli förvånad över att media fullständigt ignorerar allt som inte ger dem vatten på sin kvarn. Men jag kan inte låta bli att förundras varje gång jag ser den politiska korrekthetens nakna ansikte.

Helg och finbesök

2009-09-13T21:44:00.003+02:00

Vi är så lyckliga över att ha fått veta att vi får bo i lägenheten ett år! Gud är god. Nu behöver vi inte oroa oss över att hitta nytt boende i januari och att flytta alla dessa grejor en gång till. Fantastiskt.

Ännu en helg har nu svept förbi. Den inleddes med surströmmingslunch hos Julia i fredags. För första gången i mitt liv smakade jag alltså rutten fisk och klättrade därmed flera steg på vuxentrappan. Dessutom lever jag nu bättre upp till min norrländska identitet. (Jag lyckas som bekant inte alltid så bra på dialektens område, men faktum är att jag ändå tycker att jag pratar bredare här i Stockholm än i Uppsala. Jag har ju två landsmän i klassen så det är kanske deras förtjänst?). Hursomhaver. Sedan bar det av till Sollentunakollektivet på festligheter eftersom Emma flyttat in. Där var det pizzaknytkalas vilket man får säga var en riktig succé. Jag vet inte när jag var så mätt senast, för till råga på allt hade det bakats tidernas chokladtårta. (Jag behövde inte ens få höra att det var en amerikan som bakat den, det gick liksom inte att undgå. Sjukt gott!)

Jag har även haft besök av käraste Maria och Lovisa vilket har varit fantastiskt. Känns som om det var i ett annat liv jag såg dem sist, så mycket har hänt på ett par veckor. Nåväl, jag hinner inte leverera något überspännande inlägg idag, för nu är det sängen som gäller. Imorgon bär det nämligen av till Transtrand med klassen så jag misstänker att jag gör rätt i att få lite sömn i natt.

Hej så länge!

Trött tröttare tröttast

2009-09-03T21:52:00.006+02:00

Då har snart två veckor gått av terminen! Vansinnigt. Jag vet inte riktigt var tiden tar vägen men ändå stupar jag i säng varje kväll. Dödstrött. Tröttheten är visserligen inte helt orimlig med tanke på alla nya intryck och nya vanor. På två veckor har en helt ny tillvaro blivit till, i en ny stad i ett nytt kollektiv och i en ny klass. Nya rutiner och inte minst en regelbundenhet som jag inte haft det senaste året. (Det är förvisso något behövligt! Bara att ha ett schema och veta hur dagarna ser ut, en dygnsrytm som inte diffar på fem timmar lite här och där, regelbunda måltider... Ja, det är faktiskt underskattat.) Men trots att jag är trött trivs jag fantastiskt bra i denna tillvaro. Jag har härliga människor runt omkring mig och jag får lära mig sjukt intressanta saker.

Typ att alla har en världsbild, medvetet eller ej, genomtänkt eller ej. Filosofi och idéhistoria - det låter verkligen hur torrt som helst, men när det sätts i relation till vår kultur blir jag fascinerad över hur formade vi är. Och förvånad över hur duktig människan är på att lura sig själv, bara hon vill. Som Mats så fint uttryckte det: "När hjärtat vill bli bedraget ställer förnuftet upp och levererar". Mm. Den tåls att tänka på.

Nu: sova. Imorgon: skola och jobb. Helgen: baka, inflyttningsfest, plugga, kyrka.

På plats

2009-08-21T19:06:00.003+02:00

Jag tar nu en paus i fixandet och grejandet. Vi är på plats, möbler är på plats, de mesta grejor är upplockade och kartonger undanskuffade. Än är här lite rörigt men mitt rum börjar faktiskt ta form. En del kvar att fixa, men nu känns det lite som att man har landat.

Jag och Amanda kom hit till vår lägenhet i Axelsberg sent i onsdags, trötta och utsvultna efter mycket bärande och en alldeles för lång bilkö. Med oss hade vi bärhjälp i form av Amandas far och bror, Erik och Pelle (tack tack tack än en gång för all hjälp!). Allt forslades in i lägenheten i rasande fart för att hinna lämna tillbaka lastbilen i tid, och när vi tillslut pustade ut var nog klockan framåt tio. Vi rotade fram en kastrull och diverse förnödenheter (ingen enkel match!) från resväskor och kartonger, värmde köttfärssås och spagethi och kastade i oss varsin tallrik inom loppet av ett par minuter. Nöjda och med ett sakta stigande blodsocker gjorde vi ett ryck och började ta tag i kaoset. Men utan någon direkt belysning så när som på ett par myslampor gick det inget vidare, och jag var dessutom inte überpigg vid det laget så det fick bli sängen.

Gårdagen fixade vi och grejade hela dagen och hyrde sen ”Changeling” med Angelina Jolie (galet bra film! Rekommenderas!) som vi tittade på i väntan på Marie som anlände vid midnatt.

Idag har vi fixat och grejat och inte minst storhandlat. Lägenheten börjar nu kännas som ett hem och det tycker jag fantastiskt mycket om. Jag älskar att ha vardagsrum och jag tycker så mycket om vårt kök. Jag älskar utsikten från åttonde våningen och jag tycker till och med om det diskreta tjutet från tunnelbanan som bromsar in på andra sidan vägen med jämna mellanrum.

I morgon anländer den fjärde och sista kollektivmedlemmen, Elin. På måndag börjar skolan. Nu ska vi äta grönpepparbiffar.

På återseende.

Brytpunkt.

2009-08-10T23:57:00.007+02:00

Hela sommaren svepte visst förbi utan att bloggen hann med. Så kan det gå. Som resumé kan jag säga att sommaren bestått av jobb i Uppsala, två veckors besök i Piteå, Tejpläger i Övik, bröllop i Enköping, och nu återstår en veckas jobb innan flyttlasset går till hufvudstaden. Efter många om och men har jag och tre blivande klasskompisar på Credoakademin fått tag på en femma i Axelsberg (Hägersten) som vi ska dela på. Fantastiskt. Känns också riktigt kul att få prova bo i Stockholm måste jag säga. (Jag trodde nog INTE att jag skulle säga det. Men ju mer jag vant mig vid tanken desto mer positiv blir jag. Sådetså.) Mitt rum börjar nu fyllas av flyttkartonger vilket är ett plus med tanke på antalet lediga timmar jag har att packa på den närmsta veckan. Det vill säga inte så många. Det är såna här gånger man inser hur mycket skräp och krafs man äger; det är nämligen sånt som blir liggandes på alla lediga ytor eftersom man inte riktigt vet vad man ska göra av det. Så just nu belägras säng, byrå och skrivbord av diverse roligheter som en badanka, en halvt fungerande tändare, öronproppar, en karta över uppsala, en massa sladdar vars syfte jag har glömt bort, nycklar vars funktion är lika obegripliga, diverse knappar, batterier, gamla halsband som jag inte orkat slänga, askar och suddgummin och gem och överfallslarm och fantastiskt mycket papper.

Ja. Hursomhelst. Snart lämnar jag alltså Uppsala och går in i något nytt. Det är alltid lika intressant att komma till ett nytt sammanhang där det inte finns några invanda mönster. I det här fallet 38 personer från olika sammanhang sammansatta till en grupp som kommer att träffas dagligen och ofrånkomligen påverka och forma varandra. Det är spännande. Det är befriande att skapa nya roller samtidigt som det kan vara läskigt att den där tryggheten i det invanda sätts på prov. Men jag tror att jag gillar det. Jag har ingen aning om vad jag ska vänta mig förutom att jag vet att jag kommer att få chans att på riktigt fundera igenom varför jag tror som jag gör och vad jag har för skäl att göra det. Det är läskigt. För det är mysigt och tryggt och fint och bra så länge Gud är som en nallebjörn. Finns där när man behöver honom liksom. Men gör inte så stor skillnad ytterst sett. Vad jag mer och mer slås av är bara hur stor skillnad det faktiskt gör om Gud finns. Det finns inget mellanläge, inte ens i lagom-Sverige. Det är inte godtyckligt, det avgörs inte av hur vi känner det eller tycker eller vill eller vilket vi tror oss vara gladast av. Om Gud finns gör han det oavsett hur många som förnekar honom. Då handlar vårt liv ytterst om honom, oavsett hur många som "går med på det" eller ej. Då börjar och slutar våra liv med honom, oavsett om vi gillar det eller inte. Därför har jag svårt att förstå människor som inte tycker att det spelar någon roll. Förneka honom gärna om du menar dig ha skäl att göra det! Förneka honom, men tänk också igenom vad det får för konsekvenser. Förneka honom, men inte för att det inte "passar" dig eller för att du inte vill att han ska finnas. På samma sätt vill jag inte tro på honom för att jag vill att han ska finnas, för att jag mår bra av det eller för att få en mening med livet (även om det i sig också är sant). Jag vill tro på honom för att det verkar vara den rimligaste slutsatsen.

Jag menar inte att man kan veta. Men jag tror ännu mindre att Gud, om han finns, skulle ge mig större anledning att inte tro på honom än tvärtom. Därför borde hans existens hålla att ifrågasättas. Och ja, det är läskigt. Jag kan inte uttrycka det bättre än Helen Sjöholm i "Du måste finnas" (Kristina från Duvemåla): Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret. Så är det verkligen. Allt står och faller med Gud. Tanken ÄR svindlande.

Men nu ska jag göra matlådor. Och packa lite mer. Snart jobb i i 24 timmar.

Smarrigheter

2009-06-21T00:33:00.021+02:00

Idag har jag gjort müsli. Igen. Jag skulle snart kunna göra den här müslin i sömnen. Den är helt enkelt oslagbar! För alla som vill känna sig som en äkta husmor, varsågoda:

Alldeles för god müsli

1 liter havregryn
4 dl rågflingor
1 dl krossat linfrö
2 dl solroskärnor
2-3 dl nötter (typ hasselnötter, paranötter, valnötter, mandel eller vad man nu gillar), grovhackade
1 dl vatten
1 dl sirap
2 msk rapsolja
1 msk kanel (kan uteslutas om man inte gillar det)

Blanda alla torra ingredienser utom kanel i en bunke. Blanda sedan vatten, sirap, olja och kanel och häll på. Blanda ordentligt så att vätskan fördelar sig jämnt i müslin. Bre ut på en bakplåtspapperklädd plåt och grädda på 200 grader tills müslin är helt torr och fått fin färg (ca 20-30 min). Rör om med jämna mellanrum så att den inte bränns!

Vill också dela med mig av det här ljuvliga receptet på fisksoppa som jag gjorde för någon dag sedan. Fisksoppa måste vara Den mest underskattade maten. Och så enkelt dessutom! Räkorna är pricken över i.

Fisksoppa med sting

400 g torskfilé (eller annan vit fisk)
2 dl skalade räkor
1 palsternacka, skalad och i tunna strimlor
2 morötter, skalad och i tunna stimlor
½ purjolök, skivad
1 gul lök, skivad
2 vitlöksklyftor , hackade
8 dl vatten
2 fiskbuljongtärningar
1 burk krossade tomater
2 dl creme fraiche
Salt och peppar
Cayennepeppar/chilipulver/sambal oelek (eller något annat att styrka med)
Fryst eller färsk dill

Fräs palsternacka, morot, purjolök, lök och vitlök i lite olja i en stor kastrull. Slå på vatten och buljong. Låt koka någon minut. Tillsätt krossade tomater, creme fraiche, kryddor och fiskbitarna och låt sjuda tills fisken är färdig. Tillsätt räkorna på slutet och låt allt bli varmt (räkorna får inte koka). Smaka av med dill. Servera gärna med aioli och ett gott bröd!

Vidrigt är BARA förnamnet.

2009-06-10T14:34:00.007+02:00

Jag finner inte ord. Det här är vedervärdigt. Det äckligaste jag om möjligt varit med om. Jag mår illa.

VARFÖR händer såna här saker mig? Varför spindlar? Varför ska jag utsättas på alla tänkbara sätt!? Ja, det är på gränsen ironiskt när man tänker på det. Men inte desto mindre vidrigt. Jag har alltså precis upptäckt något ”ludet” på min blomma i fönstret precis framför skrivbordet. Vid närmare granskning har detta ludna visat sig täcka större delen av blomman och i själva verket bestå av tjock spindelväv, det vill säga tunna tunna trådar men så tätt att det ser ut som ludd. Och VAD befinner sig på detta "ludd" om inte TIOUSENTALS små nykläckta miniatyrspindlar!? Jag skojar inte. Tala gärna om för mig att det är löss eller vad som helst så jublar jag, men tyvärr kan jag inte komma till någon annan slutsats än att ett äckelspindelkräk har lagt sina ägg i MIN blomma. Jadå. Det kan inte bli så mycket värre än såhär. (Jo, möjligtvis att detta skett när jag är bortrest. Fy bövelen, jag vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om dessa varelser fått växa till sig och obehindrat ta mitt rum i besittning.)

Det kliar på hela mig. Åh, det här kommer jag drömma mardrömmar om. Värre än den här eller någon av alla andra i raden av spindelmardrömmar jag haft. Nej, det här går inte. Jag måste ha luft.

Update:
Malena har nu lugnat min panik och informerat om att det måste ha rört sig om nyfödda bladlöss trots allt. Jag hoppas att hon har rätt.

Jag har chockat mig själv.

2009-06-08T01:29:00.014+02:00

Jag vet inte vad som hände. Jag satte på klassisk musik och började måla. Jag har inte gjort något av det sedan bildlektionerna i skolan, men nu bara hände det. Länge har jag dragit mig för att ”ta steget” att börja använda penslar och färger och istället troget hållit mig till blyertspennorna… Tryggt och bra. Men ikväll fick jag ett ryck, och det gäller att smida medans järnet är varmt. Jag gör säkert inte rätt och jag kan inte så mycket om komplementfärger och blandningar och tekniker… Men hujedamig vad roligt det är! Jag kände mig som när jag var 10 och kunde ägna timmar det som föll mig in just då. Sådär hängivet. Ibland undrar jag varför sånt ska vara så svårt när man är vuxen? Som barn fanns bara här och nu, det var så mycket lättare att leva i nuet. Ville jag rita så gjorde jag det. Ville jag skriva gjorde jag det. Ville jag läsa gjorde jag det. Och tiden stod stilla. Såna tillfällen blir mer och mer sällsynta, och jag vet inte riktigt varför. Säkert delvis på grund av att det inte är riktigt lika enkelt att vara sådär hängiven när man har ungefär tusen saker mer att tänka på än en 10-åring – men jag tror inte att det är hela sanningen. Visst är livet inte lika bekymmersfritt nuförtiden, men det är samtidigt inte bara bekymmer heller. Visst har man inte lika mycket tid nuförtiden, men att skylla allt på tidsbrist är att lura sig själv. Åh, så jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den där entusiasmen, närvaron, kreativiteten. Jag tror att sånt alldeles för lätt försvinner om man inte underhåller det. Därför blir jag så lycklig var gång jag får en glimt av hur det kan vara. Som ikväll. Så vips hade alltså 6 timmar förflutit till tonerna av Mozart och Händel. (Det är alltså inte bara steget in i färgernas värld jag tagit ikväll, utan också in i den klassiska musikens. Och det är nästan vad som chockar mig mest. Jag och klassisk musik har varit lite som en usb-sladd och ett väggutag - haft svårt att connecta alltså.)

Hela helgen har faktiskt varit riktigt fin. Nånstans inom mig finns nog en liten ensamvarg, eller åtminstone behöver jag vara själv ibland. Ja, jag erkänner - jag trivs i mitt eget sällskap! I viss mängd :) Dock händer det inte så ofta att mina kombos är bortresta samtidigt och jag har lägenheten alldeles för mig själv en hel helg, vilket har varit fallet nu. Och samtidigt som jag förmodligen inte skulle trivas med att bo alldeles ensam kan jag verkligen uppskatta två dagar utan folk som kommer och går. Så jag har umgåtts med mig själv och lyssnat på tystnaden. Med undantag för gårdagskvällen som spenderades i Jonnas fantastiska sällskap! En filmkväll som spårade ut totalt eftersom vi aldrig kom till skott att sätta på filmen. Istället 4 timmars prat och filosoferande om allt mellan himmel och jord (och utanför faktiskt. Haha...). Underbart.

Jag har också gjort en liten kylskåps- och frysrensning vilket resulterat i två väldigt improviserade maträtter. Vanligtvis brukar jag tänka ut i förväg vad jag ska laga, men nu använde jag det jag hade hemma som behövde göras slut på och komponerade det efter bästa förmåga. Och det resulterade i två riktiga höjdare: pastagratäng med vitlökskassler och sambal oelek på fredagen och köttbullslasagne igår. Det är inte så dumt att släppa loss fantasin helt och hållet. :) Det borde jag göra oftare. Jag ska lägga upp recept, men det får bli en annan dag. Nu har jag ont i huvudet och magen och känner mig nästan lite dizzy. Måste vara allt målande i konstig ställning (kanske får införskaffa ett staffli härnäst?) och way to much coffee. Och så blev klockan alldeles, alldeles för mycket. Igen.

Vilket slags universum krävs för ett verkligt meningsutbyte?

2009-05-31T21:48:00.024+02:00

Jag hittade den här debatten och vid ett tillfälle satte en av debattörerna fingret på något väldigt intressant. För att illustrera vad han menade tog han ett banalt exempel med två flaskor Dr Pepper (kolsyrad läskedryck) som skakas. Vad händer? De brusar och svämmar över. Vi är inte förvånade; så fungerar ju kolsyran under de förhållandena. Poängen är bara att vi inte skulle få för oss att fråga vem av dem som ”vinner” – det är inte fråga om en tävling, utan en lagbunden kemisk reaktion. De kan inte ”välja” att agera på något annat sätt.

Från ett ateistiskt/naturalistiskt perspektiv tvingas man, om man vill vara konsekvent, att applicera den principen på fler saker än kolsyrade läskedrycker. Utan Gud är universum ytterst ett resultat av lagbundna kemiska processer, en lång (och givetvis komplicerad) kedja av orsak och verkan. Allt som finns är energi och materia; det existerar ingen andlig dimension.

Att människor är lite mer komplexa än en flaska Dr Pepper ger oss inte anledning att påstå att vi är något mer än ett resultat av kemiska mekanismer. Vi må vara ett resultat av extremt komplicerade sådana, men aldrig något annat eller något mer än det. Floden stiger inte högre än sin källa, som Hume sa. Lika lite som en myra kan ge upphov till en skyskrapa med avancerad arkitektur eller en färggrann målning åstadkommas med en blyertspenna, kan energi och materia frambringa sådant som logik, medvetande, moral eller människovärde. Allt som blir till är alltid begränsat av de egenskaper dess ursprung har. Med ett inomvärldsligt perspektiv kan tillvaron därför aldrig bli större än de enskilda atomer den består av. Därmed faller fenomen som medvetande, tanke, moral etc utanför ramen för vad en sådan värld kan innehålla. Allt vi betraktar som giltigt och meningsfullt måste således vara resultat av kemiska processer precis som allting annat - men varför betrakta dessa som något som står över oss själva, som har om de hade någon slags objektiv giltighet?

Ett resonemang av Richard Taylor är som följande: Tänk dig att du sitter på ett av British Railways tåg och ser en sluttning med en massa stenar. Stenarna bildar en mening: ”British Railways hälsar er välkomna till Wales”. Det finns två möjligheter: stenarna har placerats så med avsikt, eller så har slumpen arrangerat dem så. Väljer vi att tro stenarnas budskap – att vi nu är framme i Wales – bör vi rimligtvis också förutsätta att de placerats så med avsikt. Vi kan inte tro att de förmedlar ett budskap och samtidigt mena att slumpen placerat stenarna så att meningen bildats. Så förhåller det sig med verkligheten också! Visst kan våra tankar, moraliska uppfattningar och så vidare vara resultatet av opersonliga och icke-medvetna krafter som påverkat livet i miljontals år, precis som stenarna i exemplet teoretiskt sett skulle ha kunnat hamna i ett till synes arrangerat mönster av ren slump. Men vi kan inte tolka in mening i det vi förnekar att det finns någon avsikt med! Vi kan inte motivera objektiva värden utifrån ett avsiktslöst och icke-medvetet universum. Bara om de är förankrade i ursprunget kan de vara verkliga.

Därför, om man som ateist/naturalist vill vara konsekvent, är alltså sådant vi kallar moral, mänskliga rättigheter, rätt och fel o.s.v. giltigt endast därför att vi har bestämt det, och skulle inte ha varit giltigt om vi kommit fram till något annat. Det innebär att det finns inga normer, ideal eller allmänmänskliga principer som kan sägas vara rätt i sig, utan blir rätt endast när majoriteten kommer överens om det. All moral är därmed mer eller mindre godtycklig, icke-universell och framförallt föränderlig. Men trots att det uppenbarligen är dömt att misslyckas att motivera objektiva värden utifrån en sådan världsbild verkar de flesta likafullt utgå ifrån att sådana faktiskt finns - hur ologiskt det än borde te sig för en naturalist eller ateist! Man står alltså kvar med en fot i det kristna värderingspaketet (som ju faktiskt hela västvärlden byggt sina samhällen på), talar om människovärde, rätt och fel, socialt ansvar och så vidare, samtidigt som det inomvärldsliga perspektivet utesluter det enda som skule kunna motivera dessa värderingar (Gud). Allt är alltså energi och materia, samtidigt som "det finns mänskliga rättigheter som inte får kränkas". Allt är blinda, fysiska händelseförlopp, men "mord är i alla lägen fel". Allt är orsak och verkan, men "pappan som övergav sin familj gjorde fel". Det som stör mig är egentligen inte naturalismen eller ateismen, bara det att dessa livssyners rätta ansikte nästan aldrig kommer fram! Ska man förneka Gud får man banne mig ta konsekvenserna av det också. Antingen är naturen allt, men då kan man inte se sådana moraliska uppfattningar som något annat än mänskliga godtyckliga konstruktioner. Eller så har dessa värden objektivitet, men då kräver det att de är förankrade i något utanför sig själva, i vårt ursprung. Det finns ingen objektivitet så länge ingenting står utanför kedjan av orsak och verkan. Det är denna dubbelhet som stör mig. Ofta marknadsförs den i skepnad av vackert uppdiktad humanism, som om talet om medmänsklighet, jämlikhet och tolerans är något banbrytande (i själva verket härstammar ju dessa och många andra "humanistiska" värderingar från en kristen världsbild där övertygelsen att människan som Guds avbild har ett okränkbart värde motiverar omsorg om och respekt av varandra.) Denna dubbelhet låter dig äta kakan och ha den kvar, men det räcker att skrapa på ytan för att den fina fasaden ska raseras. Tyvärr.

Okej, so what? Gör det någon skillnad om det finns objektiva värden eller ej? Kanske inte i praktiken. Vi lever ju som vi lever och tycker som vi tycker oavsett om det har någon yttre betydelse eller om vi är fast i en kemisk process och det inte skulle kunna vara på något annat sätt eftersom "allt är orsak och verkan". Varför då? Därför att det inte går att leva på något annat sätt. Stefan Gustavsson skriver i Kristen på goda grunder: ”Ingen kan leva som om människan bara var ett paket aminosyror, friheten en illusion och moralen en godtycklig konstruktion.” Sant! Det är nästintill omöjligt att ta konsekvenserna av en naturalistisk eller ateistisk världsbild, eftersom den inte kan ge en grund för våra tankars giltighet och värde. För att återknyta till exemplet tidigare: Vissa väljer visserligen att tro att stenarna bildat välkomsthälsningen av tillfälligheter, andra att de placerats så med avsikt. Men de flesta, för att inte säga alla, tycks tro att vi faktiskt har kommit till Wales (det vill säga att stenarna förmedlar verklig information)... Naturalisten hänvisar ju precis som den kristne till objektiva principer. Naturalisten blir också upprörd när någon mobbar eller pratar bakom ryggen, och menar sig kunna fördöma slaveri med motiveringen att människan har "rätt" till sitt eget liv. Inte bara kristna ser med avsmak på Nazisttyskland. Varför inte? För att folkmord aldrig är gott, och det vet vi intuitivt.

Så frågan, skulle jag säga, är egentligen inte om det finns objektiva värden eller inte – det visar vi att det gör genom vårt sätt att leva – utan vilken världsbild som kan ge en verklig grund för dem. Som jag skrev i rubriken: Vilket slags universum krävs för ett verkligt meningsutbyte? Och svaret på det är: Endast ett universum där det finns objektiva värden att argumentera för! I en sluten kedja av orsak och verkan utan objektiva värden kan det aldrig finnas några argument som är förankrade i något konstant, något oberoende. Allt som sker i hjärnan måste ju styras av samma avsiktslösa och blinda processer som resten av universum. En verklig debatt förutsätter därför att det finns något som är sant utanför oss själva. Annars blir argumentation meningslös. Då argumenterar vi i cirklar, för våra argument baseras på…. Oss. Våra egna subjektiva upplevelser och erfarenheter – som vi har reagerat som vi reagerat på och som har påverkat oss som de påverkat oss på grund av hur vår hjärna fungerar och hanterar information. Hur den hanterar information beror förstås på hur vi reagerat på och hanterat tidigare händelser. Som i sin tur beror på tidigare erfarenheter. Som beror på hur vi behandlades som barn, som beror på våra föräldrar. Slutsats: Om jag bara är en produkt av en extremt komplicerad kemisk process som satte igång när jag blev till i moderlivet (och som sedan påverkats av den miljö jag befunnit mig i, min uppfostran och människor jag mött), tycker jag inte som jag tycker därför att det är sant utan som ett nödvändigt resultat av allt som format mig. En naturalistisk världsbild ger därför ingen meningsfull grund för debatt – åtminstone inte med hänvisning till att det på något sätt skulle vara sant (då har jag ju själv sagt att det finns ett objektivt värde vilket jag precis förnekade). Nej, om jag har en åsikt är den inte mindre än resultatet av hur mina kemikalier fungerar vid en viss temperatur och under vissa förhållanden. Jag tycker, men mitt tyckande är inte förankrat i något utanför mig själv. Jag tycker, men inte för att det är sant eller falskt. Jag tycker som jag tycker för att det inte skulle kunna vara på något annat sätt utifrån min "kemiska sammansättning". En debatt mellan t ex en kristen och en ateist är ur det perspektivet fullständigt meningslös. Ingen gör några påståenden för att de är sanna eller falska. Den kristne tänker kristna tankar för att han är "programmerad" så. Ateisten tänker ateistiskt eftersom det är det enda möjliga utifrån den kedja av orsak och verkan hans hjärna är ett resultat av. Ingen av dem argumenterar eller debatterar! Om ett verkligt meningsutbyte ska kunna äga rum (vilket alla som deltar i en debatt uppenbarligen är övertygade om att det gör) kräver det att det finns något som går utöver kedjan av orsak och verkan, utöver vår fysiska konstruktion.

Jag tror inte att vi är instängda i en lagbunden kedja av orsak och verkan. Jag tror att vi har en fri vilja och kan välja hur vi agerar. Jag tror att det finns en yttersta sanning, vilket gör det motiverat att ha meningsutbyten, diskutera och samtala. Jag tror inte att vi är ett resultat av meningslösa och medvetslösa processer, utan av en medveten skapare. Jag tror att den fysiska verkligheten är verklig, men inte hela verkligheten. Komplexiteten och ändamålsenligheten i just den fysiska verkligheten tycker jag talar för en planerad snarare än avsiktslös och stum värld. Jag tror att tillvaron är större än de atomer den består av. Jag tror att tänkande, logik, medvetande, vilja och moral har en objektiv giltighet - och det förutsätter att det finns något utöver kedjan av inomvärldsliga processer. Jag tror att dessa värden har sin yttersta förankring i Guds personlighet, och därför också finns nedlagda i oss som utgör hans avbilder.

Jag tror som sagt inte att floden stiger högre än sin källa. Men med en "källa" som utgör själva definitionen av godhet, kärlek och sanning (och därmed grunden för all moral), är evig, allsmäktig, självmedvetandem, transcendent och allvetande kan floden stiga rätt så högt. Det kan man väl säga att den gjort också?

The kids

2009-05-13T23:25:00.006+02:00

Har kollat igenom mina mobilvideoklipp från englandsbarnen och blivit alldeles till mig. Jag tänker inte på dem så ofta längre, och jag insåg att jag hade glömt bort hur Hanna-Graces jollrande lät. Men nog var de allt bra fina.

Hanna-Grace å flygplanen ! Söta unge.

Man undrar om Anna-Lisa tittat för mycket på MTV..? Här visar hon i allafall vad hon går för, haha. Och brorsan hade nog gjort bäst i att hålla sig undan. :P

Mmmbop och kalasmat.

2009-05-10T01:57:00.005+02:00

Har satt ihop en spellista med massa gamla hits från mellanstadiet och erfar i dessa dagar en nostalgitripp utan motsvarighet. Hanson, Solid Harmonie, All saints, TLC, Spice Girls, Atomic kitten, Aqua… Sanslöst vilka minnen. Alla låtar på engelska från den här tiden är visserligen bara en massa "ljud" för mig (eftersom jag typ inte lyssnat på dem sen jag börjat begripa vad de sjunger), men inte desto mindre kan jag dem utan och innan. Fick mig dock några aha-upplevelser när jag läste igenom texten på typ Spice Girls ”Wannabe”. Man hade ju inte en aning vad de sjöng om. Men kanske var man lyckligt ovetandes.

Men jag säger bara Mmmmbop. Det finns inte och kommer nog aldrig finnas en låt som väcker så sjukt mycket inom mig som den. Som jag har så starka associationer till. Jag kan återuppleva hela klass tre bara under refrängen. Och för att inte tala om Zachary! Min första Kärlek. Väggarna var tapetserade med affischer, skrivböckerna nedklottrade med namnet. Tänk att det GÅR att vara så kär i en kändis. Käre tid. När jag tittar på denna videon känner jag mig som 11 igen. Helt otroligt.

Spenderade ett antal timmar i köket tidigare idag och då passade jag såklart på att digga och återuppleva dessa gamla minnen. Maria studstade in vid ett tillfälle och i hopp om att dela min eufori vräkte hon på med lite Magnus Uggla och "Ingen vill veta var du köpt din tröja"-dängan samt lite annat 90-talspoppigt däremellan som representerade hennes minnen. Bara det att hennes låtval för mig inte alls väckte några positiva associationer och kort och gott var sånt jag skulle klassificera som bedrövligt. Tala om att man har olika referensramar.

Hursomhelst. Mina X antal timmar i köket idag föranleddes av att jag hade bjudit systrarna och svåger på mat. Baconlindad kycklingfilé fylld med pestoröra, ugnsbakade rotfrukter och fetaostsås stod på menyn. Till efterrätt chokladtryffelkaka med bär och nötter. Riktiga hitar, båda två!

Recept? Kommer här:

Fyllda baconrullader med fetaostsås och ugnsbakade rotsaker

4 portioner
Kycklingfiléer, ca 1 normalstor per person
Bacon, tre bitar per kycklingfilé
1 paket fetaost
1 paket philadelphiaost med örter och vitlök
Ca 1 msk grön pesto
Några soltorkade tomater (kan uteslutas)
2 vitlöksklyftor
1 burk crème fraiche
Citron
Potatis
Morötter
Palsternacka

Sätt ugnen på 200 grader. Skär potatisen och rotfrukterna i skivor eller klyftor och lägg på en ugnsfast plåt. Pressa över 1 vitlöksklyfta och häll lite olivolja över. Salta och peppra. Sätt in i ugnen ca 30 min (tills de är nästan klara!).Smula hälften av fetaosten i en skål och rör ner ¾ av philadelphian. Blanda ner ca 1 msk pesto, (smaka av efter behov). Peppra eventuellt.

Banka ut kycklingfiléerna lite. Lägg ett rikligt lager av feta/philadelphia/pesto-röran på varje kycklingfilé. Lägg ut baconskivorna på ett fat och rulla in varje filé hårt i en baconskiva i taget tills kycklingen är helt täckt av bacon.Stek filéerna några minuter på vardera sida tills de fått färg. Lägg över kycklingen i en ugnsfast form. Klicka ut det som blir över av röran runt om kycklingen i formen. Strimla några soltorkade tomater och fördela i formen runt kycklingen.

Tillaga kycklingen i mitten av ugnen i 20-40 minuter beroende på filéernas storlek. Ställ in rotsakerna längst ner i ugnen mot slutet av tiden så att de blir färdiga samtidigt.

Gör under tiden fetaoströran. Blanda resten av fetaosten och philadelphian med 1-2 dl creme fraiche. Pressa i lite citron och salta eventuellt. Mixa allt med stavmixer.

Klart! Servera gärna rätten med en god sallad.

Chokladtryffelkaka

150 g smör
3 dl strösocker
1 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 dl vispgrädde
50 g smör
300 g vit choklad
2 dl hackade rostade nötter (jag hade hasselnötter och mandel som jag rostade på en plåt i mitten av ugnen, 200 grader)
2 dl bär

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret i en kastrull. Rör ner socker, kakao och vaniljsocker. Rör ner ett ägg i taget och sedan mjölet. Bre ut smeten i en form med löstagbar botten, bröad med kokos. Grädda i mitten av ugnen ca 20 minuter. Den ska vara lite lös i mitten. Låt svalna.

Koka upp grädde och smör. Hacka choklad. Rör ner den och låt smälta. Låt halvstelna i kylen (ca 1 timme). Bre tryffeln över kakan. Strö över nötter och bär! Ställ kallt.

Servera med vaniljglass.

Succén är ett faktum!

Åh.

2009-04-22T17:17:00.006+02:00

Update: De hade rätt, Stolthet och fördom ÄR fantastiskt. Jag vill också ha underbara klänningar, vara vältalig och åka häst och vagn, gå på fina tillställningar och dansa pardans. Tror jag. (Fast jag gillar datorn och jeansen också. Skulle förmodligen tröttna på att brodera, borsta håret passionerat och sörpla soppa i vackert porslin dag ut och dag in. Men jag drömmer mig bort ändå.)

Godbitar och annat.

2009-04-21T19:30:00.014+02:00

Jihoo, det funkar! Har försökt lägga upp en podcast på bloggen förut men fattat ossit och inge (som vi säger uppe i norr). Men nu verkar det funka. Underbart.

Nu till saken: För några veckor sen gästade Stefan Gustavsson och Mats Selander Uppsala universitet efter att man frågat 1000 studenter: ”Om du fick ställa en fråga till Gud, vad skulle du fråga då?”. De fyra mest förekommande svaren var ”Finns Gud?”, ”Varför är Gud så hemlighetsfull?”, ”Varför finns det så mycket lidande i världen?” och ”Vad är meningen med livet?”. Dessa frågor ägnar de ett föredrag vardera och dagen till ära lägger jag upp två av dem här på bloggen. (Det är nu ni ska ropa Hurra!). Samtliga finns för övrigt att hämta från den här sidan (där det också finns en massa annat spännande att lyssna på. Typ de två föredragen längst ner i listan.) Kort och gott: Om du ens för en sekund funderat över nån av de frågorna, gör dig själv en tjänst och lyssna.

1. Finns Gud?

2. Varför är Gud så hemlighetsfull?

När jag ändå håller på vill jag passa på att slå ett slag för Marshill chuch i Seattle. Nej, ni behöver inte åka till USA, allt som behövs är en ipod eller lämpligt substitut samt några musklick. Deras hemsida är en guldgruva om man vill lyssna på bra predikningar, så det är bara att välja och vraka. De har en massa olika ”Sermon series” som vardera innehåller ett antal inspelningar man kan hämta hem. Kärnfullt, lättlyssnat, sant. Och underhållande. Tillochmed. Just nu betar jag av den som heter ”Vintage Jesus”. Mycket lyssnansvärt. (Tror precis att jag hittade på det ordet. Men ja, ni hajar.) Följ den här länken och klicka på valfri rubrik i listan till höger under ”Sermons” (förslagsvis ”Vintage Jesus”). Gå vidare till sidan 2 (i det här fallet) och klicka på den rubrik som ligger längst ner i listan (eftersom det är den som spelades in först. Inte för att man måste lyssna i kronologisk ordning, men det kan ju ha sin funktion.) I det här fallet heter den ”Is Jesus the only God?”. Klicka sedan på ”downloads” och sedan på länken under ”Audio download”. Välj ”spara” och voilá! Redo att flyttas över till Ipoden och ta med på bussen eller till gymmet (kanske inte lika peppande som dunkadunka-musik men för mig funkar det prima! Varning dock för att framstå som en smula weird om du går runt och ler och avslutar benpressen med ett ”Amen!”)

Avslutningsvis kan jag säga att sen sist har jag bland annat lärt mig att blodpudding är väldigt underskattad mat (trots ständig kritik från min room-mate), att skivstångspass på Friskis nog är min grej, att min mobiltelefon är värdelös och att det är väldigt gott med torkad frukt i hemmagjord müsli. Jag har även:

1.Skaffat Spotify (jubel!). Jag var möjligen den sista 80-talisten att komma till skott, men ändå.
2. Tvättat den mest magnifika tvätthög ni någonsin har sett.
3. Stött på en horribel lösspringande schäfer som förstörde min promenad.
4. Testat Hannas koncept med ”The six most important thing I must do tomorrow”-listan. Man får alltså inte ha en att-göra-lista med mer än sex punkter. (Läskigt? Dagens underdrift).
5. Varit på sjukt bra kör-rep med vår nystartade kör.
6. Gått på ”Aerobic 1” som förmodligen borde klassas som typ ”Aerobic 3” (kanske inte, men hysteriskt var det i alla fall).
7. Konstaterat att det finns en gemensam nämnare mellan de två (kör-rep och aerobics-pass alltså)! Närmare bestämt att stämman / koreografin ter sig allt annat än genomförbar vid första anblick. ”Det här kommer aaaldrig låta som Kirk-orginalet.” Eller ”Är hon (aerobicsinstruktören) inte klok!? Jag är väl inte Britney heller.” Men sen bestämmer man sig, och lite blod, svett och tårar senare klarar man det omöjliga! Makalöst. Ska väl inte låtsas som om Kirk och Brittan numera är mina jämlikar – riktigt så skillad är jag inte. Men poängen, mina vänner, är att du klarar mer än du tror! (Jag är lätt den sista som borde säga det egentligen, men jag är beredd att omvärdera mig själv.) Koncentration är nämligen A och O. Kanske A och W till och med. Slutsats: Jag kan fatta att folk antar sjuka utmaningar om detta kan ge en sån kick. Det är endorfin-utsöndring till tusen.

Nu: Stolthet och fördom. (Måste see for myself om det är så bra som alla säger. Har fått höra att jag borde älska det, så det är väl bäst att ge det en chans.)

Imorgon: Storhemgrupp med etiopisk afton. Yeah!

Bli svensk

2009-04-20T00:48:00.005+02:00

Alltså. Jag hade glömt bort hur kul det här var. Kära hjärtanes.

Påsk och sånt.

2009-04-18T15:13:00.011+02:00

Efter många om och men blev det påskkonferensen i Halmstad år igen, och inte Åre som tänkt. Fina dagar med fantastiska människor på en ljuvlig västkust (inte utan att man drar en suck över att behöva bo här i Gråskalans stad. Nåväl, våren är på väg här med ju.) Mycket fotograferande. Matlagning i kök delat med ungefär sjutusen andra. (Sånt är förstås ingen match om man bott på J-lund, men ändock.) Sjukt bra seminarier. ”Wiiiild and crazy”-kväll på Max (jorå, ni skulle bara veta ;). Midnattsmässa inne i Halmstad. För lite sömn. Ännu fler fina människor.

Påsk. Jag har större delen av mitt liv förknippat påsken med påskägg och skidåkning. Påskris, påskmust och inte minst kycklingar av piprensare och flirtkulor. Och skollov. Så det är trevligt att uppmärksamma den inte så lilla händelsen som påsken handlar om. Jag skulle kunna skriva en uppsats om det här men jag känner redan nu vart det barkar. Jesus är uppstånden i alla fall, det är ju huvudsaken :) För övrigt har jag lärt mig att världen är större än Sverige. Och Gud med.

Ett smakprov från helgen i form av bilder bjuder jag på istället.

Lätt glassigast på stället.

Turturduvorna !

Bakom väggen - HäagenDazs?

2009-03-22T23:31:00.013+01:00

Alla har vi väl någon gång tänkt på typ universum och tillslut blivit alldeles snurriga. Fått den där hisnande känslan i magen, blandad med frustration över att hjärnkapaciteten går ”hit, men inte längre”. Vi kan formulera oss med storslagna ord och beskrivningar, men längre kommer vi inte. För vi kan bara använda begrepp som betecknar sånt vi redan känner till; vi kan inte gå utanför våra referensramar. Frustrerande när man tänker efter. Och fastän vi kanske kan fatta att vi inte fattar allt, kan vi inte fatta mer än vi fattar!

Om till exempel en stenåldersmänniska fick nutidens samhälle beskrivet för sig skulle dennes föreställningsförmåga vara rjeält begränsad och därmed omöjliggöra en rättvisande bild av det vi beskriver. Vi skulle till exempel inte kunna använda ord som elektricitet, IT, globalisering, motorer, bredband, digital-TV, flygplan och politik. Föreställ dig hur begränsad du skulle känna dig när du beskriver ett föremål som datorn. Du kan inte säga skärm, hårddisk, internet, tangentbord (tveksamt om ”knappar” ens skulle funka?), eller förklara vad den används till. ”Att skriva på” möjligen, ”med något som kallas bokstäver… Fast visst ja, det har ni ju inte uppfunnit än!” Nåväl, ni fattar nog vart jag vill komma. Från var vi befinner oss skulle det vara omöjligt att ge en fullständig beskrivning av vårt samhälle om vi inte får beskriva det som det verkligen är. Och beskrev vi det som det verkligen är skulle det övergå stenåldersmänniskans referensramar och därmed är ju kommunikationen meningslös. För att personen till fullo skulle kunna begripa vad vi yrar om skulle han givetvis behöva se det med egna ögon. Fram till dess är hans förståelse alltid begränsad.

Kanske är det så för oss också?

När vi föreställer oss Gud eller universum eller himlen eller annat som vi med våra begränsningar inte ens är kapabla att föreställa oss även om vi vill, kan vi göra vårt bästa utifrån det vokabulär och de referensramar vi har. Och vi kan göra mäktiga beskrivningar, men eftersom våra begrepp är direktkopplade till erfarenheten blir det alltid en ofullständig bild. Vi saknar helt enkelt måttstock för det vi inte redan nu känner till! Om jag ska föreställa mig livet efter detta kan jag inte, hur gärna jag än vill (och trots att jag tror att det kommer att bli verklighet), se framför mig en värld helt fri från ondska. Och då menar jag inte bara ren och skär ondska som i folkmord och våldtäkter, utan likväl sorg och ensamhet, skitsnack, avundsjuka, girighet, själviskhet och allt annat som inte kommer från Gud. Det gör mig brutalt medveten om hur begränsat och format mitt tänkande är av de villkor som gäller i den här världen. Jag menar så här: De flesta (om inte alla) goda saker vi känner till har väl en baksida och kan vändas till något dåligt. Gott och ont är så tätt sammanflätat att om vi tänker bort allt dåligt måste vi förmodligen tänka bort mycket gott också. Ta sport till exempel. Trots mitt eget ointresse kan jag åtminstone förstå att det finns mycket glädje i det för dem som utövar sporten. ;) Likafullt händer det titt som tätt att hockeyspelare skadar sig. Fotbollsspelaren tacklas lite för hårt och vips bryter någon ett ben. Och så vidare. Gränsen är hårfin. Jag har så svårt att föreställa mig en fotbollsmatch i ren och skär godhet. En match innefattar väl alltid konkurrens, och konkurrens handlar ju om att vara bäst. En match har en vinnare – och då är de andra per definition förlorare. Men något som är alltigenom gott kan väl inte vara på någon annans bekostnad? Eller ta en arbetsplats. Hur är det möjligt att inga konflikter uppstår, att ingen blir utbränd eller snäst åt en endaste gång? Och vad ska alla poliser, brandmän och läkare syssla med – som ju är till som en direkt följd av den här världens fallenhet? Och om ingen smärta ska finnas mer, vad händer då när vi trampar rakt på en glasbit? Ska ingenting vasst heller existera eller?

Ungefär här blir jag sådär knäpp av att inte kunna tänka längre. Jag får liksom inte ihop det. Jag kan inte se världen så som Gud ville den (och som den en gång var!). Det är inte det att jag tvivlar på att Gud en dag ska göra upp med ondskan och återupprätta sin skapelse – men i min hjärna ter det sig omöjligt att utplåna allt ont utan att göra det på bekostnad av det goda. Hur är det möjligt rent praktiskt!? För jag är inte så övertygad om att himlen handlar om något slags kosmiskt tillstånd av evig frid där allt det som kännetecknar jordelivet är puts väck. Nej, jag tror att skapelsen är något gott och något Gud ska upprätta, inte förgöra. Jag tror inte att vi skapades till just människor med en fysisk kropp till att ta den här planeten i besittning om slutmålet för vår existens är att vi ska bli himmelska varelser utan mänskliga egenskaper. I en sån tillvaro skulle förvisso inga krig, inga aids-epidemier, inga skilsmässor eller våldtäktsmän finnas. Men inte heller några skämt, någon lek, någon kreativitet, några caféer eller mysiga hemmakvällar. Inga dagar i skidbacken och inga safariresor. Inga fallskärmshopp, inga solnedgångar, ingen kärlek.

Jag tror istället att de goda och lustfyllda bitarna av livet är en försmak av det som väntar och det som är Guds ursprungliga tanke med en människas liv. Men ungefär som alla glödlampor (som i mörkret faktiskt gör väldig skillnad!) blir överflödiga när solens strålar strömmar in genom fönstret tror jag att himlen kommer att överglänsa alla dimensioner av livet på ett sätt som vi inte här och nu kan föreställa oss. Men visst blir man knäpp när man bara har ett inifrån-perspektiv som begränsar alla referenser och måttstockar till det vi kan erfara här och nu.

En text jag läste för länge sen som är väldigt talande när det gäller just det här är en beskrivning av hur ett barn i moderlivet uppfattar tillvaron. Förmodligen upplever sig barnet under dessa nio långa månader (som när det ställs i kontrast till ingenting säkert känns som ett helt liv!) befinna sig bakom en tjock och ogenomtränglig vägg. Ibland hörs dova ljud, toner av musik och ljudet av röster, och de underliga rörelserna i väggen när den buktar inåt som om någon rörde vid den utifrån. Ibland kanske det anar ljus utifrån. Det finns två sätt att tolka tillvaron. Antingen finns det en värld utanför väggen. Eller också är bara väggen sådan, hur underligt det än kan tyckas. Det har ju alltid varit på det sättet!

Förr eller senare kommer barnet att märka att utrymmet börjar bli mindre. Väggarna krymper. Barnet inser att slutet är på väg, och tänker kanske i sina mörkaste stunder att det går mot en obeveklig död. Samtidigt ger ljusen och ljuden hopp om något sorts liv bakom väggen. Kanske kan det fantisera om en bättre värld utifrån deras egen världsbild. Det skulle kunna vara en stor bassäng med fostervatten, och en massa andra foster. Men det skulle aldrig kunna föreställa sig solen, en gnistrande stjärnhimmel eller sin egen mor. När det slutligen föds kommer det att komma ut i en fullständigt ny värld med tidigare helt otänkbara möjligheter. Deras näsa och mun öppnas. De lär sig krypa, gå och prata. Det som väntade var alltså långt mer fantastiskt och fascinerande än vad det någonsin kunnat föreställa sig.

Kanske är det tur att vi inte får se tillvaron utanför den "tjocka ogenomträngliga väggen" förrän vi också får ta del av den. Allt annat vore som att smaka på Häagen-Dazs och sedan äta Euroshoppers vaniljglass resten av livet.

Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. (1 Kor 13:10)

Mysdag

2009-03-12T23:24:00.005+01:00

Har haft en sån där bra dag idag. Åt låång frukost och lusläste SVD, 2 Thessalonikerbrevet och senaste numret av IKON. (För det mesta hinner jag inte ens med en tiondel så detta var riktigt trevligt. Ensamma långa frukostar är det bästa.) Därefter följde ett städryck och vårt kök är nu i prima skick. Jag vet inte var denna städlust kommit från, men eftersom det blir en del städ när man jobbar med handikappade och jag faktiskt insett att det inte ÄR så himla besvärligt, att jag nog inte heller är så pjåkig på det after all samt att den där känslan av att allt luktar gott och skiner är helt obeskrivlig, tror jag att jag fått nån slags renlighetsnojja som smittar av sig här hemma också. Nu ser jag smutsen. Och står inte ut med den. (Men jag har nog ändå långt till pedantnivå med tanke på antalet saker som belägrar mitt skrivbord, de kläder som ockuperar fåtöljen och dammet på min IKEA-hylla.) Så det är väl något positivt antar jag. Får hoppas det håller i sig bara. Mer rena kök och toaletter åt folket.

Har även hunnit med att tvätta, gå på långpromenad och dricka kaffe med Hanna. Därtill samlat några tantpoäng och gått på vattengympa. Sist men inte minst en tekopp såhär på kvällskvisten med Maria, Johan och Amanda. NU är det dock dags för sängen. Jobb imorgon. Och sen mördarpass i helgen – från kl 11 på lördag till 17 på söndag. Jorå, sånt tages tacksamt emot.

Redighet och ovisshet

2009-03-10T21:12:00.005+01:00

Jag har alltid haft en förmåga att föreställa mig hur olika olyckor skulle kunna inträffa (inte alltid en så trevlig egenskap vill jag lova). Lite nu och då när jag cyklar blir jag alldeles kall för att jag i mitt huvud råkat höra kraschen av skallbenet som träffar asfalten. Det låter illa. Jag har också kommit fram till att jag inte vill vara en av dem som måste slå sönder huvudet innan jag går och handlar en hjälm, så idag har jag gjort slag i saken. Jag har skaffat hjälm. Ovant, men en riktigt trevlig känsla att inte behöva sätta i princip allt på spel varje gång jag sätter mig på sadeln. Eller åtminstone hjärnkapaciteten.

Har för övrigt nog heller aldrig känt mig så redig som under cykelturen hem idag. Hade (förutom hjälmen) mina rejäla och vansinnigt sköna kängor, skidjacka, stor och praktisk ryggsäck och en cykelkorg fullpackad med grejer från Clas Ohlssons. Yepp.

Eftersom mitt liv inte har tagit en endaste paus de senaste veckorna har bloggen hamnat lite i kläm. Precis som mycket annat. Det känns som jag har andan i halsen konstant, inte minst på grund av jobbsituationen som vi väl kan sammanfatta som allt annat än trygg. Livet som timvikarie är inte idealiskt. Det är ovisst och stressande och en ständig vånda att inte kunna planera. (Till viss del är väl det sistnämnda något positivt i mitt fall, att tvingas ta dagen som den kommer). Men mirakulöst nog har det löst sig vecka efter vecka, så det är väl bäst att lära sig lita på att det kommer att lösa sig framöver också. Gud är god. Och det går åt så mycket energi till att oroa sig. Energi som jag mer än gärna skulle lägga på annat! Nu försöker jag i alla fall catcha up med mig själv och lära mig prioritera. Och lära mig vila. Jag har alltid sett det som slöseri med tid; när man väl har tid över är det väl bäst att se till att hinna lite mer liksom… Men jag tror att jag måste lära mig slöa med gott samvete. Titta på en film eller läsa en bok UTAN att tänka på vad jag skulle kunna ha gjort. Jag tror också att jag ska lägga mig i tid i kväll. Den här veckan verkar lösa sig relativt bra så jag ska nog se till att vara fit for fight imorgon. Sjukskrivningarna tycks ha fått fart i dessa influensatider och det är inte annat än att tacka och ta emot. Andras elände = mitt levebröd. Det är rätt absurt när man tänker på det.

Att stå med en fot i varje värld

2009-02-19T23:14:00.015+01:00

Hade en riktigt fin helg i Umeå förra helgen. Efter två långa tågresor konstaterar jag att tågluffning nog inte är nåt för mig, men nattåg funkar absolut nån gång om sänder. Det komiska med hela ditresan var att där jag i godan ro satt och väntade på tåget i Uppsala trippade Elin R plötsligt in genom dörren. Det visade sig strax därefter att vi ovetandes om varandra bokat en plats i samma vagn och kupé. Vilka är oddsen liksom? Hursomhaver tuffade jag upp till Umeå under natten. Ett evigt sovande och vaknande är det att åka tåg. Så inte särskilt utvilad steg jag iland klockan 07:00 i Umeå mött av en inte heller så utvilad Johanna. Perfekt. Så vi började dagen med att gå och lägga oss. Sedan brunch med scones… Sen stan, sjukt god indisk mat, kafé station, spelkväll, och så rullade det på. En massa saker hann vi med trots att vi tog det ganska lugnt. Filmkväll, ytterligare en spelkväll, middag hos Fanny. Massa godis. Och prat. På rätt dialekt. Promenader i fantastiskt vinterväder.

Detta Norr. Så kluven man kan vara till det! Det är så familjärt. Snön (inte isen, inte slasket, utan snön). Kylan. Solen. Människorna, trots att jag inte känner dem. Det opretentiösa. Den torra luften. EFS-kulturen. Dialekten som jag halkar in i direkt. Mjölk från Norrmejerier.

Visst, Umeå är kanske inte representativt för Norrland i stort. Och det är såklart skillnad på Umeå och Piteå, som ju i första hand står för mina referensramar. Umeå är en studentstad, om än till stor del bestående av norrlänningar, och Piteå en småstad där alla känner alla. Inga överraskningar, en riktig familjeidyll. Men fastän jag menar att Norrland egentligen är för brokigt för att få kallas Norrland (och därmed framstå som en enda homogen landmassa) får jag ändå medge att det går nån slags magisk gräns där ovanför Gävle eller möjligen Sundsvall. Dialektalt, men också mentalt. Jag vet bara inte riktigt vilken som är min mentalitet. Jag känner igen mig själv i mycket samtidigt som jag inte gör det. På ett sätt krockar det eftersom jag har hela mitt sammanhang där jag är nu och har hunnit växa in i det. Samtidigt finns det inget sammanhang jag funkar bättre i. Ja, det tilltalar mig samtidigt som jag ser på det med nya ögon och inte riktigt vet vad som är jag, vad som inte är jag, vad som var jag, vad jag vill ska vara jag.

Ingen värdering i det hela; jag tror säkert att man kan bli hemmablind från flera håll (och till skillnad från den som aldrig varit norr om Stockholm tror jag faktiskt att jag har rätt att uttala mig). Men bara att vidga vyerna och titta ”utifrån” på det sammanhang eller den mentalitet som sen barnsben varit norm och mall är kort och gott fascinerande.

Det kanske är som en italienare som bara ätit traditionell italiensk mat för att sedan stöta på det thailändska köket. En helt annan matkultur som ger lite sting och en ny dimension till de kulinariska upplevelserna. Men behöver den dimensionen nödvändigtvis vara bättre? Kanske inte; kanske är det helt enkelt så att omväxling förnöjer. Samtidigt som de mest inbitna italienarna nog vill ha sin ravioli som den alltid varit. Eller också är helt enkelt smaken som baken. (Men den som konverterar till gröncurryns, korianderns, kokosmjölkens värld hade aldrig gjort det utan att först åka till Thailand.)

Om ovanstående låter som blaha blaha och inte makes sense alls ber jag om ursäkt och skyller på att jag är trött. Nåväl. Det här ska jag tänka mer på.

The Creed of a modern thinker

2009-02-11T13:31:00.001+01:00

We believe in Marx, Freud and Darwin.

We believe everything is ok as long as you do not hurt anyone (to the best definition of hurt and to your best knowledge).

We believe tabus are tabu.

We believe there is something in horoscopes, UFOs and bent spoons.

We believe Jesus was a good man, just like Budda, Muhammed and ourselves. He was a good moral teacher (although we think basically his good morals were really bad).

We believe that all religions are basically the same, at least the ones that believe in love and goodness. They only differ on matters of Creation, Sin, Heaven, Hell, God and Salvation.

We believe that after death comes nothing because when we asked the dead they said nothing. And if the dead have lied and death is not the end – then we’re all going to heaven except perhaps for Stalin, Hitler and Djingis Khan.

We believe that man is essentially good, it´s only his behavior that lets him down. This is the fault of society, which is the fault of conditions, which are the fault of society.

We believe that each man must find the truth that is right for him and reality will adapt accordingly.

We believe that there is no absolute truth except the truth that there is no absolute truth.

Mm... Postmodernismens 10 budord?

2 kulinariska smakverk

2009-02-10T22:29:00.009+01:00

Har kommit in i en riktig matlagnings-fas igen (och även en del brödbak faktiskt! Det är mitt nya projekt, att sluta misslyckas med bröden och börja lyckas :) Det har gått förvånansvärt bra nu på sistone. Nåväl, brödrecept får det bli en annan gång.) Nu vill jag dela med mig av två riktiga 10-poängare jag producerat på senaste. Den ena är en fantastisk laxlasagne som jag lagat ikväll och den andra en tacopaj med hemmagjord kryddning (godare än färdigköpt kryddmix! Och billigare.) Har dock inte kommit ihåg att fota någon av kreationerna, så ni får helt enkelt använda fantasin.

Laxlasagne med citronsås

Du behöver:
Lasagneplattor
En påse fryst bladspenat
2-3 laxfiléer (beroende på hur stor form man använder)
Citronpeppar
Saft från citron

Till sås:
50 g smör
3 msk mjöl
1 burk creme fraiche
½ - ¾ liter mjölk
Ca 2 dl riven ost
Salt och peppar
Rivet citronskal

Smält smöret i en kastrull. Häll på mjölet och vispa kraftigt så att det inte bränner fast. Häll på mjölken (inte allt på en gång) och creme fraiche och låt koka upp under omrörning. Späd ev med mjölk tills såsen är lagom tjock. Tillsätt ost (men spara lite), citronskal och kryddor efter behag. Smaka dig fram!

Smörj en ugnsfast form. Skär laxen i kuber och salta samt strö citronpeppar och citronsaft över den. Lägg ett lager sås i botten av formen, sedan ett lager spenat, lax och lasagneplattor. Upprepa några ggr. Toppa med sås och strö riven ost över. Grädda ca 30 minuter eller tills osten fått fin färg och plattorna är mjuka. (Lägg aluminiumfolie över lasagnen om osten blir klar före plattorna, så bränns den inte.)

Tacopaj de luxe !

Du behöver:
1 ½ dl grahamsmjöl
1 ½ dl vetemjöl
½ tsk salt
3/4 dl olivolja
½ dl vatten

Fyllning:
500 g köttfärs
1 gul lök
2 pressade vitlöksklyftor
3 msk tomatpuré
2 msk chilisås
1 msk soja
2 tsk chilipeppar
2 tsk spiskummin
2 tsk koriander
2 tsk curry
1-2 tsk salt
2 dl vatten

Täcke:
3 tomater
2 dl crème fraiche
4 msk majonnäs
2-3 dl riven ost

Blanda grahamsmjöl, vetemjöl och salt i en bunke. Rör ihop med olivoljan. Tillsätt sist vattnet och rör knåda ihop degen. Tryck ut den i en pajform ca 25 cm i diameter. Förgrädda skalet i mitten av ugnen i 175 grader i ca 15 minuter.

Hacka löken. Stek köttfärs och lök samt pressade vitlöksklyftor tillsammans tills det fått lite färg. Tillsätt tomatpuré, chilisås och soya. Strö på kryddorna. Häll på vattnet. Låt puttra tills vattnet är nästan borta, ca 10-15 minuter. Smaka av och tillsätt ev. mer av kryddorna. Häll köttfärsen i pajskalet.

Skär tomaterna i mindre bitar. Sprid ut dem över köttfärsen. Blanda crème fraiche, majonnäs och riven ost. Bred ut över tomaterna.

Grädda mitt i ugnen i 200 grader i ca 15 minter tills ytan fått fin färg.

Yepp. Lycka till.

Livets stora gåtor (?)

2009-02-07T23:33:00.005+01:00

För någon helg befann sig jag och en massa folk hos Hanna med kollektiv. Kvällen började bli sen och frågeställningarna tog sig nya dimensioner i sann hjärnkontoret-anda. Härmed tänker jag återge några djupa funderingar (?) som dök upp. Bara för att ni ska ha något att grubbla på.

1. Varför i all världen kan randig tandkräm (eller randig kaviar för den delen) inte blanda ihop sig i förpackningen hur man än försöker? De ligger uppenbarligen inte i olika ”rör” i tuben, så hur sjutton lyckas de separera den ena geggan från den andra?

2. Vad är egentligen det förunderliga fenomenet déjà vu (när det känns som att man har varit med om något förut)? Det har ju inte hänt på riktigt, så något form av spratt spelar hjärnan oss… Teorierna är många; beror det kanske på att en händelse inte registreras i närminnet utan hoppar direkt till långtidsminnet, vilket leder till att man får en känsla av att det som händer runt omkring oss redan har hänt tidigare? Eller att allt som händer omkring oss blir för mycket för hjärnan och minnessystemen för ett ögonblick inte hänger med? När minnet sedan kommer ikapp känns det som om man tidigare varit med om det som händer. Eller kan det vara så att déjà vu är en förmåga i hjärnan vi inte kan använda annars, att det skulle vara hjärnans sätt att logiskt förutse vad som bör eller kan hända. Enligt wikipedia är en annan teori att hjärnan sänder två signaler efter varandra som leder till att man tror att något har hänt två gånger, vilket leder till att man tror att det hänt tidigare. Eller att vad som egentligen händer är att hjärnan för ett par mikrodels sekund stängs av för att sedan slås på igen. Detta leder till att hjärnan kommer ihåg det som hände innan den stängdes av och uppfattar sedan det som händer efteråt. Eftersom detta händer så fort "händer" samma sak i verkligheten genom hela förloppet. ( Under hjärnkontorets glansdagar vill jag minnas att frågan kom upp och att det var det svar de gav…) Hursomhelst kom vi alltså inte fram till så mycket. Mer än att hjärnan är fascinerande.

3. Var är egentligen skillnaden mellan ironi och sarkasm? Är det inte egentligen så att det bara är händelser som kan vara ironiska och att det vi egentligen menar när vi säger att någon är ironisk är att personen i fråga är sarkastisk? Isåfall är orden alltså synonymer fast har olika användningsområden: ironi beskriver situationer och händelser och sarkasm ett sätt att uttala sig. Tidigare har jag tänkt mig att ironi är en slags ”sarkasm light”, dvs sarkasm har en lite elakare framtoning och ironi är mer humoristiskt. Fast det håller ju inte eftersom de beskrivs som synonymer i Svenska akademins ordlista… Hm. Så det kan ni grubbla på.

4. Och slutligen det djupa mysteriet: Vad händer med allt som åker in i ögat och inte kommer ut?

Någon som har något bra svar på dessa livets stora gåtor? (Jag kan inte låta bli att fråga: var jag ironisk eller sarkastisk nu..? Eller inget av det?)

;)

Kanske inte kopernikanska revolutionen, men nästan.

2009-01-19T12:32:00.027+01:00

Hade tänkt renovera bloggens utseende inom kort, men det är ett alltför stort projekt för en inte så html-kunnig varelse som jag. Så i väntan på det tänkte jag ägna mig åt något jag har funderat en del kring på sistone, som jag nog egentligen vetat om men inte reflekterat nämnvärt över.

Som kristen blir man ofta kallad religiös. Det kanske inte ligger så mycket bakom det egentligen, helt enkelt därför att kristendomen utifrån sett (såklart) inte är något annat än en ”religion bland andra”. Jag har tänkt att det må så vara eftersom jag ju tänker likadant kring andra religioner. Att ”religiös” och ”kristen” för mig är vitt skilda begrepp är därför inte en uppfattning jag förväntar mig att andra ska ha.

Men vad är egentligen ”religion” kan man ju fråga sig? Jag kan inte latin, men vet att ordet härstammar därifrån och betyder något i stil med ”överbinda” eller ”övertänka”. Religion handlar om en mänsklig aktivitet och de olika religionerna kan man alltså säga utgör människans sökande efter Gud. Genom olika riter, metoder, andliga övningar och levnadsregler ska människan nå Gud, bli ett med brahman, nå nirvana eller vad det nu kan vara som är det slutgiltiga målet.

Det är detta som fascinerar mig. Visst kan man prata om vad som utmärker kristen tro på många sätt, men jag hade inte greppat det faktum att det är redan på den här mest fundamentala punkten – som ligger till grund för själva begreppet ”religion” – som kristendomen separeras från alla religioner.

Fler trosuppfattningar än den kristna är förvisso säkert överens om att det finns en klyfta mellan människan och Gud, på grund av att människan i sin själviskhet avlägsnat sig från Gud. Lösningen är dock radikalt annorlunda ur ett kristet perspektiv! Klyftan är överbryggad från Guds håll, inte vårt. Människan kan inte rädda sig själv - det är Gud som själv valt att ta konsekvenserna av den brutna gemenskapen. Det handlar alltså om att i egen kraft närma sig Gud genom att leva ett perfekt liv. Varför inte? Helt enkelt för att i det finns inte en levande själ som kan det. Det vet Gud och därför har han låtit syndens konsekvenser gå ut över honom istället för över oss. Han har dött, för att vi inte ska göra det. Som någon uttryckte det: ”Jesus lived the sinless life we failed to live, and died the death we deserved to die”.

Vi kan inte ta oss till Gud. Därför kom han till oss.

"Religion” i ordets rätta bemärkelse utgör i det ljuset inte en rättvis beskrivning av kristendomen. Kristen tro bygger inte på vad jag gör, utan vad Gud har gjort. Som människor sitter vi alltså alla i samma båt - utan det Gud gjort är alla lika körda, och då spelar det religion ingen roll om än jag så skulle viga mitt liv åt andliga övningar. Hur from och ”religiös” en människa är säger ingenting om hennes gudsrelation; det går utmärkt att anpassa sig till en religiös subkultur och inordna sig i alla normer och oskrivna regler utan att ha Jesus i sitt hjärta. Det var precis det här Jesus själv kritiserade hos många av de skriftlärda han mötte. De höll upp en yttre fasad, de var religiösa.

För att citera en bok jag precis läst:

"Jesus var konsekvent inriktad på det centrala i människors inre: Rör de sig kring, och är på väg mot, det andliga livets centrum (kärleken till Gud och människor), eller är de på väg bort från det? Det var därför människor blev så chockerade när han påstod att många av de religiösa ledarna - som levde enligt alla vedertagna gränsmarkörer - i själva verket befann sig utanför Guds rike. De var i hög grad okänsliga och okunniga i fråga om kärlek. Det var därför Jesus kunde säga att "tullindrivare och horor" som befann sig ljusår från den religiösa subkulturen men som hade vänt om, bytt väg och orienterat sig mot Gud och kärleken, redan tillhörde riket.

Det var den stora och tragiska ironin på Jesus tid: De "rättfärdiga" var mer skadade av sin rättfärdighet än syndarna var skadade av sin synd."

Jag kallar mig inte religiös helt enkelt därför att begreppet har en missvisande innebörd och sätter mig i fokus istället för Gud. Mina egna ansträngningar tjänar ju ingenting till om inte Gud hade valt att först försona mig med honom! Att jag sen praktiserar min tro innebär inte att det är avgörande för om Gud tar emot mig eller inte. Att följa Jesus och efterlikna honom är inte religion eller lagiskhet utan ett gensvar på det han har gjort. Att praktisera sin tro kan ta sig uttryck på olika sätt, men det är aldrig (som i andra religioner) människans prestation som avgör om Gud vill ta emot henne eller ej. Det människan gör är alltid en följd av att känna Gud. Vad det inte är, är ett famlande i blindo efter en Gud som kanske, om du har tur och om Gud vill, accepterar dig! Därför är insikten att jag (oavsett hur "bra" jag lyckas) är försonad med Gud helt avgörande för att kristen tro inte ska bli en gärningslära eller bara religion. Handlingar är alltså ett gensvar, inget inträdeskrav.

Varför skriver jag det här? Därför att jag ser att det är en enormt vanlig uppfattning att kristendomen handlar om religiösa aktiviteter, regler och ett komplett paket att blint köpa och hålla sig till. ”Vi tillber inga läror, och ingen from idé” sjunger man i en sång. Jag tycker det är en klockren formulering och när jag insåg vidden av de orden var det nästan som en kopernikansk revolution som ägde rum. Kristen tro är inte religion, en fin eller meningsfull lära, ett koncept trossatser. Kristen tro representerar till skillnad från världens alla religioner inte människans sökande efter Gud, utan utgör ensam Guds sökande efter människan. Kristendomen är ingen religion, det är en (återupprättad) relation.

Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större... Eller hur var det?

2009-01-08T12:53:00.012+01:00

För ett tag sen såg jag ett debattprogram där man diskuterade religionens funktion och huruvida vi behöver den eller inte. Någon menade att religion behövdes ”förr i tiden” för att människor behövde en gemensam värdegrund för att kunna bygga ett samhälle; den var så att säga en förenande länk. Men idag, när vi kommit så mycket längre och kan bygga samhällen utifrån en värdegrund vi själva kommit fram till utifrån ”all den moraliska kunskap vi nu besitter” (var kom den kunskapen ifrån kan man ju fråga sig?), kan vi lika gärna avskaffa religion, löd slutsatsen. Men, menade någon annan, religion ger ändå en slags trygget, ett hopp, något att tro på… Så den kanske fyller en funktion ändå?

Det är nog inte särskilt ovanligt att resonera så. Snarare tror jag att dessa två synsätt är väldigt representerade bland västerlänningar i allmänhet. Alltså: religion är 1. något föråldrat eller 2. något som finns till för att fylla ett behov hos människor. Och på ett sätt förstår jag båda resonemangen. Helt enkelt därför att religion i en sekulariserad svensks ögon inte framstår som något annat än ett ”fenomen” som människan skapat. Med ett naturalistiskt perspektiv kan man inte vara av den uppfattningen att religion har någon annan utgångspunkt än människan, eftersom ju ”människan är alltings mått”.

Om jag trodde att alla religioner bara var en rad olika metoder för människan att skapa en moral, hitta en mening med livet, känna trygghet eller, som i exemplet, fungera som gemensam nämnare för en befolkning och hjälpa henne att bygga ett fungerande samhälle, skulle jag ärligt talat ha svårt att motivera religionens funktion idag. Kanske kan man tycka att det är meningsfullt därför att det skapar gemenskap eller något annat, men om tron bara är ett mänskligt påfund och därmed inte sann objektivt sett faller ju hela poängen.

För mig blir det absurt att diskutera ”bra” och ”dålig” religion och huruvida det ”behövs” eller borde avskaffas. Om det inte är sant är det ju inte sant, och då är det inte heller relevant. Men om det är sant är det sant för alla människor i alla tider, och då är det sant oavsett vad vi tycker eller känner. Jag är inte kristen för att det är så himla bra att vara kristen. För att jag får en massa fördelar, eller en gemenskap eller en andlighet eller något annat. Jag tror att det är sant, därför är jag kristen.

Men nu ger jag mig ut på hal is. För det finns knappast något mer provocerande idag än att tro att det man tror är sant. Åtminstone inte när det gäller kristendomen. (När en muslim däremot hävdar att islam är den enda sanna religionen höjer inte så många på ögonbrynet, utan respekterar detta till tusen. Ve den som löjliggförklarar Muhammed eller kritiserar ens en del av islams lära! Att driva med och dumförklara kristna leder däremot inte till några rabalder, och Jesus får framställas precis hursomhelst utan att någon förväntas bli kränkt. Men det är en annan femma.) Kristna som hävdar att kristendomen är sann stämplas alltså som intoleranta och dumma i huvudet. Kristna som hävdar att alla religioner är lika sanna uppfattas däremot som snälla och ödmjuka människor. Varför? För att vi lever i en tid där föreställningen att man själv kan bestämma vad som är sant är dominerande. Kristen tro är långt ifrån politiskt korrekt i en tid där var och en ska forma sin egen sanning. "Det som är sant för mig är sant för mig, medan det som är sant för dig är sant för dig"… ”Du kanske upplever att Gud finns, men för mig finns han i varje fall inte” säger många. Det är en såklart ett bekvämt sätt att förhålla sig eftersom man inte stöter sig med någon. Men något kan inte vara ”sant” bara för mig eller bara för dig. För då är det per definition inte sant. Ironiskt nog slutar satsen ”det finns inte några absoluta sanningar” i en paradox, eftersom man genom att uttala orden själv gör anspråk på absolut sanning (nämligen den att det inte finns någon sanning)!

”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” står det i aulan vid Uppsala universitet. Mot detta har det framförts kritik, och man menar att det borde ändras till att stå ”Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större”. Det låter fint, men i praktiken går det inte att leva utifrån den principen. Om alla bilister skulle tänka fritt skulle vi snart inte ha så många kvar. Och en läkare som tänker fritt men inte rätt skulle jag inte gärna låta operera mig. Hela världen skulle kollapsa om vi inte utgick ifrån att saker och ting är ordnade och utgör en gemensam verklighet. Att hårddra en relativistisk sanningssyn skulle ogiltigförklara hela vetenskapen, som ju bygger på att det finns objektiva fakta möjliga att undersöka. (Här har vi anledningen till att de österländska religionerna inte kan ge kunskap och vetenskap någon giltighet!) Det finns till exempel inte en enda vetenskapsman som hävdar att molekylerna har sin form därför att han upplever att det är så, eller för att han gärna vill att de ska se ut på ett visst sätt. Han hävdar att det är så för att han har undersökt dem och har goda skäl att tro att det är så. Den fysiska verkligheten blir inte som den är för att någon bestämt det – den är som den är oberoende av oss. Naturlagarna är inte människans påfund; de fanns till redan innan vi formulerat dem. Såvitt jag kan se finns det inget som talar varken för att den fysiska verkigheten skulle finnas till på grund av oss eller att den skulle vara beroende våra åsikter i något avseende. Varför skulle då den andliga - om den finns - vara det?

Ändå är uppfattningen att var och en skapar sin egen andliga verklighet otroligt utbredd. Om jag vill att Gud ska finnas, ja då gör han det. Om jag vill att han ska vara opersonlig, ja då är han det. Om jag vill att sanningen ska vara relativ, ja då är den det. Vill jag att det inte ska finnas någon sanning, då gör det inte det! Om jag vill att vi ska återfödas, ja då är reinkarnationsläran sann. För mig. Det blir dock väldigt knasigt när man synar det lite ingående. Om du tror på reinkarnation men inte jag, innebär det då att renkarnationsläran är sann och inte sann samtidigt? (Du återföds alltså, men inte jag.) Om jag tror att Gud är personlig och du tror att han är opersonlig – hur kan han vara båda delarna på samma gång? Nej, om A tror att Gud finns och B tror att han inte finns, har någon med nödvändighet rätt. Gud kan omöjligen finnas och inte finnas samtidigt, helt enkelt därför att något inte kan vara sant och inte sant samtidigt. Ingen som hävdar att sanningen är relativ kan därför ha tänkt igenom konsekvenserna av den trosatsen.

Utan att uppröra någon kan jag nog konstatera att om Gud finns gör han det oberoende av våra föreställningar om honom. Det finns nämligen bara två alternativ: antingen finns inte Gud eller också gör han det. Gud kan inte bara finnas för vissa (då är han ett hjärnspöke och i såfall hamnar vi på alternativ ett), för om han finns har han en objektiv existens utanför oss själva. Då är han vårt upphov och vi inte hans. Om han finns är han inte Gud för att vi vill det - han är Gud oberoende av våra åsikter, vår kunskap eller vår tro. Om Gud finns skulle han likafullt finnas om än inte en enda människa ville tro på honom! Frågan om Guds existens handlar alltså inte i grund och botten om vad du eller jag tror. Den relevanta frågan är inte om Gud finns för mig eller någon annan; den relevanta frågan är om Gud har en existens utanför oss själva eller ingen existens alls.

Men kan inte alla religioner vara vägar till Gud? Kan inte alla ha lika rätt? Det är förstås en tilltalande tanke. Om alla har precis lika mycket rätt är alla nöjda och glada och man slipper dessutom underbygga sin livsåskådning med vettiga skäl utan kan nöja mig med att ”det känns rätt för mig”. Men kristen tro handlar inte i första hand om känslor utan om vad som är sant. Och kristen tro kan omöjligt vara sann om islam, buddhism, new age, asatro, alla naturreligionerna, hinduism och övriga religioner är sanna samtidigt.

Det är för mig en gåta hur man kan förespråka logik och logiska system (som ju vetenskapen bygger på) och i nästa andetag säga att alla religioner är lika sanna. Hur kan t ex Jesus ha uppstått och inte uppstått på samma gång? Det är en logisk motsägelse i stil med att 1+1 blir både 1 och 2, men likafullt slutsatsen vi måste dra om vi hävdar att både islam och kristendomen har rätt.

Att människor lever efter principen att sanningen är subjektiv och därmed ingens sanning sannare än någon annans, öppnar förstås upp för att välja och vraka bland livsåskådningarna ungefär som man väljer klädstil. Helt enkelt därför att det är religionen eller andligheten i sig som sätts i centrum. Det verkar som om andlighet enbart blivit en extra krydda i tillvaron, något människor kan ta till för att fylla ett behov de har. Det handlar mycket om att välja, eller – om det inte finns någon som passar – skapa en religion med syftet att åstadkomma mening, gemenskap, djup, en bra moral eller vad det nu kan vara. Och i en individualistisk kultur som vår, där det värsta du kan göra är att följa med strömmen, är det andliga området naturligtvis en perfekt chans att visa på din originalitet. Därför har det blivit omåttligt populärt att knåpa alltså ihop sin egen tro utifrån det andliga smörgåsbord som finns att tillgå. Plocka lite här, lite där, och simsalabim – en alldeles ny religion har tagit form. Skräddarsydd för de egna behoven.

Mot den bakgrunden kanske det inte så konstigt att det man diskuterar handlar om vad som är ”bra” och ”dålig” religion, istället för vad som är sant och inte sant. Om det är så att religion bara finns för att vi behöver det är det ju naturligt att man vill komma fram till vilken religion som är den bästa i den meningen att den får bästa möjliga effekter på vårt liv eller liknande. Men även om djup, mening, gemenskap, god moral etc alla kan vara viktiga delar i ett kristet liv, utgör det ingen anledning till att vara kristen! Om jag var kristen för att känna mening med livet kanske jag skulle känna mening med livet här och nu. Men om det inte är sant – vad tjänar det till? Om buddhismen eller islam är sant har jag levt på en lögn som kanske gett mig fördelar här och nu, men i slutändan varken gör från eller till. Kristen tro gör sanningsanspråk som man måste förhålla sig till. Är det sant så är det sant. Är det inte sant får religionen vara hur ”bra” som helst, men jag skulle personligen inte viga mitt liv åt den.

Två förbund - två gudar? (del l)

2008-12-27T15:03:00.008+01:00

Allright. Lovade en uppföljning på förra inlägget så här kommer det.

Jag försökte förklara varför det finns två förbund i Bibeln, vad det var för problem med det första och varför det nya behövdes.

Så vad tjänade det gamla förbundet till? Om Jesus och det nya förbundet hela tiden var Guds mål, varför tog det sån tid? Och hur i all världen ska man förhålla sig till den Gud vi möter i GT som inte alltid är bekväm och snäll och tolerant utan tvärtom reagerar ganska rejält på människors ondska och låter sin vrede gå ut över dem?

Ibland hör man människor säga att det inte kan vara samma Gud i GT som vi läser om i NT – den Gud som älskade världen så mycket ”att han gav dem sin ende son [Jesus], för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”. Men det ställer isåfall bara till mer problem. Då blir ju Gud schitzofren. Föränderlig. Om det är något som framförallt utmärker Gud så är ju det att han är. Det är till och med hans sätt att beskriva sig själv i Bibeln: "Jag är den jag är”. Om Gud är föränderlig innebär det att han är utvecklingsbar och därmed inte fullkomlig. Och om Gud inte är fullkomlig – vad är det då som gör honom till Gud?

Själv undvek jag länge att konfronteras med GT och i synnerhet de svåra bitarna eftersom jag inte visste hur jag skulle förhålla mig. Tänk om det skulle visa sig att den Gud jag tror på egentligen är ond! Tänk om jag börjar tvivla. Eller tänk om allt bara är påhitt.

Men om det är sant så är det ju sant. Och är det inte sant – varför då vara kristen? Alltså måste det finnas en förklaring. Eller också är det helt enkelt inte sant. Jag är inte kristen därför att jag vill ha något att tro på eller ”hitta” en mening med livet. Jag tror (och får mer och mer skäl till att tro) att det är sant, därför är jag kristen.

Okej. Hur ligger det till då? Ser vi en Gud i GT och en annan i NT? Jag vill hävda att det inte råder någon motsättning i Guds karaktär – däremot tror jag att man kan säga att olika sidor av Gud får olika stor plats i de olika sammanhangen. Man brukar säga att ”GT ska läsas i ljuset av NT”. Vad innebär det? Jo, att GT ytterst handlar om hur Gud förbereder det nya förbundet som träder i kraft när han själv kommer till jorden i form av Jesus. Det är själva målet för Guds handlande i det gamla förbundet. I GT påbörjar han alltså sin uppenbarelse och gör sig känd bland folket. Detta för att de ska känna igen honom när han kommer. Han låter dem förstå delar av vem han är och leder dem till det land han lovat dem (det land där också Jesus är förutbestämd att födas).

Det finns en massa vi inte förstår och en massa som verkar hemskt som sker under denna det gamla förbundets tidsepok. Ofta får man som förklaring att Bibeln är en historisk bok – den skildrar alltså både goda och onda människor. Allt är således inte föredömligt och avspeglar inte Guds vilja och karaktär. Snarare visar det på den fallna mänsklighetens förmåga till ondska. Och det är viktigt att ha i åtanke! Men det är förstås inte hela förklaringen. Ofta har vi minst lika svårt att förstå varför Gud handlar som han gör. Varför kan han inte genomföra sin plan endast med fredliga och alltigenom goda medel? Han är ju Skaparen själv.

Någon sa till mig att eftersom vi lever i en fallen värld gör det att om Gud ska förverkliga sin vilja kan han inte alltid göra det på sitt eget sätt (eftersom det skulle förutsätta att vi också var alltigenom goda och hade en vilja i enlighet med Guds). Det betyder inte att Gud tappat sin makt, men han har valt att ta ett kliv bakåt och ge människan en fri vilja vilket gör att han måste avstå en del av sin allsmäktighet. För att ändå kunna genomföra sin frälsningsplan (som ju syftar till att rädda den fallna världen!) fick han alltså förbereda den också på vår världs villkor och med de spelregler som hör därtill. Och vad vore alternativet? Att Gud avstått från att ingripa för att han inte ville spela med våra spelregler (vilket i och för sig inte vore särskilt konstigt! Att en helig Gud vill beblanda sig med en värld i moraliskt förfall är däremot förunderligt). Men man kan ju fundera över hur historien sett ut om Gud valt att vända sin skapelse ryggen. Förutom att det omöjliggjort Jesu död och uppståndelse och därmed resulterat i en mänsklighet utan hopp, är det inte alls otroligt att också den tidsepok som GT utspelar sig under skulle ha varit betydligt mer blodig och brutal. Vi måste komma ihåg att vi inte har hela bilden och därför inte har tillräcklig grund för att bedöma Guds handlande. (När man börjar tänka på hur många komponenter som måste spela in för Gud som ju ser och vet allt blir det hisnande. Och här kommer vi med våra moraliska pekpinnar. Det är som att lära Anja Persson åka slalom.)

Fortsättning följer.

Två förbund - två gudar? (del ll)

2008-12-27T02:01:00.001+01:00

(Forts. från förra inlägget.)

Gud måste alltså i viss utsträckning "spela med våra spelregler". Det är med den bakgrunden jag tänker mig att Guds handlande i vår värld inte i alla avseenden återspeglar Guds vilja i en perfekt värld. Om Gud hoppat över det första förbundet och i ett svep uppenbarat fullheten av vem han är skulle det vara att tala ett språk männskan inte förstod. Och då hade hon inte kunnat ta till sig det. Enda sättet för Gud att kommunicera på ett sätt som gör att vi kan relatera till honom är kort och gott att tala inom våra referensramar.

Här kan jag ta mig själv som exempel. Jag bor jag tillsammans med två vänner och har under terminen som gått jobbat på en förskola. Men om jag skulle prata med barnen och behandla dem på samma sätt som mina vänner skulle barnen inte lyssna på mig för fem öre. De skulle inte förstå vad jag menade och de skulle inte på långa vägar kunna relatera till mig. Om jag inte kunde anpassa mig efter deras nivå utan ta för givet att de känner till allt som en vuxen känner till kan ju vem som helst föreställa sig vilka problem vi skulle få i vår kommunikation. Men observera att det inte innebär att jag får dela upp mig själv i två personer. Jag är samma person oavsett om jag befinner mig hemma eller på jobbet. Snarare får jag ta fram två sidor av mitt jag i de olika sammanhangen. Det är ju inget konstigt alls att vi anpassar oss efter målgruppen för vår kommunikation – snarare är det en förutsättning för kommunikationen!

På samma sätt måste Gud göra. Han kommer ner på vår nivå och kommunicerar så att vi förstår. Han behövde kommunicera på denna världens villkor, han behövde göra sig känd i den kulturen och i den tiden. Det säger sig självt att gapet mellan den i många fall brutala kulturen och Guds sanna natur i hade varit enormt. Men Gud uppenbarar aldrig mer än att vi kan ta till oss det. Han måste, precis som vi, anpassa kommunikationen för målgruppen.

Det tycker jag ger lite perspektiv till exempel på det rättsväsende vi ser i GT, som i många fall kan framstå som brutalt med våra mått mätt. Sätter man det i proportion till vad som var sed i andra dåtida riken, framstår det judiska folkets rättsväsende i många fall som osedvanligt humant och står högt i kurs i fråga om moral. Sätter man lagarna i sitt kultursammanhang kan man - samtidigt som man konstaterar att i en perfekt värld hade lagarna inte behövts - faktiskt se att det judiska folket kommit en bra bit på väg. Ett exempel på det är det välkända ”Öga för öga, tand för tand” (Alltså: låt straffet motsvara brottet) som ju i våra svenska öron kan låta brutalt eftersom vi direkt sätter våra referensramar på det vi läser. Saken är bara den att i den dåtida kulturen var straffen ofta besinningslösa och utan proportion i förhållande till brottet. Det innebär att ett sådant bud faktiskt ledde till en förbättring - det reglerade de ohämmade straffen.

Om man tittar på Jesus (som ju personifierar Gud och hans vilja!) ser vi att hans undervisning går ett steg längre - han är faktiskt mer radikal än vad Gud är i GT. För att spinna vidare på exemplet ovan säger Jesus "Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom." Samma sak med budordet "du skall inte dräpa". Här går Jesus ett steg längre och säger att det räcker med att bli vred på sin broder så har man gjort sig skyldig till orätt. Han riktar sig alltså inte bara till vår "yttre" moral utan också våra motiv och innersta tankar.

Men hur i all världen kan han ställa såna krav? är det lätt att tänka. Han kan det därför att han är Gud. Som jag redan skrivit i någon gång är synd + Gud som olja + vatten. Oförenligt alltså. Onda handlingar kan vi förstås gradera som mer och mindre onda, men för Gud är allt som inte är gott i någon utsträckning infekterat av synden. Synd är för Gud inte en skala; den är ett fenomen som oavsett "grad" är lika oförenlig med honom.

Men varför säger han det då? Vill han kanske sätta käppar i hjulet och göra det extra svårt för oss att leva rätt? Eller ge oss dåligt samvete? Nix.

Han säger det för att åskådliggöra hur fullständigt omöjligt det är för en enda människa att leva upp till de krav som ett liv utan synd skulle bära med sig. Varför Gud alltså går längre i NT än i GT är inte för att ge oss fler och svårare regler att följa för att bli "godkänd", utan helt enkelt för att vi ska fatta att vi är totalt körda hur mycket vi än vrider och vänder på det. Vi behöver inse att vi har två alternativ: att ta konsekvensen av vår egen ondska, eller låta Jesus göra det i vårt ställe. Den ena vägen leder till liv och den andra gör inte det. Här har vi anledningen till varför Jesus är så utmanande. Han älskar oss och vill inte att vi ska gå förlorade. Och tillvägagångssättet för att göra människor medvetna om sin situation går inte via likgiltighet.

Att Jesus ibland målas upp som bara snäll och tolerant är alltså ingen rättvisande bild. Och den som trodde att bara Gamla testamentets Gud reagerar på ondskan får nog tänka om. Jesus har inget överseende med ondskan utan reagerar tvärtom väldigt starkt på den. Och vore det inte konstigt annars? Om han är den han säger sig vara (Gud) och därmed utgör själva definitionen av godhet kan han ju inte stå likgiltig inför det som är ont. Det är sant att han kom med ett kärleksbudskap, och han sammanfattar till och med "lagen" (GT) i de två buden att älska Gud och medmänniskan! Kärleken går som en röd tråd genom hans undervisning, men den kärlek Jesus pratar om är inte snällhet och likgiltighet. Han har ett budskap som vänder upp och ner på normerna i denna världen. Han säger sig inte bara ha sanningen; han säger sig vara sanningen. Allt detta omöjliggör likgiltighet. Och i mötet med människor stryker han inte bara "medhårs" utan han ser rakt igenom dem. Han sätter fingret på vad som behöver korrigeras i människors inre. Men aldrig arrogant utan alltid i kärlek. Det är vad som gör Jesus till den han är.

För att sammanfatta det hela: Att vi ser olika mycket och olika sidor av Guds person i det gamla och nya förbundet handlar inte om att Gud är schitzofren eller motsägelsefull; det visar bara på att han talar till oss på ett sätt som vi förstår och aldrig uppenbarar mer än vi kan hantera. GT visar på hur judarna uppfattade Gud vid tidpunkten då böckerna skrevs – därmed inte sagt att de hade hela bilden!

I ljuset av detta tycker jag inte att det är så konstigt att det tog lång tid innan tiden var inne för Gud att sätta sin plan i verket. Han behövde möta sitt folk där de var och utifrån det bereda dem för att ta emot honom. Gud hade hela tiden målet att till fullo låta dem förstå vem han är, men hade han kommit i mänsklig gestalt innan han överhuvudtaget gjort sitt eget folk medvetna om hans existens har jag svårt att tro att de känt igen honom. (Faktum är ju att det ÄNDÅ var många som inte kände igen honom när han bokstavligen vandrade omkring mitt ibland dem. Han avstod från makt och ära, umgicks med människor på samhällets bottenskikt, ställde de skriftlärda mot väggen för deras hyckleri; ja han var så radikal att prästerna och de skriftlärda blev rasande och ville döda honom!)

Personligen tror jag att det gamla förbundet var nödvändigt för att det nya förbundet skulle kunna träda i kraft, för att Guds frälsningsplan skulle kunna genomföras. Gud visade en del av vem han var i det gamla förbundet, men det var ingen fullständig bild. Men i Jesus är Guds hela person uppenbarad. Jesus säger själv ”Den som har sett mig har sett Fadern”.

Varför två förbund ?

2008-12-18T23:47:00.009+01:00

Varför finns det två förbund i Bibeln? Varför ett nytt och ett gammalt? Jag har fastnat på några kristna diskussionsforum den senaste tiden och spenderat några sena kvällar läsandes i evighetslånga och ibland utspårade trådar. Till exempel i fråga om hur kristna kan tro på GT men ändå inte behöva följa allt som står där. Eftersom kristna har både GT och NT i sin Bibel borde väl båda gälla, eller?

”Er tro föreskriver ju det här och det här…” påpekar många och syftar i 99% av fallen på något problematiskt ställe i GT. Så svarar många kristna att ”nej, vi inte behöver bry oss om det gamla förbundet eftersom det nya har kommit.”

Men varför finns det då med i Bibeln? Och hur ska man förhålla sig till det?

Det är sant att det är det nya förbundet som ”gäller” och att vi som kristna inte är bundna av det gamla. Men man kan inte komma ifrån att det gamla förbundet ligger till grund för det nya och utgör i sig själv orsaken till varför det behövs! Därför kan man som kristen tro på hela Bibeln och samtidigt hävda att GT inte är Guds ord till oss, idag, eftersom vi lever i det nya förbundet.

"Men vadå, vad var det för fel på det första så man var tvungen att göra ett nytt?” undrade någon. Naturlig följdfråga om man inte fått någon förklaring till varför det finns två förbund och varför det nya i en mening ersatt det gamla. Slutsatsen blir alltså att det måste vara människor som varit missnöjda med det nya förbundet och därför knåpat ihop ett lite mer lättsmält och bekvämt förbund.

Hur ligger det till då? Vad var problemet med det första förbundet? Varför behövdes ett nytt?

Det gamla förbundet kan man säga är ett förord, en inledning på Guds plan för människornas räddning – det som har sin fullbordan i att Gud själv kommer till oss i mänsklig gestalt. Det gamla förbundet handlar om Guds vandring med sitt folk, hur han påbörjar sin uppenbarelse, låter dem känna honom och förstå hans vilja för dem, där och då. Detta är i sig något fantastiskt – det är nämligen Gud och inte människorna som tar initiativet till denna relation. Gud hade inte behövt bemöda sig med att bry sig om den mänsklighet som av egen vilja bestämt sig för att inte ha med honom att göra. (För Gud är ju inte beroende av oss. Han älskar oss och vill ha med oss att göra, men han är lika mycket Gud oavsett vilket.) Men trots att Gud är både trofast och god och beskyddar dem på ett särskilt sätt, ter sig hela epoken på grund av människornas synd som en enda berg-och-dal-bana där de gång på gång vänder sig bort från honom. I GT får synden och ondskan ofta fysiska konsekvenser och Guds vrede drabbar folket då och då.

Varför då? Helt enkelt för att Gud är alltigenom god och det är inte vi.

Jag tror att man lätt underskattar innebörden av att Gud är god. Kanske tänker vi att godhet är samma sak som snällhet och att ha överseende. Men godhet står inte i motsatsförhållande till vrede, när den riktas mot det som är ont. Snarare är de två sidor av samma mynt. Och vad innebär det egentligen att Gud är alltigenom god? Det innebär att han inte bara gör alltigenom goda saker, utan han är själva definitionen av godhet. Det finns inget som inte är gott i hans väsen eftersom han ÄR godhet. Det innebär i sin tur att allt som inte är alltigenom gott hamnar på kollisionskurs med Gud. Utifrån sitt väsen kan Gud alltså inte kompromissa med synden och ondskan; det vore att hamna på kollisionskurs med sig själv.

Gud är också helig. Det gör att hans natur är oförenlig med människan som till sin natur (efter syndafallet) är syndig. Synd + helig Gud är ungefär som olja + vatten. Inte bara svårt, utan omöjligt att förena. Och då spelar det ingen roll ”hur” syndiga vi är; det är inte i sig relevant om vi är "lite" syndiga eller "mycket" syndiga. Det faktum ATT vi är syndiga gör att vi är skilda från Gud. En bild kan få illustrera det: Tänk dig att du spiller på din vita tröja. Oavsett om du spiller en liten fläck eller dränker den i köttfärssås skulle du förmodligen anse att den är smutsig. Den behöver tvättas för att du ska kunna betrakta den som ren igen. Eller hur?

Slutsats: Förutsättningarna för gemenskap mellan Gud och de människor han skapat är inte så goda så länge synden och ondskan får minsta lilla utrymme i oss. Det gör att om vi inte i egen kraft kan bli fullständigt syndfria har vi ett problem. Det var ett problem på det gamla förbundet tid och det är ett problem på det nya förbundets tid. Och vi kan inte, om vi så vigde vårt liv åt att anstränga oss, leva, tänka och handla alltigenom gott. En enda människa har levt utan synd, och den människan var samtidigt Gud. Så man kan säga att resten av oss är ganska körda.

Vad innebär då det? Jo, att så länge vi är kvar i det fallna "tillståndet" är vi skilda från Gud. Och att vara skild från Gud innebär att gå miste om det eviga livet tillsammans med honom som vi var skapade till. Det är vad som i praktiken blir innebörden av att "syndens lön är döden”. I det gamla förbundet får detta mer konkreta uttryck, eftersom det ännu inte finns någon försonande länk mellan människan och Gud.

Nu till det nya förbundet. Gud är fortfarande lika helig. Vi är fortfarande lika syndiga. Och syndens pris fortfarande döden. Synden är alltså fortfarande ett lika stort problem i förhållande till Gud om vi i egen person ska försöka nalkas honom. Var ligger då skillnaden?

Skillnaden är att det finns en person som har betalat det priset - och det är ingen annan Gud själv. Och här ligger det fantastiska: Gud är nämligen inte bara helig – han är också kärleksfull. Hans helighet omöjliggör gemenskap med oss efter syndafallet, men hans kärleksfullhet vill inget annat! Han valde därför att ta konsekvensen av sin helighet och kärlek. Gud gjorde det som bara Gud kunde göra, för att rädda de människor han älskar och längtar efter.

Han kom till jorden i mänsklig gestalt (Jesus), levde ett liv fritt från synd och trots att han ingen skuld hade valde han att ta den konsekvens vår synd förtjänar. Han gick i döden i vårt ställe. Men Gud är liv. Han är livets upphov och livet själv. Därför har döden ingen makt över honom, och som bekräftelse på detta uppstod Jesus också efter tre dagar. Konsekvensen av människans ondska – döden, den eviga avskildheten från Gud – har Gud själv genom sin död öppnat en utväg från. Detta blir möjligt bara när vi tillhör Jesus, som genom att ta på sig vår synd och betala priset för den har försonat oss med Gud. Det nya förbundet kan man på så sätt säga är en upprättelse av det gamla - människan och Gud kan åter mötas.

Det kommer en dag när alla människor ska dömas och synden kommer även då att ha samma ofrånkomliga konsekvens som på det gamla förbundets tid. Det är alltså inte så att bara för att Jesus kommit så finns inte längre någon synd. Vi kan fortfarande inte i egen person nalkas Gud själv utan att förgås. Kort och gott: Syndens lön är fortfarande döden. MEN enligt Bibeln är domaren är ingen annan än Jesus själv. Därför spelar det en väldig skillnad om du tillhör honom som redan tagit på sig det straff som han själv måste döma ut! För gör du är ju ditt straff redan betalt.

Jesus har dött och uppstått för att "de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv" för att citera Johannesevangeliet 3:16. För dem är vägen till Gud öppen.

Men varför kunde han inte skicka Jesus med en gång? Vad tjänade det gamla förbundet till egentligen? Jag har själv haft lite svårt att förstå poängen med denna utdragna och ofta brutala epok när målet ju är frälsningen och Gud i sin allmakt borde ha kunnat komma till undsättning lite snabbare. Hursomhelst, det tänkte jag försöka ge mig på i nästa inlägg.

Did she know ?

2008-11-25T23:31:00.008+01:00

Jag vet att jag redan gått loss på en julsång i bloggen, men jag kan inte hjälpa det. Har precis börjat lyssna på Samuel Ljungblads nya julskiva (köp den!!), som bland annat innehåller den en fantastisk version av ”Mary, did you know”. En julsång jag hört förut men därmed inte sagt lyssnat på.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Varför är det så lätt hänt att julsånger blir slentrian när de innehåller såna skatter!?

Ungefär på samma sätt som när jag och Lovisa helt plötsligt fattade hur vansinnigt bra ”O helga natt” är såg det ut i dag när jag visade den här texten för Maria. 3 minuter senare skuttade hon ut ur mitt rum och in i köket i extas. (Malenas vänner som satt där måste undra vilka tokar hon bor med. Ha ha.)

Hursomhelst, jag tänker inte hålla nån utläggning. Texten snackar för sig själv!

I väntan på att knåpa ihop ett inlägg av det mer genomtänkta slaget lägger jag rätt och slätt upp den här på bloggen. Försökte bifoga en ljudfil men det funkar inte. Så man får helt enkelt köpa skivan. ;) (Som även innehåller en sjukt bra version av O come all ye faithful. Bara så ni vet...)

Mary, did you know

That your baby boy

Would someday walk on water?

Mary did you know

That your baby boy

Will save our sons and daughters?

Did you know

That your baby boy

Has come to make you new?

This child that you've delivered

Will soon deliver you

Mary did you know

That your baby boy

Will give sight to a blind man?

Mary did you know

That your baby boy

Will calm the storm with his hand?

Did you know that your baby boy

Has walked where angels trod?

When you kiss your little baby

You've kissed the face of God.

The blind will see

The deaf will hear

The dead will live again

The lame will leap

The dumb will speak

The praises of the Lamb

Mary did you know

That your baby boy

Is Lord of all creation?

Mary did you know

That your baby boy

Will one day rule the nations?

Did you know

That your baby boy

Is heaven's perfect Lamb?

This sleeping child you're holding

Is the great I Am

Jag och min spretiga vilja

2008-11-11T18:31:00.006+01:00

Attjo!

Tji fick jag som trodde att jag skulle kunna hålla mig obesmittad av alla förkylningsbakterier jag bombarderas med dagligen. Mitt immunförsvar höll ut ett tag men nu har det kapitulerat. Nåja. Det finns värre saker att bekymra sig för.

Som vad man ska ”bli när man blir stor” till exempel. Jag tror att mina framtidsplaner har hunnit röra vid de flesta områden under mina snart 21 levnadsår. Som 5-åring ville jag till Afrika och mata barn. Helst med mosad banan eftersom jag inte trodde att de kunde tugga. Sen har yrkesplanerna haglat tätt. Författare, psykolog, inredningsarkitekt, logoped, tolk, journalist, fotograf, grafisk formgivare… Och inte blir det lättare med tiden! Valen kanske blir något färre, men valet kvarstår och känns svårare allteftersom snaran dras åt. ”Men du är ju så ung! Du behöver väl inte bekymra dig om sånt?” får jag höra titt som tätt. Det kan väl stämma, och kunde jag bara lita på att det skulle klarna med tiden och tillslut vara no question about it så vore det väl en sak. Jag menar liksom inte att jag måste vara korrekt och börja plugga efter de ”tillåtna” två sabbatsåren, så på det sättet är jag egentligen inte stressad. Problemet är ju bara att tiden inte gjort val lättare hittills.

Naiva jag som trodde att jag efter att ha avslutat kursen i grafisk design utan problem skulle veta vad jag ville (åtminstone när det gäller det området). Att det bara var att kryssa i ja-rutan om det kändes bra, säga here we go och bygga vidare på det, eller nej-rutan och i så fall till förmån för något annat som jag hoppades skulle bli uppenbart under tiden. Piece of cake.

Men icke! Här har jag nu (nästan) läst klart kursen och är om möjligt mer förvirrad. Visst är det kul när jag väl har tid, inspiration och ork att genomföra uppgifterna – men jag får väl konstatera att de premisserna sällan inträffar samtidigt. Och att vara kreativ på beställning funkar inte riktigt på mig. Kreativ är jag när jag får för mig att göra något, går igång till 1000 och lägger ner min själ i det hela. Inte när jag har kniven på strupen och ska genomföra en uppgift som jag vet skulle kunna bli mycket bättre än jag har tid att lägga på den. Då får det motsatt effekt. Här är den stora skillnaden mot ”vanligt” plugg – då funkar det (i alla fall för mig) oftast ganska bra att i pressade lägen trycka på disciplinknappen och i ett robotliknande tillstånd bara ro det hela i land. Man har inte särskilt kul under tiden. Men det går.

Så på ett sätt känns det så enkelt att bara gå den väg en samhällselev förväntas och ”borde” ta. Det vill säga läsa någon akademisk utbildning i en bransch med åtta-till-fem-jobb där man slipper armbåga sig fram. Så himla skönt. Lite blod, svett och tårar några år och sen en tryggad framtid. Yes. Jag bara önskar att det attraherade mig mer.

För att göra det hela ännu lite mer förvirrat har jag också börjat undra om jag inte tycker för mycket om barn för att kunna ägna mig åt dataskärmar hela mitt yrkesverksamma liv. Idag har jag fått lära barnen om läkare och sjuksköterskor (vi har olika yrkesteman varje vecka på förskolan där jag jobbar) och det är SÅ roligt. Jag älskar att förklara saker för dem och förstå hur de tänker. Hjälp. Jag har försökt att inte låtsas om det, för vaddå – jag, förskollärare eller lågstadiefröken liksom? Det låter ju nästan absurt och för att inte tala om otippat. Då hade jag kunnat gå barn och fritid och dessutom haft ett liv under gymnasiet. Jag säger som Filip: Nu blir jag orolig.

Nu är det dokumenterat.

2008-10-28T22:05:00.005+01:00

Här är beviset. Tro det den som vill, men det ÄR min hand på bilden. Och det är en riktig spindel. Som lever. Nu är spindelfobiterapin slut efter en lång process och även om jag inte själv fattar hur det gått till så känns det efter gårdagen ungefär som om jag bestigit ett berg. Jag har gjort det som inte fanns på kartan, och det mina vänner, är obeskrivligt.

Idag var jag med om något mycket underligt. Som bakgrundshistoria slutade mina växlar på cykeln att funka, helt oprovocerat precis som jag cyklade under en bro på väg hem från Friskis & Svettis. Sedan dess har cykeln varit apjobbig att cykla på och kedjan rasslat och hackat i var och vartannat tramptag så fort jag haft någon annan växel inne än trean. Sjukt irriterande. Kombinationen av lathet och snålhet gjorde dock att jag aldrig kom mig för att lämna in cykeln, eftersom den ändå var "brukbar". Idag, på min cykeltur på väg till Friskis & Svettis, just som jag cyklade under samma (!) bro, lagade cykeln sig själv. Plötsligt kunde jag växla. Och rasslet upphörde. Vilka är oddsen liksom.

Idag har jag jobbat, tränat och lagat rotmos till min fantastiskt goda lax- och spenatgratäng. Jag är inne i en riktig matlagningsperiod och det är SÅ kul. Maria mobbar mig en del för att jag går igång så på spännande recept. Yepp, jag är en äkta nörd.

O helga natt, inflyttningsfest och drama i natten

2008-10-25T01:22:00.005+02:00

Jag har kommit fram till att "O helga natt" typ är DEN bästa julsången någonsin. Vi har redan börjat med julmusiken här i vårt kollektiv, och Malena med sin ”O helga natt”-skiva (dvs en skiva med enbart denna sång i olika tappningar) tar nog priset. Förra helgen när Lovisa var och hälsade på urartade det hela till att vi satt i varsitt rum vid varsin dator och lyssnade på varsin version. Den är helt amazing. Själv hade jag bara Peter Jöbacks version på min dator (tar emot att erkänna att jag har hans julskiva, men i brist på annat så…).

Jag måste säga att jag tycker det är väldigt intressant att just O helga natt är så omtyckt bland många och verkar vara otroligt populär att spela in. Det är ju inte riktigt så att det råder brist på stämningsfulla julsånger som de flesta som tycker att julen bara är myspys, pepparkakor och gemenskap kan stämma in i. Men att O helga natt blivit så självklar på diverse icke-kristna artisters tracklistor har jag lite svårt att begripa eftersom den har den mest centrerade text man kan tänka sig. För den handlar ju verkligen inte om att julen är mysig eller att det lyser en massa ljus i mörkret eller något liknande, utan här har vi en text som utan omvägar och krusiduller sätter ord på vad som egentligen är väsentligt. Och det är stora ord, från början till slut.

Jag tycker nästan att det är lite ironiskt att alla dessa artister (som säkert skulle avstå från att spela in en lovsångsskiva) obehindrat kan stämma in i den mest knivskarpa texten av dem alla. Om jag ansåg att julen bara var en tradition skulle jag i alla fall tycka att orden ”folk, fall nu neder” vore rätt stora att ta i min mun. Och det är ju inte direkt så att det går att smita förbi och lägga betoningen på något lite enklare – nej, det är i själva verket låtens klimax och det som återkommer gång på gång! jag kan liksom inte undgå att fundera över hur det kommer sig att så många utan vidare kan stämma in i ett budskap som de i vanliga fall förmodligen skulle rynka på näsan åt.

Nåväl.. än är det ju inte riktigt jul. Men det ser jag fram emot! Har förmodligen hunnit lyssna sönder de flesta julsånger innan dess, brukar vara så…

Nu är det helg igen. Kvällen har vi (lika med jag, Maria och Malena) ägnat åt att städa och handla och baka inför inflyttningsfesten imorgon. Vi har varit mycket produktiva. Imorrn blir det ännu lite mera bak och sånt, men förhoppningsvis ska jag hinna plugga lite också. Det har en tendens att prioriteras bort. Snart är i allfall min kurs slut så även om det varit intressant ska det bli fantastiskt skönt att inte ha den hängandes över mig konstant. Kunna slappna av lite.

Nu är i alla fall mitt rum kliniskt och jag sitter och njuter av att slippa se röran som dominerade mitt skrivbord fram tills städrycket idag. Det är verkligen SÅ tydligt hur hela jag mår så mycket bättre och hur bra jag trivs i mitt rum när det är städat och varje gång det är det önskar jag att jag lyckades hålla det så mer än en dag. Men man måste ju inse sina begränsningar. :S

Har fått ett till jobb också, som börjar i november. Personlig assistent åt en liten flicka ska jag vara. Det blir inte så omfattande, utan mest helger. Om jag vill skulle jag nog kunna jobba varje helg, men det kändes väl så magstarkt… Jag nöjer mig nog med 1-2 helger i månaden. Man måste ju hinna leva också. Sen får vi se hur det blir efter jul, när jobbet på förskolan är slut. Då har jag ju åtminstone det här och sitter inte i sjön, så det känns skönt. Paniken från i höstas kan jag gärna klara mig utan!

Nej, jag måste verkligen sova nu. Förhoppningsvis får jag sova hela natten utan att väckas av brandbil och polisbil utanför fönstret som i förrgår. Helt sjukt vad knäppt (och läskigt) det var. Programmerad som jag är när det gäller att vakna (dvs oavsett vilket ljud det rör sig om tror jag att det är mobilalarmet) flög jag upp till mobilen, tryckte på alla knapparna och blev asirriterad för att den aldrig slutade låta. Efter en stund insåg jag att oväsendet kom utifrån och att det inte bara var ljud, utan hysteriskt blinkade ljus som lös upp mitt rum också. Öppnade persiennerna, och precis på parkeringen utanför mitt fönster står en brandbil och det är massa skum överallt. Jag kände mig som en rädd femåring, och trodde att det brann i vårat hus och att vi kanske måste ut… Man tänker inte riktigt klart i nyvaket tillstånd, haha. Men jag såg ju ingen rök så jag fattade noll. Fick i alla fall veta sen att det var en bil som exploderat och tagit eld som bara den därute. Men det var inte mycket kvar av den när jag kikade ut så för mig tedde sig det hela väldigt underligt.

Visst ja, sova var det. Hej så länge.

Non-stop-liv

2008-10-09T22:46:00.002+02:00

Nej, nu får det vara nog. Ju längre det går innan jag tar tag i mitt bloggliv igen desto mer att ta igen och desto större projekt blir det och desto längre går det… Ja, ni fattar. Ond cirkel. Inte bra.

Lägesrapport: Jag är tillbaka i Sverige och kära Uppsala sen en dryg månad. Har flyttat in på Kantorsgatan med Maria och Malena vilket är fantastiskt. Har också fått jobb fram till jul på en kristen förskola som ligger bara fem minuter bort härifrån. Det är otroligt roligt. Därtill pluggar jag en kurs i grafisk design på distans. Det är egentligen också otroligt roligt, men blev väl kanske inte bäst tajmat eftersom jag inte hann ta tag i kursen från början pga flytt och jobbsökande och hamnade efter redan då. Inte så kul. Så följaktligen har det handlat om att hinna, hinna, hinna göra alla uppgifterna snarare än att få ut mesta möjliga av kursen. Men nog är det lärorikt alltid.

Mellan jobb och plugg försöker jag klämma in alla dessa sociala aktiviteter (som det blivit mycket av så här i början och som man ju så gärna vill hinna med - men som ofta känns som stora projekt eftersom de egentligen inte hinns), liksom hemgrupp och träning (jojomän, nu har jag köpt Friskis&Svettis-kort). Har också börjat gå på terapi för min spindelfobi. Läskigt men ack så nödvändigt. Det får jag dock ge en lite bättre rapport om en annan gång. Just nu är jag för trött.

Sammanfattat kan jag säga att det känns som att livet går non stop just nu och jag har liksom kroniskt andan i halsen. Det ska jag försöka göra något åt. När jag har tid.

Jag har så mycket jag skulle vilja blogga om. Be patient.

En dag kvar

2008-08-27T21:09:00.006+02:00

Det är nära nu.

Sista helgen var trevlig. Träffade en engelsk tjej på lördan och käkade lunch i Convent garden. Gick på konstmuseum och fick mig en lektion eftersom hon typ kunde allt om alla tavlor med franska konstnärer och franska motiv som inte sa mig så hemskt mycket. Jag förstår mig inte så mycket på konst egentligen; tycker att det mycket ser ut som något som vem som helst kunde göra. Men jag antar att det var nyskapande för sin tid. Hursomhelst, sen mötte vi upp en annan tjej och gick på marknaden i Camden. Det var något extraordinärt! Det måste egentligen upplevas, men det var verkligen en marknad som inte liknade något jag sett tidigare. Vi snackar ingen typisk marknad med krimskrams-smycken och sladdriga kläder, utan här fanns ALLT mellan himmel och jord och från alla världens hörn och kanter. Det är väldigt udda kan man säga, hela området är väl känt för att vara udda och ha en del alternativa butiker (häftiga fasader dock) och på marknaden kunde man nog fynda om man varit gothare (stavas det så?) eller hårdrockare, och man kan väl säga att besökarna visade upp hela spektrat av tänkbara stilar. Men mitt i allt detta kunde man ramla över kläder som jag inte skulle hittat på Oxford street om jag så letat mig fördärvad. Sånt man inte väntar sig att se på en marknad! Hade förmoligen kunnat gå runt där bra mycket längre om jag varit ensam, haha. Och förutom kläder fanns det hur mycket som helst att fascineras av. Och för att inte tala om mat. Från alla världens hörn. En riktigt kulinarisk luktupplevelse. Åt även en makalöst stor vanilj- och jordgubbscheescake. Den var inte dum. Sen promenerade vi i Regents park och hyrde roddbåt. Jag var inte så pjåkig som jag trodde på att ro trots allt - men det kan ha att göra med att i ljuset av de andra två kunde nog de flesta framstå som riktiga talanger. Åt sen middag på en italiensk restaurang!

Den här veckan har jag mest förberett mig mentalt inför flytten. Det känns inte riktigt som att jag är här i tid och rum längre; det är alltför mycket för min hjärna att deala med. Den går på högvarv kan man säga. Men har iallafall fått tag på de möbler jag ska köpa på Blocket. Behöver inte bevaka varje ny annons som läggs in hela tiden utan kan slappna av lite grann. Nu är mest bekymmret att transportera alltsammans från alla möjliga håll och kanter. Lite här, lite där. Måste samordna det på nåt sätt, men vet inte hur... Uj uj, känns avlägset tills allt är på sin plats och vi kommit oss tillrätta. Längtar.

Måste sova. En arbetsdag kvar.

Sverige nästa...

2008-08-21T12:40:00.004+02:00

Åtta dagar kvar nu! Hisnande att jag snart ska hem. Fick en liten försmak av Sverige nu i helgen när mamma, AnnaMaria och EvaLena var och hälsade på mig. Det var en kanonhelg och vi hann med mer än jag trodde. Den obligatoriska sightseeing-bussen, en rivercruise på Themsen, London Eye (ni vet, det stora "pariser"hjulet), picknick i Hyde Park, lite shopping, en massa vandrande, god mat! Jag agerade reseguide och hittade faktiskt bättre än jag trodde. Det är så lätt att alltid förlita sig på andra när det gäller att hitta (i alla fall om man är jag!) men när det inte finns någon annan som styr är jag inte så pjåkig trots allt! Tur det eftersom jag ju borde förväntats ha lite koll.

Har varit sjukt trött i veckan fastän jag sovit ordentligt. Ställde till och med in hemgruppen för att jag inte orkade. Jobbade från sju på morgonen till halv tio på kvällen igår, och ska jobba kväll imorgon också. Känns inte som att jag gör så mycket annat än jobbar ! Nu sover i alla fall Hannah-Grace och de andra två är på dagläger så lite lugn och ro just nu har jag. Borde förmodligen röja upp här men måste slappa lite nu. Hon tar sjukt mycket energi när man har henne själv eftersom de andra två inte är där och hjälper till att underhålla henne. Så jag vet faktiskt inte vad jag föredrar; när de äldre är med är det kaos och högljutt och ingen rast och ingen ro, men när de inte är här är Hannah-Grace mycket mera jobb. Det känns att hon växer också, hon har blivit riktigt tung alltså. Mina klena armar får kämpa en hel del när jag ska få henne att somna och hon protesterar.. Det är statisk träning non stop.

Ses snart!!

Senaste nytt (:

2008-08-10T21:36:00.007+02:00

Insåg just att jag inte bloggat på ett tag!

För att ge en liten uppdatering av förra veckan innehöll den bl a 4-årskalas för en entusiastisk AnnaLisa på en stor farm. Det innebar bland annat att titta på gris-race, åka hästvagn, mata kalvar och får och lamadjur (heter det så?), äta tårta o dyl. i deras specialdesignade "happy birthday"-rum och hålla koll på lyriska barn lekandes i de imponerande playgrounderna. Jag säger då det - såna kalas hade man minsann inte som fyraåring... Då var förmodligen fiskdammen höjden av lycka på barnkalaset. (Men det räcker bra det.)

Under veckan följde jag även med familjen och mosterns familj till ett ställe där man kunde titta på ormar och reptiler och fiskar och grejer i nåt slags inomhusminizoo. Det innefattade även en liten show där de visade fram alltifrån vandrande pinnar till ormar till - jojomän - stora håriga spindlar. När en av det sistnämda slaget släpptes ner på golvet ca 1,5 meter framför mig var jag inte sen att fly fältet i väl dold panik.

Fick en oväntad (nästan) ledig dag på torsdan då jag drog in till centrala London med mig själv som sällskap. Hade en kanondag faktiskt! Vandrade omkring en massa för att få lite bättre koll på geografin - känner ju pressen nu för nästa helg när mamma och systrarna kommer hit att jag förväntas vara "den som hittar". Men de flesta med den minsta insikt i mitt bristande lokalsinne kanske förstår att jag inte greppar London i första taget, så jag kände att jag behövde boosta den biten litegrann :) Hursomhelst vandrade jag runt mellan Convent Garden, Piccadilly circus, Trafalguar square och Leicester square ett antal gånger och började faktiskt få ihop min inre karta litegranna! Man blir lätt förvirrad av att åka tunnelbana överallt och tror att det är så långt mellan de ställena, vilket det ju inte alls är. Så det var en lättnad att inse att jag trots allt inte är bortom allt hopp. Hann under tiden med att gå i affärer, få mig en välbehövlig klippning, sitta lääänge på café, titta medan konstnärerna på gatan ritar av folk (ni vet, sånt man alltid ser på alla turistställen. Tycker det är grymt fascinerande och nu är jag ändå inte hade nån som ville vidare kunde jag lugnt stå där och betrakta hela processen!), gå runt på kvällsmarknaden i Convent garden, lyssna till en gatumusikant, titta på de där galningarna som sväljer svärd och jonglar samtidigt, äta glass... Kort och gott - hade en riktigt bra dag.

I helgen har jag även vart och hälsat på mina tyska vänner i High Wycombe där jag bodde innan. Det var väldigt trevligt att catcha upp litegrann! Sov en natt hos Freya som nu lever liv i lyx eftersom hennes värdfamilj är på semester i tre veckor... Begav mig tillbaka idag efter lunch, raka spåret till Piccadilly för att ta en fika med en tjej från kyrkan innan mötet började klockan fyra.

Kvällen har jag ägnat åt att hinna ikapp alla möbelannonser som kommer in på blocket - försöker hålla mig uppdaterad så jag ska få tag i mina möbler så snart som möjligt! Ser verkligen fram emot att komma i ordning i lägenheten och allt... Så det skulle vara guld att få tag på det mesta redan nu så att det bara är att hämta när jag kommer till Uppsala. Men så tur har jag kanske inte.

Hå hå ja ja. Nu måste jag sova! En ytterligare arbetsvecka väntar. Sen blir det hotelliv med mamma o systrarna för en helg. Fantastiskt.

Trötter

2008-07-31T18:17:00.006+02:00

Sitter nu ute på trappan i strålande sol och tar en rast eftersom båda flickorna somnade samtidigt. Ibland har man tur! Har dragit på mig en asjobbig förkylning, har ont i halsen och näsan bara rinner. Smaken tappar jag lite nu och då också. Men det är förhoppningsvis på bättringsvägen. Är dock astrött eftersom jag jobbat både måndag och tisdag när jag egentligen inte alls var frisk. Samt inte sovit ut sedan två veckor tillbaka. Hade hoppats på rejäla sovmornar nu i helgen, men måste ha blivit immun mot öronpropparna. Vaknade nämligen av spring och högljudda barn som spelade sitt nya Nintendo Wii utanför mitt rum klockan halv sju på morgonen båda dagarna...

Annars var helgen trevlig; fredag var jag och Sofia här i Hounslow (som ju inte är the place to be egentligen, men mest för att det blir så dyrt att dra in till centrala London hela tiden). Lördag hade vi dragit ihop en picknick med en skara andra svenskar i Hyde park. Övriga avlägsnade sig sedan till Primark där jag och Sofia redan spenderat vår beskurna del den dagen. Det är inte ett ställe man pallar alltför länge på - tänk H&M och multiplicera både storleken och kaoset och kunderna med 10 så får ni en liten uppfattning. Tänk också priser som är lägre än H&M (om det nu är möjligt?) och ni får anledningen till allt detta ;) Hursomhelst , vi strosade sen runt lite i Convent carden i jakt på ett café som 1. inte var överfullt, 2. lät dig fika utan att köpa mat, 3. Sålde glass. 4. Hade öppet längre än åtta. Det var ingen lek kan jag säga, men till slut satte vi oss på en liten uteservering och tittade på folk. Därefter begav vi oss till ett ställe med ett liveband och chillade resten av kvällen.

Söndag var jag till en Newfrontiers-kyrka (tror det är typ Newfrontiers centre rentav) mitt på Piccadilly circus. Den var riktigt bra alltså. Har varit i några andra innan, men aldrig blivit så bra mottagen som här. Inga inåtvända grupper av människor här inte, utan atmosfären var liksom öppen på ett sätt som saknar motsvarighet i någon kyrka jag varit i innan. Annars tycker jag att ekvationen brukar vara så att ju större församling desto svårare att finna sig tillrätta, men här var det precis tvärtom. Det var visserligen stort och knappast ett ställe där man kan känna alla, men det verkade inte få människor att stanna i sina bekantskapskretsar och ta för givet att alla andra redan hade sina. Något vi reserverade svenskar kanske kunde sträva mot ibland ! Deras hemgruppssystem tyckte jag var rätt imponerande också; där hängde en stooor Tube map (den klassiska bilden av alla tunnelbanelinjer och destinationer) med utsatta markeringar på varje ställe det fanns en hemgrupp, och bredvid fanns typ visitkort med namn och telefonnummer till ledarna i respektive grupp. Värsta systemet. Har iaf gått med i en i Ealing som jag var till igår. De var ett riktigt härligt gäng så det kändes kanon.

Oj, där blev ett brejk på sisådär en dag! Måste ha blivit avbruten och sparat inlägget i utkast och glömt att publicera det sen.. Igårkväll var jag iaf på bio med Sofia i Richmond. Skulle se Mamma mia egentligen men det var förståss utsålt! Både där och i Kingston så vi beslöt oss för att välja något annat när vi ändå var där. I brist på annat och trots att tecknat brukar vara det sista jag tittar på valde vi att se Wall-E. Den var dock över förväntan! Jag är ganska imponerad faktiskt, att Disney lyckades göra en så rolig film med en stackars robot som huvudroll. Det hela utspelar sig flera hundra år efter att mänskligheten lämnat planeten jorden. Det är nu en tom (så när som på roboten Wall-E) och tragisk plats fylld med bråte och skräp. Snart får han sällskap av en robot från en annan "planet", som visar sig vara ett slags rymdskepp där mänskligheten förflyttat sin tillvaro efter att jorden blev obeboelig. Jag måste säga att det var rätt så genialiskt framställt vad som hänt med "samhället". Om man tänker efter kanske man kan föreställa sig var vi skulle vara om tusen år om allt fortsatte som nu, och med glimten i ögat fick man faktiskt en liten försmak... Tjocka människor som bor i sina rörliga fåtöljer, för sitt sociala liv via en svävande dataskärm, blir betjänade av röststyrda robotar och på sin höjd använder armen för att trycka på en knapp. Det var lagom deprimerande.

Känns trist att jobba hela helgen faktiskt. Har bara haft en ledig helg sen jag gjorde det sist så jag känner mig inte helt upplagd. Har fredag off dock skulle jag tro, så jag får väl dra in till London på egen hand eller nåt bara för att göra nåt annat. Trist att vara ledig en fredag när inga andra är det!! Nu klättrar Hannah-Grace på mig så det här går inte så bra. Ska röja upp här inne nu.

Hejs!

Härlig dag och skum kväll

2008-07-24T19:34:00.002+02:00

Nu är hemresan bokad. Efter mycket fundering har jag insett att jag vill komma hem till inflyttningsdatumet för lägenheten. Trodde att familjen skulle bli besviken på mig eftersom jag trodde jag skulle kunna stanna till oktober, men det visade sig inte vara några problem alls. Den Au pair de pratat med kunde tydligen ändå komma i mitten av september! Vilken lättnad. Så 29 augusti bär det av. Har inte kunnat fokusera på hösten eftersom jag inte vetat när jag kommer hem, men nu kan jag ställa in mig på det och börja söka jobb och så. Och börja kolla efter möbler till lägenheten och grejer. Yesbox.

Igår var jag till Richmond med Hannah-Grace och hälsade på Sofia och hennes värdbarn. En riktigt härlig dag var det. Så himla skönt att komma iväg och göra något annat än vara här hemma i deras vardagsrum. Har varit så trist väder på sistone så man har typ inte kunnat göra något. Något som är uppenbart är att Hannah-Grace älskar att komma ut, hon är en helt annan bäbis då. Inte det minsta jobbig. Jag tror att hon bara blir uttråkad av att vara inne och att det är därför hon blir grinig ganska lätt. Idag behövde man inte underhålla henne alls, hon bara tittade på alla människor och allt som hände runtomkring henne och var hur nöjd som helst. Får verkligen ta och göra om det.

När jag kom hem därifrån vid femtiden möttes jag av ett tomt hus. Trodde att jag skulle förbereda middag så därför såg jag till att vara i tid. Men att kommunikationen inte riktigt fungerar i den här familjen är en underdrift. Fick veta att pappan och barnen skulle komma hem vid åtta efter Shaun-Chris fotboll. Nåväl, jag badade och matade Hannah-Grace och såg till att hon sov innan de kom hem. Eftersom de dröjde bestämde jag mig för att äta i alla fall, och när jag satt mig ner hörde jag Hannah-Grace hosta våldsamt, vilket hon gjort på sistone men det lät riktigt illa. Tänkte att hon kanske hostade i sömnen som hon brukar men gick ändå upp och kollade vad som stod på. Och möttes av en bäbis dränkt i spya. Hon var inte ens ledsen, hon bara tittade frågande på mig och verkade helt utmattad när jag försökte torka av henne och byta kläder. Stackare! I allafall försökte jag ringa båda föräldrarna för jag kunde inte hitta några rena lakan (det är en mardröm att leta grejer här), men ingen svarade. Smått frustrerad och med en bäbis som nu börjat skrika la jag dit en provisorisk handduk och fick henne efter typ 40 minuter att somna igen. Mina armar och rygg mådde inte så bra eftersom jag hade nog sjå med att vagga henne till sömns första gången. Uj uj. Så blev det i alla fall tyst igen, och där satt jag och rullade tummarna och undrade var de höll hus. Barnen skulle ju sova klockan åtta och klockan gick mot tio och han hade inte ens ringt. Fick tag i mamman som inte hade en aning om var de var. Hon kom hem från jobbet efter tio och fortfarande hade vi inte hört ett ljud från dem. Det kändes så himla mysko; var i hela världen tar man två små barn sent en vardagskväll när de varit igång sen sex på morgonen? I början var jag övertygad om att de åkt till McDonald's vilket händer alldeles för ofta, men efter några timmar började man ju undra. Men det var inte så mycket vi kunde göra annat än att vänta. Halv elva ringer han och säger att de är på väg hem... Ungefär som om det var hur normalt som helst. Då hade han tagit med barnen på något oplanerat jobbmöte och lämnat mobilen i bilen. Inte ens tänkt på att jag var här hemma och väntade på dem tre timmar tidigare. Kära nån, att det ska vara så svårt att höra av sig! Så himla flummigt. Barnen var aströtta och sov alldeles för länge idag. Inte undra på.

Nu har sommarlovet börjat här så Shaun-Chris kommer inte vara i skolan och Anna-Lisa inte på dagis längre. Mer jobb för mig alltså. Men det var inte så illa som jag hade trott; han kommer vara på fotbollsskola nästa vecka och de hade något dagläger som de kommer vara på ibland också tror jag. Har iallafall pratat med mamman nu om vad man kan hitta på för aktiviteter i närområdet och det finns rätt mycket att göra bara man vet om det. Så förhoppningsvis kommer vi inte bara sitta inne och dega!

Nog för nu. Ciao!

Jobb, jobb, jobb och lite roligt också

2008-07-21T21:41:00.000+02:00

Jobbade hela helgen så jag känner mig inte helt taggad för en ny arbetsvecka. Fredagen hade jag ganska ledig i vanlig ordning och då var jag i Potters bar och hälsade på Lovisa. Grymt skönt att göra nåt annat kände jag. Det är lustigt med avstånden här dock. Att man ”bor i London” betyder inte direkt att man behöver ha nära till varandra. En timma per resväg tog det! Och då kan man ändå bo betydligt mer ocentralt. Men det var trevligt i alla fall! Vi pratade bl a om hur mycket man lärt sig uppskatta Sverige sedan man kom hit. Det är verkligen ”idealiskt” (i många avseenden) som min värdmamma beskrev det när jag visade bilder och berättade om diverse svenska fenomen som är självklara för oss men framstår overkligt här. Barn vara ute och leka på gatorna!? Promenera själv till skolan? En stor tomt runt hela huset och inte bara en liten bakgård!? Betald föräldraledighet för pappor? Och så vidare.

Lördagen var förfärligt intensiv. Hade nämligen inte bara ensam hand om ”mina” tre barn, utan även deras två kusiner som jag aldrig träffat innan. Ingen hade ens frågat mig, och på pappan lät det som om det skulle vara den enklaste sak i världen eftersom "de ju ändå kommer att leka". Så Hannah-Grace skulle vara min uppgift. Visst, det var hon utan tvekan. Delat med fyra andra ungar som levde om och avlöste varandra i att komma och gråta och skylla på varandra för än det ena än det andra. Jag hade inte en lugn stund. Jag försökte laga mat till dem för att sen kunna ta itu med Hannah-Grace som började klaga alltmer högljutt för att hon var hungrig. Men det var inte det lättaste eftersom jag fick gripa in varannan minut i deras våldsamma lekar. Pappan sov och hade ingen aning om nånting och allt var kaos och jag var rätt frusterad över denna icke-självvalda uppgift. Maten åt de inte heller. På kvällen skulle i alla fall han ta över hade han sagt så jag lämnade över tyglarna till honom och begav mig. Egentligen skulle jag ha jobbat kvällen också, men jag hade inte fattat att hon menat att när jag jobbar helg ska jag jobba hela dagen (från 7 på morgonen och hela kvällen), eftersom de aldrig sagt det. Så hon fick väl lite dåligt samvete eftersom jag hade hunnit göra upp planer. Så de bestämde att pappan skulle ta över vid sex. I efterhand fick jag höra att han knappt lyckats få dem i säng och huset hade varit som ett bombnedslag när mamman kom hem. Han hade inte ens gjort en antydan till att plocka undan efter middagen. Inte för att jag är förvånad; han samlar nog fler lathetspoäng än någon människa jag hittills träffat. Men osis för mig dock, för hon lär inte vara så pigg på att låta mig åka någonstans i fortsättningen.

Hursomhelst spenderade jag kvällen hos Sofia i Richmond. Vi tänkte laga mat och sen gå på bio, men det visade sig att det var utsålt. Inga ställen fanns det heller att hyra film på (!) så vi gav upp och gick hem till henne. Vad är det för land egentligen? Hyr folk inte film här eller? Det borde ju finnas dvd att hyra i vartenda gathörn tycker man. Hursomhelst tänkte vi att vi lika gärna kunde titta på Atonement som ändå fanns hemma hos dem. Så vi lagade vår mat och väntade en evighet på laxen som aldrig ville bli klar. Efter mycket krångel med ljud som inte funkade gav vi upp och satte oss i barnens rum (familjen var borta) och satte på filmen. 3 minuter senare råkade Sofia tippa sin tallrik och maten hamnade på golvet. Höjden av ironi. Vi hade inte riktigt medvind kan man säga! Men roligt var det. Höjdpunkten var dock när Sofia råkade kläcka ur sig att hon bor granne med Mick Jagger. Särskilt som hon sa det som om det var den självklaraste sak i världen. (Hon hade nämnt något en gång om att hon "bor granne med en kändis", men det gjorde kanske inte riktigt rättvisa åt innebörden av påståendet..!)

Idag har vi bakat chokladbollar, gjort loppor (ni minns dom där man färglade och skrev olika uppmaningar under?), målat, spelat memory och jag har skjutsat och hämtat Shaun-Chris på egen hand för första gången. Grymt skönt måste jag säga. Morgonen var dock kaotisk. Pappan var totalt lost och verkade inte fatta att de hade bråttom. Jag trodde att han såg till att de gjorde sig i ordning innan de kom ner till frukost, men när jag tillslut gick och såg efter hade de inte ens börjat. Han lämnade över allt till mig och eftersom Hannah-Grace inte var klar alls försökte jag byta blöja, klä på och borsta tänderna på henne medan de andra vägrade lyssna på mig. När vi lämnat Shaun-Chris på skolan åkte vi till Tesco för jag behövde ägg eftersom jag tänke göra (ugns)pannkaka till lunch. Det finns ju typ inte här. Något annat som inte fanns i det här huset var dock mjöl. Det hade jag nog kunnat räkna ut eftersom engelska människor typ inte bakar, men så långt tänkte inte jag. Så det blev inget med det.

Under dagen ansträngde jag mig för att hinna med att städa undan i köket och dammsuga och göra snyggt i vardagsrummet för att hon skulle vara nöjd när hon kom hem. Ibland undrar jag om de fattar hur stressigt det kan vara ibland - det kanske verkar som om vi haft det hur lugnt och soft som helst hela dagen eftersom alla är trötta och huset är snyggt när hon kommer hem, men hon skulle bara veta! I hennes ögon är det säkert ingen stor grej att vara hemma med några barn, men det är inte riktigt samma sak att vara en erfaren mamma som att vara 20 år och ta hand om någon annans tre barn inklusive en bäbis. Och pappan hajar nog inte heller eftersom han stirrar på dataskärmen hela dagen utan att ens stoppa in en tallrik i diskmaskinen medan jag springer runt och har tusen bollar i luften på samma gång. Passa på att göra det här och det där medan Hannah-Grace sover eller är glad och inte klagar, nästan hinna färdigt, sysselsätta Anna-Lisa, hålla efter röran, återgå till att göra det jag nästan hann klart, för att en minut senare höra en smäll i vardagsrummet följt av ett tjut. Nån gång när han kommenterade sin egen lathet och oförmåga (skulle förmodligen beskrivas bättre som ovilja…) till allt som rör kökssysslor sa han att jag säkert inte ville gifta mig med en sån som honom. Det var menat som ett skämt, men om han visste hur rätt han hade.

Sist men inte minst måste jag ju nämna att jag, Maria och Malena fått lägenhet nu! En trea på Kantorsgatan i Uppsala. I september. I nuläget vet jag inte vad som händer… Har ju sagt till familjen att jag trodde jag kunde stanna till oktober, men jag trodde ju aldrig vi skulle få en lägenhet så tidigt. Måste ju betala hyra, så det blir rätt synd om min ekonomi ifall jag stannar. Får se vad de säger helt enkelt. För även fast vi inte direkt har något kontrakt kan jag ju inte bara dra, men samtidigt borde de förstå situationen. Uppdatering kommer…

Pust och stånk...

2008-07-15T19:50:00.000+02:00

Pustar nu ut efter en krävande dag... Det är en sån här gång man undrar om man verkligen vill ha barn! Åtminstone emmellanåt, när man inte orkar kånka runt på en bäbis som bara gråter och väsnas och viftar och rycker i ens hår och dunkar huvudet i en. Hannah-Grace är nog lite sjuk tror jag så man kan ju inte klandra henne för att vara kinkig, men oj vad jag har fått kämpa för att hålla tålamodet uppe idag. Det behövs så lite för att hon ska gå igång, och så fort man tror att hon är glad är det något som besvärar henne och så börjas det...

Dagen började med att Anna-Lisa och Shaun-Chris fjantade och inte ville klä på sig och göra sig i ordning. Hade ett väldans sjå med att få Hannah-Grace att äta frukost vilket hon inte gjorde. När vi kom tillbaka från att ha skjutsat Shaun-Chris till skolan hade jag massa idéer på vad vi kunde hitta på, men vad än jag och Anna-Lisa försökte göra var det totalt omöjligt eftersom Hannah-Grace var så omständig och hon ville varken sitta still hos mig eller leka själv på golvet. Så hela förmiddagen var en enda pärs. Vid lunch vägrade hon äta igen, men somnade som tur var sen. Eftermiddagen var ganska likartad som förmiddagen, så jag har lagt all energi på att undvika varje liten grej som kunde få skrikandet att bryta loss igen. Mina armar värker för jag har fått bära runt på henne typ hela dagen och jag är bara SÅ slut. När inte Karen kom hem i tid heller bröt jag nästan ihop där jag satt med en skrikande bäbis och jag var hungrig och trött och hade jobbat tolv timmar. Hej och hå. Nu är hon hemma i alla fall och har tagit över.

Gårdagen var dock en bra dag. Det var sol för första gången i princip sen jag kom hit. Hade då med alla tre till parken i typ fyra timmar. Men käre värld vad mycket det är som ska kommas ihåg och tänkas på! Kände mig som en tvättäkta trebarnsmamma där jag packade en rejäl väska med alla utifall-att-tillbehör man kan tänkas behöva. Vi hade picknick och de sprang runt och lekte och spelade fotboll. Bortsett från att Hannah-Grace spydde tre gånger hade vi det ganska bra, även om det är stressigt mellan varven att hålla koll på två kringspringande ungar och samtidigt underhålla eller mata en bäbis! Något som var väldigt snopet dock, var att jag tog en massa fina bilder på dem med kameran, för att efteråt inse att minneskortet satt kvar i datorn... Hur dum får man vara!

Nej, jag orkar inte göra någon längre uppdatering. Jag är smutsig och trött och hungrig och mitt hår är kletigt av bäbisfingrar. Det ni.

En uppdatering av läget

2008-07-10T22:44:00.008+02:00

Så har man varit här en vecka idag. Det har vart lite upp och ner eftersom jag har haft ganska svårt att komma tillrätta och ställa om mig till allt det nya, plus inte riktigt trivts i huset och i mitt rum och sådära. Det här huset måste ha varit redo för renovering för 20 år sedan så det är inte så värst hemtrevligt och fräscht eftersom det mesta har passerat bäst-före-datum innan jag föddes. Och även fast jag försöker att inte lägga för stor vikt vid det eftersom husets standard inte borde ha så stor betydelse så är de ju klart att det bidrar till att jag haft lite svårt att trivas. Men jag börjar vänja mig vid att saker är som det är, och att kök, dörrar, fönster, skåp och toalett känns som klippt och skuren från 70-talet (och då menar jag inte som en modern imitation av 70-talet, utan förmodligen har helt enkelt inget bytts ut sedan dess). Mamman är uppvuxen i det här huset och nu när mormorn har dött har de tagit över huset för en kortare period. Så det såg förmodligen ut likadant under hennes barndom, förutom att saker och ting kanske fungerade och var fräscha på den tiden!

Mitt rum är inget undantag, och det ligger i centrum av huset mitt mellan kök och TV-rum vilket gör det makalöst lyhört. Här finns trasiga tapeter, nästan inga möbler och ingen utsikt. Nu har jag dock fått en garderob att ha mina kläder i, så jag har fått packa upp mina väskor. Fram tills i måndags hade jag en säng och en glödlampa i mitt rum så det bidrog ju inte till trivselfaktorn tyvärr. Tyckte att det var lite skumt att anledningen till att jag skulle komma senare var att de ville få i ordning mitt rum, och när jag kom hade de inte ens börjat. Hursomhelst, det enda som egentligen är ett problem är ju att det är så lyhört och att jag inte sover så bra – pappan är uppe jättesent och har musik eller TV:n på, mamman är uppe jättetidigt eftersom hon åker till jobbet före sju, och däremellan vaknar jag så fort någon värmer välling i mikron (den ligger precis bakom den tunna väggen vid min kudde…) går i trappan (det knakar som i det värsta spökslott) och för att inte tala om när flygplanen börjar köra kl 4 på morgonen (vi bor 10 minuter från Heathrow).

Familjen är väldigt annorlunda mot den förra men barnen är underbara, så det är ju tur. Med det menar jag inte att de alltid är snälla och lydiga (de förra var betydligt mer väluppfostrade!) men de är vansinnigt charmiga och jag trivs med dem även om de kan vara besvärliga. Hannah-Grace är förmodligen den sötaste 8-månaders bäbis jag har sett, Anna-Lisa är en busig och charmig 3-åring som kräver uppmärksamhet konstant (lite tröttsamt mellan varven) och Shaun-Chris en härlig 7-åring som är en hejare på fotboll.

Jag känner att jag har jag kommit in lite mer i rutinerna nu och har jobbat fyra ”riktiga” dagar. Börjar ana hur det är att vara trebarnsmamma… Torkar spya, byter blöja, vaktar en krypande bäbis samtidigt som jag lagar mat eller dammsuger, tröstar, reder ut syskonkonflikter, blandar välling, värmer geggig barnmat, får skrynkliga och fläckiga kläder, sjunger vaggvisor, rensar golven från intressanta men farliga saker att stoppa i munnen för en bäbis… och så vidare. I tisdags jobbade jag 14 timmar, så man kan säg att jag var utmattad. Övriga dagar jobbar jag 11-12 timmar, mellan 7 på morgonen och 6-7 på kvällen. Mamman jobbar galet mycket, jag fattar inte hur hon pallar att ha en bäbis som är vaken om nätterna, vara borta 11 timmar om dagen de flesta dagar och ändå vara glad och leka med sina barn när hon kommer hem! Det är mäkta imponerande. Pappan jobbar i princip konstant vid sin dator, dag som natt, men är inte så involverad i familjelivet bortsett från skjutsandet och hämtandet (vilket ju jag kommer att ta över inom kort). Han är lite svår att förstå sig på ibland och kan inte fokusera på så mycket annat än sitt jobb så jag har inte känt att jag fått så mycket support av honom så här i början. Han är ganska disträ och dessutom makalöst bortkommen när det gäller hushållet - jag har aldrig sett något liknande. Han har ingen aning om någonting och oftast inte så mycket intresse av att ta reda på det heller så jag har haft fullt sjå med att lista ut saker på egen hand oavsett om det handlar om var de slänger blöjor, vad jag kan sätta på Hannah-Grace för kläder, hur diskmaskinen fungerar eller vad jag kan laga för mat. Men jag känner att jag börjar få lite pejl på läget nu och är mer självgående så jag är inte så beroende av någon att fråga om allting, och om det är något jag inte vet struntar jag oftast i att fråga honom och gör det bästa av situationen. Så jag börjar känna att jag vet vad jag gör och att nog kommer att klara det även om det är långa dagar och mycket ansvar (särskilt framöver när pappan kommer resa långa perioder och jag blir all by myself!)

Det märks verkligen att min uppgift är en annan här, för jag känner redan att jag har en annan kontakt med de här barnen än de förra, då jag alltid var vid sidan om mamman. Nu är det jag som är ”den vuxne” och den som de måste lyssna på, och det är mycket lättare att ta den rollen här. Lite läskigt är det på ett sätt, att vara den som håller i trådarna, men det är väl för att det blev allt ansvar på en gång. Det blir lite kaotiskt ibland men jag försöker bemästra situationerna så gott det går. Är i alla fall lite stolt när jag får den minsta att äta (hon kan vara makalöst besvärlig) och att somna. Däremot är blöjbytandet något jag behöver jobba på! Käre värld, det är ingen lek ibland.

Har också kört bil ett par gånger nu och det börjar faktiskt kännas ok, vilket jag inte trodde att jag skulle säga. Det knepiga är att vänja sig vid att möta bilar på höger sida och att hitta rätt placering på vägen eftersom man är van att sitta på andra sidan i bilen… Vill gärna köra på trottoaren, haha. Men värst är nog alla krångliga möten runt skolområdet när alla bilar ska fram på samma väg samt parkera på båda sidor om den. Jag är van att ha space när jag kör, men det är ett minne blott! Jag tror i alla fall att jag börjar fatta principen för hur man tar sig fram på det här sättet och försöker ligga steget före så att jag inte behöver fastna mellan två bilar...

Men även om körningen är lite läskig måste jag säga att jag nästan ser fram emot när jag själv ska ta dom till skola och dagis och aktiviteter, för nu när pappan är den som kör är vi alltid i sista minuten och han blir jättestressad och förväntar sig att barnen ska vara lika snabba som han att få på sig kläderna och sätta sig i bilen. Även fast det är samma visa varje dag verkar han inte riktigt greppa att det alltid är någons skor eller någons sockar eller väska eller jacka som saknas eller varför inte att Hannah-Grace får för sig att kasta upp frukosten på vardagsrums-mattan som igår! Förstår inte riktigt filosofin att först sitta och rulla tummarna i en halvtimma och sedan tro att alla ska sitta i bilen på två röda sekunder. Det funkar inte riktigt så med tre barn.

Nu får det räcka för den här gången… Klockan är snart tio och jag ska försöka lägga mig. Här är dygnsrytmen annan och inte så bekväm som i den förra familjen när jag inte började jobba förrän mellan nio och tio. Nu är det alarm kl 06:20 som gäller.

Från scratch igen

2008-07-03T19:15:00.000+02:00

Så har ett dygn förflutit i min nya familj i London. Här är väldigt annorlunda och huset är inte alls lika fint som det förra (som i mina svenska ögon inte höll någon imponerande standard heller!). Jag börjar verkligen inse hur bra vi har det i Sverige. Helt otroligt! Trendiga möbler, hela och rena tapeter, fräscha (åtminstone relativt) renoverade kök, ett eget rum för tvättmaskin, moderna badrum... och för att inte tala om space! Här sitter husen nästan ihop, så en egen gräsmatta och sin egen "gård" skulle nog uppfattas som rena lyxen. Det finns inte ens plats för en bil framför många hus, utan man parkerar på gatan.

De har ganska nyligen flyttat in här och kommer bara att bo här några månader till, så det förklarar ju varför det är så mycket grejor här och varför de inte bemödat sig med att röja upp så mycket. Men visst är det lite svårt att komma mig tillrätta när mitt rum inte ens är i ordning än! Ända tills igår var rummet fyllt med grejor eftersom pappan haft sitt kontor där, men nu är det röjt och jag har åtminstone en säng. Inom kort kommer garderob och spegel och TV så jag kommer inte känna att jag bor i en resväska hela tiden! Så det ska nog bli okej, även om det är på bottenvåningen precis mellan köket och TV-rummet, så det ger inte riktigt någon "avskild" känsla. Nåväl, jag överlever nog. Det positiva med det här huset är dock att jag inte sett en enda spindel! Och det väger väldigt tungt måste jag säga. Man skulle kunna tro att det skulle var många spindlar i det här huset, men jag antar att eftersom det ligger i ett kvartersområde och inte har en lika lummig trädgård som det förra huset så trivs de helt enkelt inte här...

Hursomhelst är familjen snäll och barnen makalöst söta. Annalisa och Shaun-Chris är väldigt aktiva och vill sparka boll med mig hela tiden... HA HA! Jag låtsas som om jag tycker det är fantastiskt roligt. Jag har mycket att lära också när det gäller att ta hand om Hannah-Grace som bäbisen på snart 8 månader heter. Vad behöver hon, vad vill hon när hon är ledsen, hur får man henne att äta, vilka tider ska hon ha mjölk, när ska hon sova middag... Det är mycket som ska kommas ihåg som jag inte fått pejl på ännu! Men jag tror att hon är en relativt snäll bäbis - och galet charmig. För att inte tala om hur stark hon är! Man får akta sig. I den åldern borde hon lära sig att krypa, men istället verkar hon tycka att det är väldigt roligt att försöka stå upp istället! Så hon försöker hela tiden komma upp på benen, men eftersom hon inte är mogen än så har hon ju ingen balans... Så det gäller att vara uppmärksam. En klättrande bäbis ska aldrig underskattas.

Mamman jobbar väldigt mycket och har inte riktigt haft tid att gå igenom så mycket med mig, så jag är inte så insatt i de dagliga rutinerna. Som alla andra engelska barn har det massa aktiviteter hit och dit som jag måste lära mig att komma ihåg och att hitta till. Och bara sånt som vad som ska tas med till skola och dagis, vilka rutiner de har på morgonen etc. Det är mycket att ta in! Men det får jag ju lära mig eftersom. Jag behöver ju inte bemästra allt på en gång, särskilt inte som pappan är hemma under en period nu.

Idag har jag mest suttit i en bil och följt med när de skjutsat och hämtat hit och dit samt varit och tittat på Shaun-Chris nya skola som han börjar i september. Har huvudvärk av allt drag i bilen - de har ingen luftkonditionering så det är öppna fönster som gäller... Ingen höjdare. Att sen vägarna som går till deras skola och dagis består av en miljard kvarter med kurvor var femte sekund gör inte saken bättre! Stör mig också på att alla parkerar bilarna längs vägarna så en vanlig kvarters-gata som borde rymma två bilar blir i princip enkelriktad. Så det är ingen lek att ta sig fram. Det är egentligen det snarare än vänstertrafiken som gör att jag är nervös för att lära mig köra i det här landet! Visst kommer det att ta ett tag att vänja sig vid att köra på fel sida om vägen, men jag kommer nog att klara det. Däremot att sicksacka sig fram bland parkerade bilar i trånga kvarter, gasa och bromsa om vartannat för att undvika mötande bilar... usch. Inte min grej! Och fickparkera - det behövde man inte ens lära sig på Robbans trafikskola ju! Här är det ju enda alternativet. Och för att inte tala om att lära mig hitta - DET kommer att bli en utmaning. Deras skola och dagis ligger en bit bort och det är en enda labyrint, tro mig.

Så nu är det bara att börja om från scratch och förhoppningsvis lära känna lite folk här! Jag har faktiskt lite hemlängtan, vilket jag inte trodde att jag skulle ha. Det var ju aldrig några problem i Uppsala liksom, så jag tänkte att jag var en hårding :) Börjar inse att det berodde på att jag hade mina vänner där! Men även om jag längtar efter alla så vet jag ju att jag vill vara här och att det inte är för all framtid precis... Jag försöker tänka att jag kommer hem och har förbättrat min engelska samt fått lära mej en hel massa saker. Så det är väl inte det att jag verkligen vill hem, men nu när allt är så nytt igen och jag är sååå ensam i detta främmande land är jag inte så kaxig längre!

Nu tror jag att vi ska äta. Jag är hungrig!!

London nästa

2008-06-30T17:54:00.002+02:00

Dags för uppdatering! Jag har medvetet valt att inte uppdatera bloggen förrän jag har lite mer att komma med än att jag letar familj och inte vet särskilt mycket mer än så, eftersom det var fallet redan i förra inlägget. Hursomhelst, jag ägnade förra veckan åt att gå igenom olika familjers profiler på alla möjliga Au Pair-sajter (ett heltidsjobb!) eftersom det inte var någon större framgång med Swedish connection. Det fanns dock större utbud av familjer som kan tänka sig korttids-Au Pairer genom att gå privat så det visade sig vara mitt enda alternativ. Hursomhaver, jag fick svar av ganska många familjer som jag hade kontaktat bara ”utifall att” jag inte hittar något bättre (många bodde inte så bra till etc), men även av den som jag hade hoppats mest på.

Det är en familj i sydvästra London (väldigt nära Heathrow) med tre barn. Jag åkte och träffade dem i lördags och det kändes faktiskt bra. Jag var lite osäker eftersom jag tyckt att det var lite svårt att prata med mamman på telefon, men i verkligheten var det en helt annan sak. De var väldigt lättsamma och relaxed, inte riktigt den där stereotypa brittiska hövligheten vilket jag tyckte var ganska skönt. Vi svenskar är ju inte alltför korrekta i våra ”manners” så det blev inte så stor kontrast, haha. Mamman heter Karen, är läkare och har precis börjat om att jobba. Pappan heter Simon (precis som min nuvarande värdpappa) och reser väldigt mycket utanför England. Han är nån slags präst eller pastor och brukar tala på olika konferenser runtom i världen, och han har grundat en del kyrkor framförallt i Nigeria (tror att det var där iaf) där han kommer ifrån. När han inte reser jobbar han hemifrån och har kontakt med dessa kyrkor samt driver ett grafisk design-företag som gör olika broschyrer och webbsidor och grejer. Barnen är 7 månader, 3 år och 7 år och har alla dubbelnamn precis som i min familj. De heter Jean-Chris, Anna-Lisa och Hanna-Grace. Huset var dock inte alltför fint, delvis för att de ganska nyligen flyttat in och det är kartonger och grejor överallt, men det är helt enkelt en annan standard i det här landet och det får man acceptera. Det är inte lika ”fint” som det hus jag bor i nu (som också det hamnar under svensk standard), men jag tycker inte att det gör så mycket om jag får bo någonstans och göra det jag vill göra. Och om jag ska vara ärlig, så länge jag inte behöver omges av spindlar är jag inte så brydd om boendestandarden. Och jag såg faktiskt inte en enda, även fast jag försökte leta lite diskret… Haha. Och ändå var fönster och dörrar öppna så om de bott i ett spindeltätt område skulle jag inte ha kunnat missa dem. (För den som är intresserad har jag förresten gjort ännu mer framsteg på den fronten. Jag säger bara: insektspray – räddaren i nöden! Häromkvällen kom jag hem och upptäckte två FETA svarta krabater med tjocka ben i badrummet. Jag sprayade, och trots att de föll ner i trådar och betedde sig panikartat vilket ju brukar vara precis det som sätter igång min panik fortsatte jag att spraya… och spraya. Och spraya. Tills de krampartat kämpade för sitt liv i badkaret och tog sina sista stapplande steg. SEGER!). Tillbaka till min blivande värdfamilj. Det verkar som om jag kommer att ha ganska långa arbetsdagar; uppåt tio timmar istället för fem som är fallet här. Arbetsuppgifterna är att hjälpa till vid frukost och sånt, skjutsa 3- och 7-åringen till skola och dagis (dags att lära sig köra bil på fel sida om vägen!), ha hand om bäbisen under dagen och sedan hämta de andra. Leka med dem, hjälpa med läxor etc. Kanske ge dem mat ibland, men det verkar som om de äter allesammans när mamman kommer hem vid sex. Jag kommer också vara barnvakt vissa kvällar. Hursomhelst, samtidigt som det känns ganska mastigt med tio timmar får man komma ihåg att det inte är 100% jobbigt arbete i bemärkelsen att städa toaletter och stryka kläder. Större delen av dagen kommer jag ju tillbringa med den minsta som dessutom sover middag ett par timmar. Så jag tror att det ska gå bra.

Jag vet inte om Hounslow är ett område med många Au Pairer, men förhoppningsvis kan jag lära känna nya människor där också. Det känns på ett sätt lite omständigt att börja om från scratch nu när jag väl kommit mig tillrätta här och lärt känna en del människor. Hela veckan har varit lite olustig eftersom att jag träffat människor som jag vet att jag snart inte kommer se igen, och jag börjar bli trött på att förklara hela situationen för varenda en. För jag kan inte precis bara svara ”just fine” om någon frågar hur det är eftersom de verkar som om det inte finns något särskilt värt att nämna. Och så går jag upp i rök bara ett par dagar senare! Och särskilt frågan ”how was your week?” är omöjlig att komma runt utan att behöva återge min situation för 104:e gången. Hursomhelst, nu är det ju lite mer fastställt vad som kommer att hända så nu kan jag åtminstone ge ett bättre svar än att jag inte har någon aning om nånting.

Idag har jag städat huset, lagat lasagne samt efterrätt i form av min favoritpaj med jordgubbar och vit choklad. Snart ska jag stoppa in lasagnen i ugnen lagom tills de kommer hem. Sen är det väl inte mycket annat än att börja packa! Åker på onsdag, och imorgon har jag inte så mycket tid eftersom jag när jag slutat jobba ska på bio med lite folk från King’s church och se den nya Narnia-filmen för andra gången. Var och såg den med Simon och barnen i fredags och sinne vad bra jag tyckte den var! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: CS Lewis är genialisk. Jag vet förvisso inte om jag skulle ta med en femåring och se den; till och med jag tyckte den var lite obehaglig emellanåt. Men mest bra! Det kristna budskapet är snyggt inbäddat och uppenbart om man vill se det – annars är det en välgjord och spännande fight mellan det onda och det goda. Jag minns inte överdrivet mycket av den första filmen, men jag tror nog att jag tyckte att den här var bättre. Den är lite ”mörkare” och jag tycker också att skådespelarinsatserna var mycket bättre. Om jag minns rätt var jag inte överdrivet imponerad av dem i den första. I alla fall var det väldigt kul att ha läst böckerna, för mycket kände jag igen även fast det var en hel massa år sen!

Nu avlider jag snart i mitt överhettade rum.

På återseende!

Förändringar.

2008-06-22T15:54:00.008+02:00

Måste ge en liten rapport om vad som pågår eftersom jag i nuläget inte vet om jag kommer att stanna här i Wycombe trots allt. Familjen är fortfarande jättebra och jag trivs verkligen med dem – vilket man nog kan säga är det som ställer till det. Man kan säga att det blivit mer och mer tydligt att de behöver en städerska snarare än en au pair, så vad de framförallt behövde mig för var för att hålla efter huset snarare än att ta hand om barnen. De hade städerska innan, vilket de slutade med när de bestämde sig för att skaffa en au pair – något som resulterat i att jag förväntas ta hennes roll och hennes uppgifter. Och det är inte det att jag har något emot hushållssysslor – det brukar i princip alltid ingå och det väntade jag mig – men i själva definitionen av en au pair (åtminstone enligt alla förmedlingar jag har stött på) är det ganska tydligt att det handlar om att ta hand om barn. Att det därtill kan ingå visst hushållsarbete är långt ifrån samma sak som att begära att en au pair ska ta en hushållerskas roll. Hursomhelst är ju mamman hemma hela dagarna (eftersom hon hemundervisar) och därför är egentligen inte barnen i behov av någon som ser efter dem, så följaktligen blir min främsta uppgift huset. Och om det är deras förväntningar på mig, medan min önskan är att få ta hand om barn, ställer det till det lite. Jag tog upp ämnet för ett tag sen och frågade värdmamman om de förväntar sig att jag ska stå för allt hushållsarbete, och jag förklarade min syn på det hela. Jag trodde att det skulle lösa sig eftersom hon verkade ganska villig att göra lite förändringar och kanske att vi kunde hjälpas åt att städa eller att jag har barnen när hon gör det etc. Och hon har nog försökt göra mig lite nöjdare ett tag genom att placera ut lite timmar med barnen då och då. Men det blir mest bara krystat eftersom det egentligen inte behövs – hon är ju hemma hela dagarna och det blir inte riktigt samma sak eftersom jag mest blir en lekkamrat och inte någon som faktiskt tar hand om dem. Framförallt funkar detta inte för att de insett att om jag får tid med barnen utöver de gånger jag hjälper till med undervisningen (vilket blivit mer sällan) blir det förlagt till kvällstid – den umgängestid som de brukar ha med sina föräldrar eftersom pappan då är ledig. Så då tar jag plötsligt kvalitetstid från familjen, vilket ju inte riktigt är tanken.

Hursomhelst har jag försökt anpassa mig efter deras förväntningar på mig, och jag har tagit över den roll som deras städerska hade. Men eftersom mamman numera är medveten om att vi har olika syn på vad en au pair är till för känner hon sig inte bekväm med att be mig göra saker som hon vet att jag innerst inne inte är villig att göra – även om jag gör det. Samtidigt är det anledningen till att de behöver mig, så jag kan inte precis komma och kräva att jag ska ta hand om deras barn eftersom det inte är ett behov de har. Så jag vill inte säga att familjen ensam är boven i dramat heller; de hade en felaktig bild av en au pairs roll, och detta på grund av att förmedligen har varit väldigt otydlig i sina formuleringar. Om det är så att just den här förmedlingen skiljer sig på en så avgörande punkt som huruvida barn ingår i en au pairs sysslor eller ej bör de väl vara medvetna om det och isåfall se till att poängtera det!

Så mitt dilemma handlar om ifall jag vill stanna och vara den de vill att jag ska vara eller att se mig om efter en ny familj. De kommer isåfall inte att skaffa en ny au pair, utan helt enkelt gå tillbaka till att ha städerska, så det handlar inte om att de vill ersätta mig. De förstår att det här inte är vad jag väntade och de vill inte att jag ska vara besviken över min sommar, så de vill verkligen att jag ska tänka efter om det här är vad jag vill göra.

Så är läget. Efter mycket bestlutsvånda och övervägande har jag kontaktat en svensk förmedling som mest förmedlar au pair jobb i Londonområdet för att höra mig för hur pass stor sannolikhet det är att kunna få en familj väldigt snart om jag bestämmer mig för att byta. Och jag fick som svar att jag får komma till London på måndag och träffa några av dem om jag vill och sedan bestämma mig. Nu när jag redan är i landet är det ju så mycket enklare. Så bollen kom liksom i rullning och jag antar att jag ska åka dit… Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få alla fördelar med den här familjen att väga över det faktum att jag inte gör det jag kom hit för att göra. Jag har ingen aning om vad mina alternativ är och jag väntar mig inte att hamna i en lika bra familj – däremot kanske någonstans där jag åtminstone känner att jag kan göra skillnad. Där jag inte är vid sidan om hela tiden utan faktiskt får lite ansvar och kan göra aktiviteter med barnen o.s.v. Om man ska se till fördelarna så är det också betydligt tätare med au pairer i Londonområdet och detta är dessutom en förmedling som ordnar aktiviteter och sånt så jag borde kunna lära känna nya människor. Men jag försöker att inte glorifiera det hela, då är det bara risk att bli besviken. Hursomhelst har jag lärt mig mycket här och träffat många människor så jag tycker inte att det har varit meningslöst även om det inte visade sig vara vad jag förväntade mig. Och nu när jag vant mig vid kulturen och engelskan känns det inte lika nervöst att komma till en ny familj heller, så det är ju positivt. Och även om det förståss är ett projekt att flytta tror jag att det är bättre att göra det nu än att fortsätta ett tag till och sedan inse att det här inte är vad jag vill göra – då hinner jag bara bli mer rotad här vilket gör det svårare.

Vi får se vad som händer!

London, lego och vänner

2008-06-17T02:17:00.007+02:00

I måndags var jag till London och träffade Sandra. Kände mig riktigt chic där jag banade mig fram i tunnelbanornna och grabbade några extra pluspoäng genom springa i rulltrapporna. Jag hade aldrig fattat vilken djungel det är, men det tog inte alltför lång tid innan jag gjorde en helomvändning och konstaterade hur logiskt det är. Haha. Hursomhelst käkade vi gott på Leicester Square och för första gången sen jag kom hit fick jag prata svenska (förutom på telefon). Det kändes ganska exotiskt.

Igår följde jag med Clare och barnen till Legoland. Käre värld vilket plejs! Jag var nog mest fascinerad av alla skulle jag tro, men det kanske beror på att de har säsongskort och är där regelbundet (åtminstone om somrarna). Jag tyckte i alla fall att alla legokreationer var ashäftiga! Särskilt de stereotypa miniatyrstäderna var inte att förakta. London, Italien, Paris, Holland, Scottland - det var ingen ände på de imponerande byggnaderna. Vi närmade oss Sverige och jag väntade mig åtminstone se Globen och slottet och några andra kända byggnader i Stockholm, och inte minst ett dussin röda trähus med ladugård och Volvo. Ta bort Globen, slottet och de kända byggnaderna - behåll resten och lägg till en huvva drös med skog, och voilá! Sveriges bidrag till Legoland.

I övrigt åkte vi sockersöta båtturer med sagofigurer, ett vikingaskepp, ett minimalt pariserhjul, en berg och dalbana som bara gjorde mig lite åksjuk med mera. Inte alltför skräckinjagande karuseller; helt i min smak alltså:) Barnen var superhypade och energiska så jag kan väl säga att jag var lagom trött när vi kom hem. Då hade hursomhelst min nya kamera anlänt (äntligen!) så det var en glad överraskning. En Nikon D80 med kitobjektivet på 18-135 har jag alltså införskaffat, samt ett macroobjektiv som anlände för någon vecka sen. Med i paketet följde en praktisk väska, ett stativ som jag egentligen inte är i behov av eftersom jag redan har ett, och massa annat användbart. Så nu är jag on track igen! Känns bra. Får lägga upp någon bild här när jag hunnit fota lite.

Sitter här och tittar på Vänner medan jag bloggar. Har nu snart hunnit med två säsonger... Jag är lite efter, jag vet (de flesta har väl avverkat de flesta avsnitt mer än en gång vid det här laget), men bättre sent än aldrig! Clare har hela boxen och har uppenbarligen varit - och är - en riktig nötare, och jag är rädd för att jag börjar närma mig freaknivån jag med.

Snart är det dinner och jag tror det skulle bli thaikäk idag. Smaskens! Sen ska jag och simma tror jag.

Hadet!

London m.m.

2008-06-16T01:11:00.003+02:00

Så har en helg till förflutit!

Igår var jag och ett gäng tyskar (4 andra au pairer plus tre andra) och kollade på Trooping of the colours – en årlig parad med drottningen och kungafamiljen och pompa och ståt. De åker i vagnar och det är massa soldater på hästar som spelar instrument (soldaterna, inte hästarna) och flygplan som flyger i snygga mönster. Sjukt mycket folk och sjukt jobbigt att stå upp i typ tre timmar bara för att få se drottningen vinka! Jag var nog inte lika imponerad av det hela som tyskarna, men visst var det trevligt. Sen käkade vi lunch gick vi på en lååång promenad längs Themsen tills mina ben värkte galet mycket. Därefter stannade jag och två andra kvar. De hade pratat sig varma om en klädaffär som skulle vara jättebra och billig (typ som H&M, men jag hade inte hört talas om den) så efter ännu en påfrestande vandring längs Oxford street hittade vi den. När vi väl var framme var jag så trött att det sista jag ville var att shoppa, särskilt inte i en gigantisk och rörig affär som är om möjligt mer hysterisk än H&M. Jag klarade inte av att vara där inne så jag satt typ 40 minuter på en bänk, haha. Sen åkte vi vidare till en park och hade lite picknick. Det var kallt men trevligt!

Idag har jag varit till King’s Church (kyrkan som hemgruppen jag gått med i hör till) och därefter på picknick med ett gäng därifrån. De har typ en 20-30-års-grupp som brukar göra saker då och då. Det var en bra dag! Kvällen har spenderats hemma för jag är dödstrött efter gårdagen. Har kollat på Vänner och gjort lite pappersarbete med Simons fotobeställningar.

I morgon ska jag till London igen, den här gången för att hälsa på Sandra som flyttar hem på tisdag!

Tyskar och hemgrupp

2008-06-13T01:22:00.003+02:00

Idag har jag hunnit med en hel del. På förmiddagen mötte jag upp två tyska au pairer här i Wycombe, som jag fick kontakt med genom en annan au pair som jag inte känner men bara pratat med på telefon. Hon i sin tur fick jag kontakt med genom att Clare känner någon som känner hennes värdfamilj. Väldigt långsökt, men det är så det funkar! Nån känner nån som känner nån som har ett telefonnummer till nån… Haha.

Det var i alla fall väldigt trevlig att träffa dem och för första gången sen jag kom hit kände jag att min engelska flöt på ganska bra. När man pratar med andra som inte har engelska som modersmål slipper man mycket prestationsångest, det spelar inte så stor roll om man säger fel! Inte för att det egentligen gör det annars heller, men det är lätt att få för sig det. De var hursomhelst väldigt schyssta så jag kommer nog träffa dem igen! Samt alla andra tyska tjejer de känner… Det verkar krylla av tyska au pairer här – typ alla de kände var tyskar och de visste endast några få från andra länder. (Och bara en från Sverige – som tydligen inte var alltför trevlig.) Inte för att det gör något, jag är inte här för att prata svenska så för min del får de gärna komma från alla länder utom Sverige.

Det blev en del prat om respektive värdfamilj (inte helt oväntat när tre personer av samma orsak befinner sig på ett nytt ställe!) så jag fick lite inblick i hur det ser ut i andra familjer. Och jag måste säga att jag blev nästan överväldigad av hur tur jag haft som hamnat i en familj som denna. Inte för att det var en överraskning - bara en rejäl påminnelse. Man kan säga att det hamnar i en annan dager när man får lite perspektiv på det. Det blev så svårt att förhålla sig till det faktum att jag har privilegiet att bo hos en familj som behandlar mig väl och vars barn inte sitter 6 timmar framför en dator och inte vill veta av mig, för samtidigt känns det orättvist att andra får bo i familjer där de inte känner sig välkomna och får ha att göra med både bortskämda och ouppfostrade barn. Det är uppenbarligen inte någon brittisk standard som ligger bakom att ”mina” barn beter sig som de gör. Om jag trodde att det var normalt att barn äter sin mat utan protest, leker fantastiskt bra och vet hur man uppför sig mot andra var jag nog ute och cyklade. Förstå mig rätt: jag menar inte att de är änglar, men inte ens i sina gnälliga stunder är de ens i närheten av vad jag fick höra idag. Till och med svenska barn (om det nu finns en svensk standard) framstod väluppfostrade i jämförelse.

Ikväll har jag även gått med i en hemgrupp som hör till en annan kyrka än den som min värdfamilj familj går till. Den här ligger lite närmare där jag bor och det är rätt mycket studenter och yngre folk där. Enligt Simon och Clare är den väldigt bra, de gick dit innan de fick barn. Vi var ungefär 8 personer i hemgruppen ikväll, men vanligtvis brukar de vara runt 15. Det var riktigt bra och det kändes gott att få några kontakter innan jag går dit!

Måste sova! Ska upp lite tidigare än vanligt imorgon.

Irriterande radavstånd.

2008-06-11T01:20:00.004+02:00

By the way. Om någon undrar varför radavståndet är olika i de olika inläggen är svaret: Jag vet inte! Och jag är liksom många andra sjukt irriterad på att Blogger gör så till synes utan orsak. Om nån har ett tips på hur man kommer tillrätta med det så snälla tala om det. Det stör mig enormt mycket.

2 bjässar och bäbisskills

2008-06-11T01:14:00.006+02:00

Saker och ting är allt bra typiska. Jag hade precis börjat komma över chocken över alla spindlarna här och jag börjar bli van att se dem, även om jag fortfarande är livrädd och kontrollerar allting väldigt noga. Men jag har åtminstone lyckats begränsa mig till att be om assistans endast när de är i mitt rum eller vid dörren och inte på de andra våningarna (jag får tvinga mig själv att acceptera att de finns där, för annars skulle inte Simon få göra annat än att jaga spindlar). Och jag blir liksom inte förvånad av att se dem längre – snare irriterad över att de förpestar min tillvaro. Och det är ett bra medel har jag märkt! När jag är raktigenom rädd finns det ingen chans att jag lyckas konfronteras med dem, för då kan jag inte förmå min hand att rikta något mot dem som gör att de reagerar. Men med den ilskan jag haft mot deras existens (hjälp, vad hemsk jag låter) har jag lyckats döda två av de pyttesmå. Jag insåg inte själv vad jag just gjort förrän jag gjort det. Jag hade sannerligen inte lyckats för en månad sedan, men det är som om alla dessa som varit så mycket större har gjort mig lite härdad. (De var visserligen ganska nära golvet och kunde därför inte göra så många oförutsedda skutt ut i sina hemska trådar, men ändå! Ett framsteg – och endast baserat på ren och skär ilska.) Hursomhelst, just som jag dammsög idag och konstaterade just detta – att de inte förvånar mig längre – och just som jag tänkte att det här kanske ska gå bra trots allt, passerar jag ett hål i trägolvet vid en dörr varvid en av de största och mest fasansfulla spindlarna jag sett flyger upp och halvvägs in i dammsugaren. Min reaktion på spindlar i rörelse sitter i ryggmärken och när denna bjässe dyker upp framför mig flyger jag instinktivt bakåt och dammsugaren likaså. Spindeln ryggar tillbaka ner i sitt hål och när jag slutat skaka försöker jag fokusera på den där ilskan som var så användbar tidigare, och tänker den djärva tanken att dammsuga upp hela varelsen istället för att den ska bo där och producera massa äckliga spindelungar. Tappert håller jag fram munstycket och i samma stund som spindeln sugs upp halvvägs för andra gången inser jag hur mycket jag överskattat mitt mod. Lika instinktivt som första gången rycker jag bakåt och spindeln återvänder till sitt hål. Jag blev alltför medveten om hur långt ifrån redo jag är för storlek XL. Det som blev droppen var att jag ungefär fem minuter senare upptäckte en nästan identisk i skåpet under diskbänken. Tala om att spä på min skräck. Efter att ha blivit varse att såna groteska saker finns i huset som jag sover i är jag totalt tillbaka på ruta ett.

Hursomhelst. Idag har jag städat, följt med på playgroup, lekt och byggt pussel med Abby här hemma, och ätit ännu en enormt god maträtt som Simon lagat. Det var nåt Jamie Oliver-recept med pasta – tror att det kvalificerade sig bland mina absoluta favoriter. Jag är imponerad!

Har avancerat när det gäller mina skills att ta hand om Jed (bäbisen) idag också, så jag känner mig lite stolt. Har aldrig haft hand om ett så litet barn förut så jag är väl inte så rutinerad, och han har varit ganska kinkig några dagar och gråtit en massa och varit ganska svår att få tyst på när han väl börjat. (Det är väldigt komiskt dock att han ibland inte vet om han skrattar eller gråter eftersom det kan växla ganska hastigt från en grimas till ett leende. Men det hör inte hit). Tidigare har jag lyckats få tyst på honom när han gråter bara med hjälp av hans napp, men inte ens det är gjort i en handvändning. Idag var han mycket upprörd på playgroupen och förmodligen hade han t.o.m. behövt äta egentligen, men Clare var inte där och jag hade inte hans napp heller. Till min stora förvåning lyckades min taktik, och han lugnade sig och innan jag visste ordet av sov han där jag gick och bar honom. Jag lyckades till och med spänna fast honom i bilbarnstolen när vi skulle hem utan att han vaknade. Gissa om jag kände mig skicklig! :) När vi kom hem vaknade han och skrek lite till och för andra gången lyckades jag få honom att somna hos mig utan sin napp. Jag vågade inte röra mig på typ 40 minuter, för jag ville inte väcka honom och han var så förbaskat söt där han låg. Käre värld, jag har blivit förälskad i en bäbis...

Dagens citat kommer från Abby igen. Hon är så väldigt fascinerad av att kvinnor bär saker på huvudet i Afrika (jag antar att hon såg det när de var i Uganda förra året) och hon brukar försöka göra likadant med glasen och kannorna när hon dukar av bordet. Idag frågade hon mig: ”I landet där du bor egentligen, bär man saker på huvudet där?”. För henne en seriöst ställd fråga (och berättigad om man är fem år och inte vet någonting om Sverige), för mig ganska komiskt.

Godnatt!

...

2008-06-09T01:05:00.005+02:00

Måste också bara berätta om en rolig incident som hände igår. Abby har uppmärksammat mina enstaka hickningar som jag får, alltså inte som vanliga människor att man hickar och sen slutar - utan bara en då och då. (Ni som känner mig förstår vad jag menar!) Hon frågade varför jag gör så och jag sa att jag inte visste och att jag inte känner någon annan som gör det. Hon tittade på mig med sin tänkarblick och sa "I know why - it's because God made you special!”. Sen förklarade hon för mig att ”everyone is different. And that’s how God wants it to be.” Kloka ord för att komma från en femåring! Hon är verkligen one of a kind.

Det som händer

2008-06-09T00:41:00.012+02:00

Söndag idag. Imorse följde jag med till den kyrka som familjen brukar gå till. De hyr egentligen en skolas lokaler så det är liksom i en aula eller något. Det är väldigt mycket familjer och väldigt anpassat efter barn med flera söndagsskolegrupper som är otroligt välarrangerade. Vi snackar vi inte någon nödlösning för barnpassning utan kvalitet a la Barn-oas… Jag hjälpte i alla fall till i gruppen för 4-5-åringar. Den här församlingen är uppdelad i fyra mindre och har även möten på söndagskvällarna dit fler i min ålder går. Jag blev jag presenterad för en tjej som skulle dit och erbjöd sig att hämta upp mig om jag ville följa, vlket jag ville.

Under eftermiddagen trotsade jag spindlarna och satt ute och läste i solen i deras enormt gröna trädgård. Det är en väldigt osvensk trädgård skulle jag säga; det är liksom murar av träd på båda sidor så att det blir som en grön ganska smal inhägnad på baksidan. Inte sådär öppen och stor som en vanlig svensk bakgård är. Men den måste vara fantastisk att leka i; bortre änden är lite dold och barnen kallar det för en ”hemlig trädgård”, och där finns gunga och en liten stuga och klätterträd och rutschkana. Åt även fantastiskt god mat som Simon hade lagat, det var pasta och någon god sås med kryddkorv. Jag måste säga att maten har varit enormt god varenda dag hittills! Jag är väldigt överraskad – jag antar att jag trodde att det skulle vara mycket konstigare och onyttigare. Visst är det en rent generellt en onyttigare matkultur – de har liksom inte greppat hälsohetsen här riktigt – med sylt på mackorna, feta mjölkprodukter (t.o.m. de som uppges vara ”lätta”), mycket kakor, chips som picknicktillbehör, i princip alltid någon dessert o.s.v. Men jag är förvånad över att de äter så pass mycket frukt och grönt, att det faktiskt finns (relativt…) nyttigt bröd och flingor som inte består av 90% socker. Och att maten är helt i min smak. Verkligen positivt! Förvånad också över hur oproblematiska barnen är när det gäller mat. Det är nästan aldrig något ”tycker inte om” eller ”vill inte ha”. Jag har förstått att de ganska medvetet undvikit att anpassa maten och göra den barnvänlig med sånt som barn förväntas tycka om eftersom allt annat då blir främmande och konstigt och därmed ”dåligt”. Det verkar vara en bra taktik, för de lär sig verkligen tycka om alla möjliga sorters smaker redan från början. Så de äter till och med sushi.

För att inte tappa tråden: Kvart över sex hämtade Clare (inte mamman i familjen, utan den tjej som jag blev presenterad för tidigare) upp mig och jag följde med till den där kyrkan. Jag fick träffa några av hennes kompisar samt bli presenterad för en rad personer vars namn jag redan glömt. Tenderar alltid att fokusera alltför mycket på att säga mitt eget namn att jag inte lägger den andras på minnet. Det är intressant hur olika kulturer är; med den pubkultur som England har är det hur naturligt som helst att gå till puben efter kyrkan. Lite lustigt tyckte jag, men det verkar vara stället man umgås på. Det är inte på samma sätt att man åker hem till varandra som vi är vana, om jag förstått det rätt. Hursomhelst följde jag med dem till en sån där äkta brittisk pub som man ser på film. Det var väldigt trevligt att få träffa lite folk och knyta några kontakter utanför familjen. Ingen ont mot dem - de är fantastiska - men själva tanken att de är de enda jag känner i hela landet at the moment är lite skrämmande, haha.

Jag blev dock mer medveten om hur irriterande jag tycker att det är att förstå i det närmaste all engelska men själv inte ens vara i närheten av att uttrycka mig på samma sätt. Jag menar, jämfört med en fransman eller något håller min (och de flesta andra svenskars) engelska säkert hög klass, men jag har svårt att se det så. Det hade varit en sak om det varit begränsat åt båda hållen och jag haft problem både att förstå och prata (ungefär som om jag med min tyska skulle knaggla mig fram i Tyskland!); då hade det varit viktigast bara att göra sig förstådd och jag hade lättare kunnat nöja mig med det liksom. Men när jag förstår i princip all engelska blir min förväntan på mig själv att kunna hålla samma nivå på en konversation på engelska som på svenska – vilket naturligtvis är omöjligt. Jag vet liksom hur jag borde uttrycka mig, men orden som jag förvisso förstår har inte riktigt blivit mina egna så jag blir vansinnigt frustrerad. Men det är ju därför jag är här och jag lär mig konstant så jag hoppas på lite mer nyanseringar i språket… Just nu känner jag mig så väldigt platt.

Åh, nej, det blev en uppsats den här gången också. Jag går alltid igång när jag bloggar. Ni får ha överseende…

Nu ska jag sova och vara redo för en ny vecka!

Min vardag

2008-06-06T19:43:00.006+02:00

Fredag idag. Idag har vart en lugn dag. har hjälpt till med barnens undervisning. De har räknat, läst och lärt sig om näringskedjor. De ska även få göra en egen bok med en saga som de själva hittat på och ritat bilder till, så Abby har fått konstruera en egen saga som jag har skrivit ner. Med tanke att hon befinner sig i den stereptypa prinsessåldern och älskar allt som går in under den kategorin (slott, bröllop, prinsar på hästar etc.) var det inte helt oväntat att sagan skulle börja med "Det var en gång", handla om en prinsessa som bor i ett slott, blir kidnappad av en elaking och räddad av en prins, och slutar med "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar".

Har även varit på en promenad ner till stan och tillbaka och tittat på "Hitch". Det är helt hysteriskt hur mycket TV-kanaler det finns här, man blir nästan knäpp av att förstå sig på systemet. Hundratals med kanaler och mängder av kategorier och finesser för att göra det hela "lättare". Man skulle utan problem kunna sitta en hel kväll och bara leta efter något att titta på.

Ikväll har jag och Clare gjort glass i deras glassmaskin från ett recept i en Ben & Jerrys-receptbok. Här är precis som på 80-talet i Sverige: maskinerna har tagit över köken. Antingen är det engelskmännen som är rätt så efter eller också är det vi som inte insett att det är på tapeten igen. I det här huset finns hursomhelst glassmaskin, bakmaskin, matmaskin (eller i alla fall nån mackapär som tillagar maten och kan sättas igång flera timmar innan middagen) och yoghurtmaskin. Jag vet inte riktigt till hur stor nytta de är, för man måste ju fortfarande blanda sakerna själv och det är väl ändå det som är själva "jobbet", eller? Men yoghurtmaskinen skulle jag gärna vilja prova. Jag har aldrig förstått mig på det här med flingor och mjölk nämligen, vilket är det som gäller här. Jag som äter fil och müsli minst en gång om dan kan glömma det eftersom fil inte existerar. Så jag tänkte att om jag inte kan äta fil kunde jag kanske köra på yoghurt istället. Det ligger ju lite närmare till hands kan man tycka. Men icke, då visar sig yoghurt vara något som bara finns i såna där små portionsförpackningar som man äter på charterresan. Det verkar mer vara en dessertgrej. Hur skumt som helst. Det är så mycket som för mig är helt självklart och hela tiden får jag klart för mig att andra människor inte förstår sig på det alls. Bara en sån sak som pärlsocker. Tänkte att det vore ju den enklaste sak i världen att baka chokladbollar med barnen. Och så visar sig pärlsocker vara ett skandinaviskt påhitt som inte går att få tag i någonstans. Jag säger då det.

Nej, nu är jag så trött att jag inte ens orkar titta på skärmen. Det var allt för den här gången.
Tack å hej!

Framme!

2008-06-05T01:02:00.008+02:00

Lite drygt ett dygn har jag nu befunnit mig i High Wycombe i mitten av England. Det är konstigt vad mycket som händer på ett enda dygn! Jag har kommit i ordning ganska bra och trivs fantastiskt bra i familjen. De är så lätta att ha att göra med och det är en väldigt bra stämning i familjen tycker jag.

Igår hämtade Simon, som pappan heter, Abby och Reuben mig på flygplatsen och då hade barnen gjort ett plakat med mitt namn på, och det märktes hur mycket de hade väntat på den stunden. De var så uppspelta. Hemma väntade Clare och babyn och då fick jag en ivrig guidning i huset av barnen. Det är väldigt engelskt om man ser till husets utforming (3 våningar, så ganska smalt och högt) och icke att förglömma den obligatoriska heltäckningsmattan. Men inredningen känns ganska likt Sverige. Dock är i princip halva nedrevåningen nästan som en inglasad altan och det innebär mycket öppna fönster och dörrar ut till den enormt lummiga trädgården, vilket i sin tur betyder mängder av spindlar. Jag har en extrem förmåga att upptäcka spindlar på de mest osannolika platser, men tro mig - här behöver jag inte ens leta. Hittils har jag hittat tre i mitt rum samt 5 i resten av huset varav en satt på min arm. Ni som känner mig förstår att det här inte bara är en liten irriterande detalj. Tyvärr har jag ganska svårt att handskas med det, men jag gör mitt bästa.

Hursomhelst. Idag har jag hunnit med att få en liten guidning i stan med Clare och barnen, hjälpt pojken att läsa, lekt, spelat spel, ätit fantastiskt god middag, pratat och tittat på TV. En ganska normal dag med andra ord. Det har varit i princip konstant kommunikation och det känns som om vi avverkat alla samtalsämnen redan, haha. Så engelskan har fått gå på högvarv. Men jag måste medge att eftersom man som svensk är så matad med amerikansk via TV och film är det ganska svårt att prata med människor med genuin brittisk accent - inte så att de är svårare att förstå, snarare tvärtom, men det resulterar i att jag själv tappar bort min egen engelska ganska totalt ibland. För även om man såklart låter svensk i första hand så ligger ändå tendensen till accent mot amerikanska och inte brittiska. Men det blir en sån krock när jag plötsligt enbart hör brittiska. Det resulterar i att jag växlar mellan uttalen konstant. Förhoppningsvis kommer väl det att stabilisera sig, men nog är det irriterande att inte ens känna igen sin egen röst.

5- och 7-åringen är hur sociala som helst och har varit rätt energiska hela kvällen igår och dagen idag. Verkligen angelägna om att lära känna mig. Och makalöst väluppfostrade och kloka; ibland kläcker flickan ur sig saker som jag aldrig trodde jag skulle få höra en femåring säga. Det känns som att jag varit här längre än en dag, för när jag kom hade jag lite problem att förstå vad barnen sa, för de pratar inte helt rent (och det är tillräckligt svårt att förstå svenska barn som pratar otydligt ibland!). Ibland är jag fortfarande som ett frågetecken, men jag har redan börjat fatta vad de egentligen menar om de säger nåt annat. Och babyn är helt fantasiskt söt - och snäll! För det mesta glad och har redan börjat le, och på sin höjd gråter han och grymtar lite när han är missbelåten.

Imorgon ska vi på nån träff med en grupp med barn som också har hemundervisning (vilket alltså dessa barn har). Det är i skogen med picknick och grejer. Jag som är en äkta friluftsmänniska... Haha. Nej men det ska bli trevligt att träffa lite folk!

Jag antar att det här får bli mer av en resedagbok nu framöver eftersom jag ska försöka uppdatera oftare och inte spåra ut och skriva en uppsats varje gång. Det är så tur att jag kan få del av det trådlösa nätverket så att jag har fri tillgång till internet. Fick igång skype idag också så se till att skaffa det gott folk!

Nu ska jag sova med mina små åttafotade husdjur.. Bevare mig väl.

"Varför skickar Gud människor till helvetet?"

2008-06-01T00:30:00.028+02:00

Min tanke med den här bloggen var att skriva om ”allt och ingenting och det mittemellan”, det vill säga det som faller mig in. Det har förvisso blivit mycket av en ”dagboksblogg” som handlar om mina betraktelser och sånt som händer i mitt liv. Jag tänkte bryta trenden litegrann idag och ägna mig åt ett helt annat ämne.

Jag håller på att läsa ”Brev från en skeptiker” av Gregory och Edward Boyd. Boken är en brevväxling som ägt rum i verkligheten mellan en far och hans son. Pappan är, och har hela sitt liv, varit ytterst kritisk till allt vad kristen tro heter, och i dessa brev formulerar han alla de kniviga invändningar mot Bibeln och kristendomen som han förmodligen delar (delade - innan han lämnade sin ateistiska hållning) med vilken icketroende som helst. Sonen å andra sidan är övertygad kristen och möter på punkt efter punkt dessa invändningar. Fascinerande. Rekommenderas!

Nu är jag i alla fall inne på de brev som handlar om helvetet och varför Gud ”skickar människor till helvetet”. Det här är verkligen en brännande fråga och känns som något som många har som allra svårast för. ”Kommer jag till helvetet om jag gör det här?” ”Varför skickar Gud människor till helvetet om han älskar alla?” Och så vidare. Människor är rädda för helvetet som om det vore något som Gud enväldigt skulle skicka en människa till på grund av en enstaka handling eller för att vara sadistisk eller jag vet inte vad.

Jag tror att det ligger en ganska grundläggande missuppfattning kring det här området och jag tyckte att boken lyckades ge ett tydligare perspektiv. Jag har själv tyckt att frågan är besvärlig, för om Gud älskade människorna så mycket att han själv valde att bli en av oss och betala med sitt eget liv för att våra skulle bli räddade rimmar det ganska illa med att han skulle skicka vissa till helvetet "för att han känner för det" (och mot någons vilja!).

Det är just den uppfattningen – att Gud bestämmer vilka som får komma till himmelen och inte – som krånglar till det. Jag tror att man måste vända på det hela: Gud "skickar" inte människor till helvetet - det är bara de själva som kan försätta sig där. Och det är inte enligt Guds vilja i något avseende. Hur skulle det kunna vara det? Skulle Gud ha blivit människa och tagit på sig vårt straff om han inte till varje pris ville rädda var och en? Skulle Gud, som skapat varje människa för att han vill deras liv, utan vidare döma det skapade till den värsta plats som kan tänkas för dem? Jag tror inte det. I mina öron låter det därför ganska befängt att Gud skulle skicka någon som inte vill till helvetet dit.

Men talas det inte om ”domens dag” då? Jo. Och det står i Bibeln att Jesus är den som ska "döma levande och döda". Vad innebär det egentligen? Om domen handlar om att Jesus på den yttersta dagen ska gå igenom var och ens gärningar och utifrån det bedöma vilka som klarat provet och får tillträde till himlen skulle han inte lyckas rädda en enda. Vilket antiklimax. Särskilt när Guds enda önskan är att ingen människa ska gå förlorad! Som bekant var det ju exakt den domen –som mänsklighetens synd kräver – som Jesus själv tog på sig. För att vi skulle undgå den. Det vore väl onödigt om Gud själv först skulle bli människa och dö och uppstå för vår räddnings skull, för att sedan döma oss med ett straff som redan är betalt? Slutsatsen blir att det måste handla om en annan slags "dom".

Jesus säger att "Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Om vägen till Fadern går genom Jesus går vägen oundvikligen någon annanstans för den som inte vill veta av honom. Och jag tror att det i praktiken är innebörden av domen; att Jesus säger ”Gå den väg du själv väljer”.

Jag tänkte dela något som jag läste i en bok för några år sedan som handlar exakt om det här. Det är en berättelse om en scen där tre personer ”vandrar upp mot himmelens port för att möta Gud”. Den är förstås bildlig, men väldigt talande. Jag väljer ut två av personerna och förbehåller mig rätten att modifiera lite i texten för att korta ner den:

Den förste som kommer är en general från en stor och framgångsrik armé. Med stora och kraftiga steg närmar han sig himmelens port där Jesus står och välkomnar honom. De talar en stund om tider som varit och det liv mannen levt. Snart plockar Jesus fram en alldeles skinande vit dräkt. ”Varsågod”, säger han stolt, ”här är dina nya kläder”. Mannen blir skeptisk och säger bestämt att han nog hellre vill behålla sina egna. På så vis får han större inflytande. Han berättar om medaljerna han har på bröstet och Jesus lyssnar intresserat, men räcker fortfarande fram dräkten. Han förklarar att i himmelen är alla lika. Mannen blir bedrövad och frågar om han alltså måste gå omkring i samma kläder som sina soldater. Jesus förklarar återigen att i himlen är ingen förmer än någon annan. Generalen skakar bestämt på huvudet och vägrar acceptera detta. Besviket vänder han sig om och får syn på en annan dörr. Han bultar på, dörren öppnas och där står Djävulen. ”I himlen finns det inte plats för generaler. Hur är det hos dig?” frågar han. Ett mångtydigt leende sprider sig över Djävulens ansikte. Han lovar honom att i hans rike får han behålla alla medaljer i världen och gärna fortsätta vara general. Med bestämda steg går generalen in genom helvetets port. Han är varken lurad eller förblindad när han stiger in. Det är faktiskt dit han innerst inne vill.

Det finns ytterligare ett exempel, ett som är ännu mera tragiskt. En man kommer upp mot porten, spänd och med blicken oroligt flackande. Jesus springer fram till honom och välkomnar honom i sin famn. ”Om du visste vad jag väntat. Livet har gått hårt fram med dig”. Jesus berättar hur han lidit med mannen och gråtit många nätter för hans skull. ”Men allt detta är över nu”, fortsätter han. ”Du är hemma! Äntligen ska du få vila ut, lämna allt ont och smärtsamt människor gjort dig.” Mannen blir förskräckt och med stram röst utbrister han: ”Lämna!? Jag vill inte lämna! De har förstört mitt liv. Det enda jag levt för är att en gång få hämnas, visa dem hur mycket ont de gjort mig, skratta åt dem som de skrattat åt mig…” Jesus skakar på huvudet. ”Det finns en annan väg. Jag skulle önska att du valde den.” Men mannen har redan backat flera steg. ”Aldrig i evighet att jag kommer förlåta dem!” Och så bultar han på den andra dörren. Han frågar Djävulen om han får behålla sin bitterhet och hämndlystenhet hos honom. Djävulen ler brett och släpper in mannen. Det sista han ser innan dörren stängs för alltid är den gränslösa sorgen i Jesu blick.

Den här berättelsen har etsat sig fast hos mig sedan jag först läste den, och jag tycker att den förmedlar just vad jag ville poängtera innan. Helvetet är inget ställe en människa kommer till mot sin vilja. Och den viljan avgörs i stor mån av hur vi lever det här livet, vilka val vi gör och hur vi väljer att se på oss själva och Gud. Om man inte känner Gud – vad är det som säger att man på den yttersta dagen kommer att vara villig att släppa på allt man byggt sitt liv på; självtillräcklighet, pengar, framgång etc, om detta är allt som hittills betytt något!? Om man i det här livet valt att vända Gud ryggen och ens längtan istället ligger i att odla de bitar av livet som inte kommer från Gud – kommer då ett evigt liv tillsammans med honom att framstå som särskilt attraktivt? Jag har svårt att tro det. Därför tror jag att även fast inte Gud ”skickar” någon till helvetet och trots att det är det sista han önskar någon människa, kommer det att finnas exempel som generalen och den bittra mannen och många därtill.

Jag har länge grubblat över varför Bibeln i så fall säger att "alla knän ska böjas". Borde inte det betyda att alla i slutändan kommer att välja Jesus? Vad spelar det då för roll hur vi lever det här livet och om vi vill ha med Jesus att göra här och nu eller ej?

Jag tänker mig att det mer konkret innebär att "alla knän måste böjas". Oavsett vilken relation man haft till Gud kan ingen människa möta honom och förbli likgiltig. (Om inte Guds storhet flera gånger om skulle överglänsa allt som någonsin fått oss att häpna skulle Gud vara något som ryms inom våra referensramar här och nu - och då vore han inte Gud. Alltså måste det vara lite mäktigare än så). I så fall handlar frågan egentligen om av vilken orsak alla knän kommer att böjas. Och kanske är det en viss skillnad i att överväldigas av något mäktigt och främmande och att böja knä inför den Herre man redan känner.

Avsked, Eurovision och pinsamheter

2008-05-25T00:42:00.006+02:00

Ikväll blev jag smärtsamt medveten om att jag måste börja säga hejdå till människor nu. Är inte så van att vara den person som åker nånstans som att vara den som tar farväl av någon annan som åker. Och nu är det inte ”vi ses om några veckor”, utan ”vi ses till hösten”. Och jag vet inte ens exakt när. 3 månader, 4 månader, 5? Man vet aldrig. Känns i alla fall fint att veta att jag kommer tillbaka, men samtidigt har jag börjat förstå att det inte kommer att bli samma sak i höst här i Uppsala bara för att jag kommer att bo här. Ska man se sanningen i vitögat är det ju inte riktigt så, med tanke på att flera personer förmodligen hamnar på andra platser. Och vad är Uppsala i sig självt? Inte mycket, om man inte är en student i mängden som gillar att göra sånt som studenter gör. Utan människorna hade jag alltså lika gärna kunnat bo någon annanstans. Mikaelskyrkan spelar förståss också en roll i varför jag vill bo här, och den är ju tack och lov kvar. Hursomhelst, nu är det ju inte så att alla försvinner, men jag bara inser att det inte kommer bli som förut. Därmed inte sagt att det inte kan bli bra. Bara annorlunda.

Hursomhelst. Kvällen har spenderats hos Malena, med scones och Eurovision song contest. Fantastiskt liten TV, men fantastiskt umgänge så det vägde upp. I vanlig ordning började det hela bra och med stämningen på topp för att successivt brytas ned och avslutas i sura miner och bitterhet.

Låt mig bara få fråga: Varför är det så att man varje år hypat hela detta jippo till max, hejar sig hes när det är Sveriges tur, klappar i händerna och tänker innerst inne att "Vi kanske kan vinna ändå...", för att gång på gång tvingas inse att Sveriges glansdagar i festivalen är förbi, bli arg och upprörd och muttra ”Jag tänker då aldrig mer titta på det här skitprogrammet igen.”?

Jag säger inte att vi borde ha vunnit, men det här är ju ett skämt. Hur kan vi låta vår stolthet jämnas med marken år efter år? Det är inte schlager längre – och det har det förvisso inte varit på ett tag – men det är nästan patetiskt att vi alltid tror att vi har en chans men varje gång blir smärtsamt medvetna om hur malplacerade vi är i den här tävlingen. Nordisk musik + österländska rytmer, gälla röster och skumma melodier är helt enkelt inte förenligt. Personligen tycker jag att vi ska behålla lite värdighet och helt enkelt dra oss ur, sluta lägga enorma summor pengar på hela konceptet samt stå för ljuset och ljudet år efter år. (Fick veta i kväll att det tydligen är svenskar som alltid har den uppgiften. Ironiskt.) Kära nån, det finns väl vettigare saker än att klamra sig fast vid en tradition som inte ens har kvar de bitar som gjorde den traditionell från början. Varför uppröra hela svenska folket vartenda år när vi kunde starta en annan tävling där det faktiskt handlar om låten och inte vilka länder man vill vara lojal mot!? Så kan Serbien & co. fortsätta rösta på varandra, skicka kopior på vinnaren från året innan och slippa störas av udda musik från norr.

Jag måste dock ge en eloge till Björn Gustavsson som räddade hela kvällen! Apa vad roligt. Vi dog allihop. Flera gånger. Så himla kul att alla andra röstuppläsare är hyperseriösa och hypernervösa och dessutom antagligen övat flera veckor för att uttala siffrorna rätt, medan Sverige (som ändå äger bort alla andra i engelskakunskaper) törs driva med hela grejen och göra oss lite lustiga över det hela. Det allra roligaste var att resten av Europa förmodligen inte fattade ett smack av det hela och säkert trodde att stackars Björn hade vunnit någon tävling för att få stå där, och nu förlorat all värdighet genom detta fiasko. Jag ser albanerna eller moldavierna i sina teverum dra på mungiporna åt det hela. ”Haha, hade de inget bättre att komma med!? Katastrofal låt, och så ett nervvrak till röstuppläsrare som inte kan engelska bättre än gemene fransk. Ha ha!”

Kvällen fick ännu en komisk avslutning som jag bara måste berätta om. Jag och Mimmi hade på vägen till busstationen påbörjat en diskussion kring ordet ”shit”. Detta föranleddes av min ångest över hur jag ska lyckas revidera min uppfattning av det ordet till något annat än ”oj” för att undvika att chockera människor under min tid i England. Om jag förstått det rätt är det allt utom okej att kläcka ur sig detta för mig så oskyldiga ord. Mitt problem är bara att antalet ”shit” nästan ökat av denna vetskap; som om jag är alldeles för noga med att sluta säga det att de bara för att vara kaxiga ploppar ut lite nu och då när jag minst anar det. Min taktik som jag planerar använda mig av i avvänjningen är att varje gång jag är på väg och hunnit säga ”sh...” ska jag helt omärkbart vända det hela till ”tjeeeena…” Det brukar funka helt okej. Hursomhelst, framme vid hållplatsen pratade vi kring det och försökte komma fram till ord som är okej att säga på engelska. Några av orden vi kände på var förmodligen inte okej och säkert i samma genre som ”shit”. Men på svenska är det ju inte lika hårt liksom. (Jag menar, jämför bara ”I love you” på engelska med den svenska motsvarigheten. De spelar liksom inte i samma liga. Min poäng är alltså att vi har lättare att säga starka saker på engelska än på svenska, och det gäller både kärleksförklaringar och kraftuttryck.) Vi gjorde oss även lite lustiga över lite präktiga engelska uttryck som ”bugger” och ”shoot”. Så höll vi på ett tag ända tills paret bredvid oss började prata sinsemellan. Till vår förfäran visade de sig vara de mest brittiska av britter. Då dog vi. För andra gången den kvällen.

Sanslös dag och radikalt ändrade planer

2008-05-20T02:20:00.011+02:00

Det här är fantastiskt. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja i. Det känns som om det kommer att bli ett långt inlägg, men jag måste ju ta det från början.

Kan väl säga att det varit turbulenta veckor när det gäller mina au pair planer. Många turer hit och dit med Cultural Care där de förlängt matchningsprocessen var gång jag trott att det inte skulle bli av. Däremellan har jag funderat mig tokig över vad jag ska göra istället och hunnit börja ställa in mig på att hitta en familj i England att åka till. Just som jag började känna mig ganska tillfreds med tanken, förutsatt att jag skulle hitta en familj som kändes bra och hinna fixa en ny ansökan till en ny förmedling, fick jag ett samtal från kontoret i Boston där de sa att jag fått en ny match. Det var i lördags och jag blev totalförvirrad eftersom deadlinen egentligen var i fredags, och smått frustrerad över att konstant få nya besked och ställa in mig på än det ena, än det andra. Såklart är det ju positivt att de verkligen försöker hitta en familj men allteftersom tiden rinner ut och sommaren kommer allt närmre har det enda jag velat bara varit att få kontroll över situationen och inte sitta som på nålar och vara lika beredd på alla tänkbara scenarion. Jag fick alltså ställa om mig på USA i alla fall – för ungefär ett dygn.

Det som hände var att mamman ringde och vi hann prata en stund, tills min mobil lägligt nog valde att slå av pga batteribrist. Detta var under gudstjänsten i Mikaelskyrkan, varefter vi skulle iväg till Stockholm och Hovet för att gå på Passion (turné med Louie Giglio, Matt Redman och Chris Tomlin), så det dröjde alltså ytterligare typ 8 timmar tills jag kunde ladda mobilen. Jag hann inte hunnit bilda mig en hel uppfattning om familjen så idag gick jag runt och väntade på att hon skulle ringa tillbaka. Dittills var det helt klart den bästa matchen jag fått – vilket i sig var väldigt otippat, eftersom jag trodde att det skulle bli sämre och sämre allteftersom fler familjer blev upptagna. Jag menar, den familj som ringde tidigare i veckan kändes som ett enda stort skämt (inte familjen i sig, snarare matchen med mig). Extremt aktiva agnostiker med hund och fyra energiska pojkar - den som känner mig det minsta borde förstå varför det här inte ens fanns på kartan. Det var alltså ett Big No. Därför är det kanske inte så konstigt att mina förhoppningar om att de skulle hitta en bra match i det här skedet var så gott som noll. Om en sådan match ens gick igenom måste det vara riktigt illa tänkte jag. Så jag var förstås positiv till det hela. Familjen verkade helt okej, det var liksom inget att klaga på.

Och vad händer mitt i allt detta? Jag får ett mejl från en familj i England, via en kristen au pair-förmedling som jag registrerade mig på medan jag fortfarande trodde att jag inte skulle få någon ny match med Cultural Care. Jag läste mejlet och allt blev kaos, för jag insåg att det här var en bättre match än jag nånsin ens drömt om att få. Jag fick nästan panik - nu hade jag plötsligt två potentiella värdfamiljer och det var det inget snack om vilken som var den Rätta. Nånstans visste jag att jag inte kunde vifta bort den vetskapen för att jag i princip redan hade en annan familj i USA.

Denna familj heter i alla fall Patrick i efternamn och bor i High Wycombe, precis mellan London och Oxford. Föräldrarna heter Clare och Simon och de har tre barn; en pojke på 7, en flicka på 5 och en nyfödd pojke på sex veckor. De bor i ett trevåningshus och mitt rum kommer att vara överst. Det är nära till typ allting, och tar bara 40 minuter med tåg till London. Simon är fotograf (!) och har ett företag och Clare lärare, och hon undervisar barnen hemma. Det kommer jag att få hjälpa till med en del, vilket känns grymt kul. Ibland träffas man också i grupper som också har hemundervisning. Man åker på utflykter och går på museum och zoo etc. Jag kommer också att sitta barnvakt ibland och ta hand om babyn en del, samt hjälpa till med lite pappersarbete i företaget om jag vill tjäna lite extra. Det var verkligen ett plus, för au-pair-lönen är ju inte direkt en förmögenhet. Familjen går i en kyrka som verkar hur bra som helst (jag fick lite Mikaelskyrkan-vibbar av hennes beskrivning, dock lite mer familjecentrerad om jag förstod det rätt). Pappan spelar gitarr där och predikar tydligen också, och mamman håller i söndagsskola och sånt. Hon berättade också att Simon ska ha några fotodagar i juni där han fotar massa familjer, och hon skrev att jag kanske skulle vara intresserad av det också. Det var sannerligen att slå huvudet på spiken.

Efter att ha läst mejlet kände mer och mer att jag inte längre kunde tacka ja till den amerikanska familjen. Det värsta var att jag väntade samtal från den värdmamman närsomhelst och samtidigt som jag inte hade någon anledning att tacka nej visste jag att det var det enda rätta, men jag kände mig hemsk. Och precis som jag trodde ringde hon strax därefter . Och jag sa nej. Hade jag inte fått detta mejl i tid hade jag med all säkerhet sagt ja till dem där och då, så ni må tro att jag var tacksam.

Därefter mejlade jag Clare, och förklarade mitt dilemma och att jag verkligen trodde att de var rätt familj för mig och därför hade dragit mig ur Cultural care-programmet. Hon svarade och verkade jätteangelägen om att jag skulle komma till dem, och sen ringde hon mig. Och samtalet gjorde mig mer övertygad om att jag tagit rätt beslut; hon verkade så glad över det hela och kändes så himla äkta. De var måna om att jag skulle få ut så mycket som möjligt av sommaren och att inte bara fylla deras behov, och hon skulle försöka kolla runt om det finns andra au pairer runtomkring samt försöka hjälpa mig att hitta en kyrka jag trivs i (deras egen har inte så mycket verksamhet på sommaren). Hon berättade också om nån stor barnkonferens i juni som jag kunde få hjälpa till med om jag ville. Jag visste inte vad jag skulle säga; det var liksom bara för bra.

Det är enormt hur Gud fixar saker. Jag har verkligen velat hamna i en kristen familj men tänkt att om det står och faller med det kanske jag åker i alla fall. Samtidigt som jag velat prioritera det i valet av familj har jag inte velat att det ska bli det som hindrar mig från att åka överhuvudtaget. Jag har varit inställd på att inte åka alls ett par gånger eftersom jag tackat nej till ett par familjer och de hela tiden sagt på Cultural care att tiden börjar rinna ut. Så jag var förståss glad att jag fick en ny match tidigare i helgen, som ändå verkade bra. Det kanske inte var någon toppmatch och jag hade förståss hoppats på en familj som inte bara var söndagskristna. Men jag tänkte lite att jag fick nöja mig där; ”man kan ju inte få allt” liksom.

Och så det här. Pladask! Allt löser sig inom loppet av en timma. Snacka om att vända turbulens till frid. Bara man håller ut så...

Som pricken över i:et fick jag mejl av henne efter att vi pratat där hon bl a skrev att de också har gitarr och piano som jag får använda så mycket jag vill. Vad säger man? Det är nästan komiskt.

Jag har flera gånger tänkt uppdatera bloggen, men jag har haft annat att tänka på och det har varit så många turer hit och dit att det inte hade varit så stor idé att förklara alla steg i denna utdragna process. Det viktigaste är ju hur det hela har löst sig och att jag verkligen kommer att åka.

Nu ska jag avrunda, och jag avstår från att ge en sammanfattning av annat roligt som hänt sen förra inlägget. Jag tror inte att ni orkar läsa mer så jag kanske återkommer med det.

God natt!

Jesusmanifestationen...

2008-05-06T00:24:00.011+02:00

"Absurt" var en ständigt återkommande tanke där jag stod på Sergels torg i lördags. Samtidigt konstaterade jag att det var bland det häftigaste jag varit med om. Och då menar jag häftigt som i att ett lovsångsteam, flera talare och personliga vittnesbörd samt en gospelkör tar plats mitt på Sergels torg en lördag under rusningstid framför 3000 människor. Det är en svindlande tanke och det var minst lika svindlande att stå där och konstatera att det var på riktigt. Och inte i Afrika, utan i Sverige. Ändå var det bara försmaken eftersom detta var ett av sju torgmöten som samtidigt ägde rum runtom i centrala Stockholm. Därefter sammanstrålade alla i en gemensam vandring mot Kungsträdgården där mellan 12 och 15 000 människor från alla kyrkotillhörigheter, nationaliteter och åldrar samlades för den gemensamma manifestationen. Jag tycker att det enorma åldersspannet var fascinerande, och att det hela inte var något ungdomsjippo med något hippt engelskt namn, utan en manifestation med ett syfte som alla oberoende av ålder kunde ställa sig bakom. Det är kort och gott inte ofta som en 17-åring och en 70-åring kan stå sida vid sida och vara lika brinnande för samma sak.

I den tid vi lever tycker jag att det här är oerhört relevant. Framförallt för att kristna mer och mer pressas bort ur det offentliga, har blivit livrädda för att stöta oss med någon eller hävda någonting alls (utom möjligtvis att ”man ska vara snäll”) och följaktligen i allt större utsträckning är lite lagomt privatkristna. Så att alla ska bli nöjda och ingen kränkt. För eftersom det kan finnas andra som tror på Muhammed eller astrologi eller humanism eller jag vet inte vad, kan ju inte vi kristna vara så intoleranta att vi menar att Jesus är den han säger sig vara. Eller?

Problemet är bara att kristen tro per definition inte kan vara en privatsak. Vad hände med att vara ”ett salt och ett ljus”? Att vara Kristi kropp på jorden? Av den anledningen tycker jag att det här var just relevant, en viktig milstolpe och något som visade på ett alternativ som verkligen existerar och inte är passé. Tvärtom lika aktuellt som någonsin förr.

Sen kan man ju förundras över hur media (med undantag av vissa kristna tidningar) totalt lyckades ”missa” att över 12 000 människor var samlade till ett inte så diskret evenemang i centrala Stockholm. Och det säger jag inte för att Jesusmanifestationen handlade om att synas i media, utan för att det bara gör det pinsamt påtagligt hur Sveriga i sin desperata kamp för att bli religiöst neutralt i själva verket är allt utom neutralt. Eller hur ska man annars beskriva en sån medveten likgiltighet? Det ligger inget neutralt i att var gång som det sker något gott i religionens namn tona ner eller ignorera det, medan varje uttalande, händelse eller uppfattning som framställer religion (och helst kristendom) i dålig dager och inte är politiskt korrekt till varje pris ska granskas i minsta detalj samt kläs i upprörande rubriker.

Nu ska jag inte spåra ut i bitterhet. Min poäng är bara att jag inte riktigt ser hur alla de komponenter som ett fritt och demokratiskt land ska innehålla (och som vi svenskar mer än gärna stoltserar med) kommer till uttryck när vissa röster medvetet tystas ned medan andra ges obegränsat utrymme. Men som jag sa innan, medias uppmärksamhet var inget syfte i sig. Sammanfattningsvis kan jag inte vara annat än glad och förundrad över att det gick att genomföra och jag tror att resultatet var mycket gott.

Det var min rapport från lördagen. För övrigt har jag nu flyttat från J-lund till min temporära bostad på S:t Ansgars där jag lånar en lägenhet under 3 veckor. Söndagen ägnade jag nästan 10 timmar till att packa och städa mitt rum. Jag blev smärtsamt medveten om att min kropp inte är van att en hel dag stå på knä, lyfta saker, böja sig ner och ställa sig upp om vartannat. Man skulle alltså kunna säga att jag var rätt trött.

Idag har jag flängt runt en del, men har dock spenderat kvällen ensam för att komma mig lite tillrätta. Som alltid är det mycket inbokat under veckan. Nybygård, hemgrupp, hemafton på J-lund, barnvakt, besök, storbandsshow. Däremellan ska jag ta tag i kursen hade jag tänkt.

Mina au-pairplaner är i nuläget lite ostabila. Jag tackade nej till den första familjen jag matchades med förra veckan och jag vet inte om jag hinner få någon ny match. Pratade med kontoret idag, och de gör vad de kan, men pga den tid det tar att ordna visum måste det vara klart på fredag. Så har jag ingen familj då får jag se mig om efter något annat att ägna sommaren åt.

Das war alles!

Cykelfiasko och Jesusmanifestationen

2008-05-02T00:17:00.004+02:00

Sitter och pustar ut efter en cykelfärd som heter duga. I nattens mörker var jag och Maria på väg hem från Mimmi och Simon i Flogsta, vilket i sig inte är någon enorm prestation att hitta hem ifrån om man har ett fungerande lokalsinne. Smärtsamt medveten om att jag inte har det litade jag följaktligen blint på Maria som självsäkert och glad i hågen styrde kosan mot vad vi trodde var rätt väg. Jag protesterade inte ens trots att min inre karta blev alltmer förvirrad. Vi passerade massa platser vi inte kände igen och så småningom insåg vi att vi var ute och cyklade på mer än ett sätt. Fiaskot var ett faktum. Vi var vilse och fick ringa Hanna och Isak som satt på bussen i godan ro. Det hjälpte föga eftersom vi inte riktigt kunde förklara var vi var, men snart stötte vi på ett par som pekade åt det håll vi kom ifrån när vi frågade vilket håll stan var (normalt sett hade domkyrkan varit ett riktmärke, men den syntes inte till någonstans). Vi fick vända och insåg snart att vi hade kört en grotesk omväg. Snart närmade vi oss slottet och stadskärnan och så var det bara halva biten kvar. Maria sökte frenetiskt efter fördelar med våran tripp ("nu har vi fått sett en maaassa nya ställen", "Åh, så fint här är. Visst? Vilken tur att vi fick oss en liten Uppsala-sightseeing.", "Tänk så mycket mer motion vi får och hur mycket pengar vi sparar som cyklar istället för att åka buss", och så vidare och så vidare). Jag var lagom road, men medgav att det var ett riktigt träningspass. Även om jag personligen inte frivilligt hade lagt det vid midnatt.

I dag har jag flyttpackat hela dagen lång. Kvällen spenderades som sagt i Flogsta, med världens godaste efterrät - bär i ugn med vit choklad - samt "Settlers", ett spel där man ska bygga hus och grejer. I morgon bär det av till Stockholm på den Oas-konferens som är där. Vi är supertaggade. Vi får husera hos Linnea och Macco över natten, för på lördagen går Jesusmanifestationen i Kungsträdgården av stapeln. Det är en fantastisk happening - jag vet inte om det skett något liknande i Sverige. Mellan 10 000 och 25 000 kommer att komma från alla möjliga samfund för att manifestera samma sak - att Jesus är Guds son - och efter flera olika torgmöten kommer alla att gå tillsammans till Kungsträdgården där det kommer att vara musik, film, talare etc. Det här är verkligen vad som behövs i Sverige; att de kristna syns och visar hur många vi är istället för att bara sitta i kyrkorna och hålla på sanningen som gäller resten av Sverige precis lika mycket, oavsett om människor vet det eller ej. Syns man inte så finns man inte - är det inte så man säger? Det här är alltså sjukt bra. Får återkomma med rapport.

Nu måste jag sova, sova, sova.

Kaosvecka

2008-04-30T09:11:00.004+02:00

God morgon.
Jag har egentligen inte tid att uppdatera eftersom jag borde återuppta min flyttstädning, så det får bli kort.

En ny vecka har inletts, och den är hysterisk i sinne. Förutom att ha varje dag uppbokad utom halva torsdag samt söndag, och därtill egentligen behöva plugga en del eftersom exegetikkursen officiellt började i måndags, ska jag dessutom flytta på söndag. När jag insåg det hela i måndags kväll fick jag panik och ont i magen vid blotta tanken på att hinna packa allt samt städa på totalt en och en halv dag. I nuläget är mitt rum kaos och jag har fyllt en kartong än så länge. Jag vill inte tänka på hur jag ska hinna detta, men jag ska se om det går att få inspektionen av rummet typ på tisdag eftersom jag fortfarande bor kvar i Uppsala och kan komma tillbaka och städa på måndag. Jag konstaterade redan i måndags att exegetikkursen bara var att glömma den här veckan, och istället försöka hinna den under de tre veckor jag har kvar i Uppsala. Det känns lagom motiverat eftersom den egentligen ska genomföras under sex veckor och jag har en del andra saker jag skulle vilja hinna under den tiden också. Som till exempel att renskriva Bibelskoleanteckningarna (och det vill inte säga lite), läsa det jag inte hunnit läsa, måla och redigera mina otaliga bilder som jag aldrig hinner mer än lägga in i datorn och som bara samlar damm. Men det blir nog inte mycket med det.

Gårdagen spenderades på Nyby gård med barnen i vanlig ordning, sedan knytkalas på taket med folk från klassen som fortfarande är kvar. Fantastiskt trevligt. Idag är det Valborgs - den största happeningen på hela året för gemene Uppsalastudent. På J-lund undgår man mycket av Valborgsglöden och hypningen av det hela, men för merparten av stadsborna har detta legat i luften i veckor och idag exploderar det. Yepp. Stan är full av aktiviteter och fylla hela dagen lång, och kvällen behöver jag väl inte ens nämna. (Tänk PDOL upphöjt till 10 kanske?) Vi tänkte iallafall dra ihop en liten picknick på någon gräsplätt som inte domineras av überfulla studenter, sen kolla på mösspåtagningen kl 3 samt lyssna på OD. Funderar lite på Pannkakskyrkan ikväll, så vi får se vad som händer.

Dags att ta tag i förmiddagen innan jag svamlat bort den totalt.
Adios!

En ny början?

2008-04-25T23:52:00.005+02:00

Bibelskolans avslutning igår. Jag kan inte förstå att året har gott så fort och jag kan ännu mindre förstå att det på riktigt är över nu. Inga mer lektioner med fantastiska lärare och inte längre omgiven av min underbara klass och vänner som har inspirerat något obeskrivligt. Jag har så många att tacka för så mycket. Försöker tänka att det här är inget slut, utan en början. Jätteklyschigt, jag vet. Men på sätt och vis är det ju faktiskt så.

Vi hade en avslutningsgudstjänst, sedan tårta, sedan foto och kramring i solskenet. Nästan konfa-varning där. Kvällen tillbringade vi på restaurang, åtminstone stora delar av klassen plus Erik och Maria som ju faktiskt var en del av klassen i höstas. Därtill några jokrar i form av Mench, Isak och Macko. Det var mycket trevligt. Och gott.

Jag går som på nålar eftersom jag väntar samtal från staterna. Min au-pair sommar är fortfarande ganska oviss eftersom jag inte blivit placerad. Jag har dock blivit matchad med en familj, men jag har inte kunnat tacka ja eller nej eftersom jag inte pratat med dem än. Min engelska kommer vara bedrövlig, men det är sånt man får ta.

Idag kommer Johan och hälsar på, så snart ska jag och Maria bege oss till stan och möta honom. Grymt klockrent att det blev sånt bra väder eftersom vi har picknick i tankarna.

I nuläget sitter jag uppe på taket på Johannelund och bloggar. Solen skiner, jag har solbrillor och om det inte vore för plåttaket hade jag seriöst övervägt om jag inte befann mig på Kreta. Lyxig frukost har jag ätit också. (Jag menar yoghurt + solen = utomlands, eller hur?). Jag har dessutom fått fräknar som aldrig förr. Jag brukar aldrig bli så här fräknig om armarna. Jag har därför utarbetat en tes: Under majoriteten av mina vårar har bara mitt ansikte exponerats för solljus (normalt till följd av påskskidåkning). Därav en betydande mängd vårfräknar i ansiktet under den här tiden på året. I år, å andra sidan, har de tjocka tröjorna kasserats för ett bra tag sedan och hela jag (inte riktigt kanske) har utsatts för aprilsolen. Och simsalabim: hela jag består av fräknar. Min tes går alltså ut på att aprilsol framkallar mer fräknar än sommarsolen.

Det var allt.

Vurpa och glass

2008-04-16T21:37:00.005+02:00

Idag har jag gjort en riktigt klockren vurpa av någon ytterst underlig anledning som jag inte riktigt förstår, varvid mina älsklingsjeans fick fula hål på knäna. Jag måste ha snubblat på något mitt i min språngmasch för att hinna med en buss. (Som jag förståss inte hann med). Så nu ser jag ut som en äkta fotbollstjej med inte så snygga skrubbsår här och där. Bara så ni vet.

Det var inte därför jag uppdaterade bloggen, utan av en mycket smaskigare anledning. Jag och Maria har nämligen gjort två satser av mammas fantastiska philadelphiaglass, en med hjortron och en med hallon. Bjud på detta och räkna med succé!

Glass med philadelphiaost

Skål 1:
3 äggvitor vispas till hårt skum.

Skål 2:
3 äggulor och 1/2 dl socker vispas ordentligt. Blanda sedan i 60-80 g philadelphiaost.

Skål 3:
3 dl grädde och 1/2 tsk vaniljsocker vispas hårt.
Blanda sedan i 1 - 1,5 dl sylt (alternativt krossad choklad, daim eller vadhelst du kan hitta på).

Blanda ihop alla skålar och rör om ordentligt. Frys i 8-10 timmar.
Ta fram glassen en stund innan servering, den är godast när den fått mjukna lite.

Njut!

Long time no seen!

2008-04-13T14:56:00.004+02:00

Hoppar över alla ursäkter över min dåliga uppdateringsförmåga som jag förmodligen skulle kunna hitta 39 anledningar till om jag försökte. Jag nöjer mig bara med att säga att prioriteringarna inte alltid gynnar mitt bloggande!

Jag avstår också från det-här-har-jag-gjort-sen-sist-utläggningar, för sånt som var värsta grejen för tre veckor sen är förmodligen lika ointressant som gråa betongväggar så jag kan lika gärna bespara er det.

Nu är det alltså 12 dagar kvar av Bibelskolan. Jag försöker leva i förnekelse än ett tag, men det börjar bli den bistra sanningen att jag snart ska skiljas från alla dessa människor. Jag blir dock kvar i Uppsala omkring en månad efter det för att läsa en fempoängskurs i exegetik (något som många brukar göra efter bibelskolan för att sysselsätta sig under maj månad.) Förvisso kan man läsa den hemifrån men jag vill inte åka hem riktigt ännu, samt att jag för allt i världen inte vill missa Passion tour med Louie Giglio, Matt Redman och Chris Tomlin i Stockholm den 18 maj. Jag som trodde att jag skulle behöva åka till USA för att få lyssna till dessa människor, men tji fick jag.

Tur då att det inte var av den anledningen jag valde att spendera min sommar i USA, då hade det ju varit för intet. Som ni kanske vet åker jag dit den 31 maj för att jobba som sommar au-pair. I nuläget väntar jag på att matchas med en familj, vilket kan hända redan i dag eller om ett par veckor. Det gäller att ha mobilen och mitt frågepapper i högsta hugg med andra ord, eftersom de kan ringa mig vilken tid som helst och när som helst.

Så är läget alltså. Nu har ännu en helg (snart) passerat. Denna helg har bestått av en massa ätande, i fredags på grund av Marias tenta som vi gladeligen firade med godis, chips och kakbak. Kakorna blev förvisso brända, men bara för att jag vet att de egentligen är helt fantastiska lägger jag upp receptet lite längre ner. Vi såg även på Secret Window – en Johnny Depp-film helt i min smak. Lite skum var den dock, och twisten kändes kanske lite väl bekant, men jag måste nog ändå ge den en fyra eller åtminstone en stark trea. Lördagen spenderade jag, Maria och Lovisa i hufvudstaden. Vi shoppade lite, lunchade, fikade, gjorde ett biobesök och såg ”Defenitely, maybe” (romantisk komedi; tänk Love Actually minus en del av skämten. Jag tyckte om den, även om man kunde diskutera huruvida slutet egentligen var lyckligt. Vi kom dock fram till att det verkar vara en trend att romantiska komedier inte längre har de allra perfektaste sluten). Som pricken över i blev det ett långt McDonald’s besök innan vi begav oss hemåt i den regniga natten.

Nu ska jag snart iväg till Mikaelskyrkan som ju har valt att lägga sina söndagsgudstjänster klockan fyra till mångas glädje. Så jag ska ta och avrunda. Ska försöka göra bättring i mitt uppdaterande framöver för att undvika dessa påtryckningar från frustrerade bloggläsare;)

Sist men inte minst:

Makalösa kakor

100 g smör
2 dl brun farin
½ dl strösocker
½ tsk vaniljsocker
1 ägg
1 ½ dl vetemjöl
½ tsk bikarbonat
3 dl havregryn
½ tsk salt
100 g hackad mörk choklad

Rör ihop smör, farinsocker, strösocker, vaniljsocker. Vispa i ägget och blanda sedan i resten av ingredienserna. Klicka ut glest på en bakpappersklädd plåt och tryck till dem lite (de ska vara lite större än en femkronas storlek).

Grädda 10 minuter i 175 grader. Tiden är viktigt – de är klara även om det inte ser ut så. De ska vara lite sega och alltså inte knapriga.

Smaskens!

"Han finns före allting, och allting hålls samman i honom"

2008-03-10T22:11:00.015+01:00

Det här är sjukt bra.

23 miljoner ljusår bort, det vill säga ungefär så långt som man hittills kunnat se i universum, finns Whirlpool-galaxen. Hubbleteleskopet har lyckats ta bilder av galaxen, och jag måste säga att de tog en fascinerande bild av det man upptäckte i dess mitt. Klicka här.

Märk väl beskrivningen jag hittade om denna typ av svarta hål: ”The second type, supermassive black holes, are believed to have been formed when the universe was very young”. Det tyckte jag var en väldigt träffande formulering med tanke på att bilden består av symbolen för någon annan som fanns när universum var ”väldigt ungt”, närmare bestämt vid dess födelse. (Kol 1:17)

Lika fascinerande är att gå till den andra ytterligheten, från rymdens enorma propotioner till det knappt synbara. Något som är bland det minsta vi kan se är, som de flesta vet, atomer och molekyler – det som allt består av och har sin grund i. Bland alla tiotusentals proteiner som finns i kroppen hittar vi en väldigt betydelsefull sådan: proteinet Laminin. Dess funktion är att hålla samman cellmembranen. Jag läste beskrivningen ”the glue of the human body”, och det kanske indikerar vilken viktig uppgift det har; det behövs alltså för att hålla samman varje människa.

Det finns någon mer som allt hålls samman i. Om ni fortfarande inte läst min rubrik (Kol 1:17) kanske molekylens makabra utformning talar för sig själv... Klicka här. Seems to me someone left a footprint in his creation :)

(Om detta och mycket mer talar Louie Giglio i en fantastisk predikan på YouTube som jag blev tipsad om. Jag länkade tidigare till den från detta inlägg, men den finns tyvärr inte kvar!)

Utspårad konst och mumsig paj

2008-02-28T16:50:00.006+01:00

Sådärja, nu är det städat och torkat och fint och rent här. Jag konstaterar än en gång att det bästa med städning är att sätta sig ned efteråt och titta sig omkring utan att se damm och saker överallt. Jag ska verkligen inte låtsas som om jag tycker om att städa, för det gör jag inte - jag blir mest bara arg på fuktmoppen och dammsugaren för att de är så omständiga och äcklad av kompostens icke-tilltalande odör eller av hårstrån som fastnat på trasan - men resultatet gör det värt mödan. Tur är väl det.

Denna veckan har jag gjort en investering i en extern blixt till kameran. Bara sådär ett och ett halvt år försent. Så nu ska mina inomhusbilder få sig ett rejält lyft framöver:) Det är helt vansinnigt att jag inte gjort slag i saken tidigare. Vi snackar inte en liten knappt märkbar förbättring, utan vi snackar liksom skillnaden VHS - DVD multiplicerat med tio. Minst.

Annat värt att nämnas är att vi i veckan varit på studiebesök på Moderna muséet och på Liljevalchs i Stockholm. Alltså, jag vet inte om det är mig det är fel på, men ibland blir jag bara så trött på att allt handlar om att konst ska vara så udda som möjligt och det blir så mycket fokus på att det ska vara nyskapande att det bara blir meningslöst. (Jag menar, vad har hänt när en konstnär kissar på golvet på Norrlandsoperan i Umeå varpå en annan smakar på det och utbrister "this is art"!? Så extremt var väl inte detta, men jag måste säga att jag omvärderat min bild av vad som kan klassas som konst.) På Liljevalchs fanns till exempel en hel del skum film"konst", typ en film med en flicka som tittade rakt fram i 12 minuter och en annan där "konstnären" hyperventilerade tills hon svimmade. En annan film visade olika personer som slog sönder en glasflaska mot en stol. Och ännu en visade en tjej som försökte välta ett träd. Det fanns en del andra bisarra grejer också, som till exempel en papperskasse från ICA som någon målat inuti. Jag menar bara att det är en sak att man inte alltid fattar konst eller kan tolka den, men man bör åtminstone begripa att den har ett tanke eller ett budskap även om inte jag förstår det.

Sen fanns det förståss det som var bra också. Gillade mycket av fotokonsten, för den var åtminstone tolkningsbar och på sina håll väldigt snygg. Jag menar inte att konst måste vara snyggt i bemärkelsen "vackert" för att det ska gå att uppskatta, men det finns ju ändå en gräns för vad som är tilltalande... Jag må vara tråkig, men jag måste säga att jag hade svårt för de verk som framstod som sjuåringars teckningar och mest var kludd, och varken genomtänkta eller estetiskt tilltalande. Särskilt när de kostade 10-, 20-, 30-, 40- och 50 000 kronor. Men det kanske är jag som inte är kulturell.

Sen har jag lagat en paj som är helt underbar också. Rekommenderas starkt! Här kommer receptet.

Skinkpaj med soltorkade tomater och basilika

Pajdeg:
100 g smält margarin
2-3 msk vatten
3 dl vetemjöl

Fyllning:
250 g rökt skinka, tärnad
50 g soltorkade tomater, strimlade
1 dl färsk basilika
3 ägg
3 dl mjölk
1 krm salt
1 krm svartpeppar
1/2 krm cayennepeppar
3 dl ost

Blanda ihop pajdegen. Låt stå kallt ca 30 min. Tryck ut i en pajform och nagga med en gaffel. Förgrädda pajskalet 10 minuter i 225 grader.

Lägg skinka, tomater, basilika och ost i skalet. Vispa ägg, mjölk, salt och kryddor och häll över.
Grädda ca 25 minuter.

Avnjuts helst tillsammans med en god sås och en sallad.

Helgens bravader

2008-02-23T15:17:00.002+01:00

Lördag idag, och jag känner mig på gott humör. Har precis tvättat och nu ska jag snart baka bröd tror jag. Detta verkar arta sig till en lugn hemmadag alltså. Inte fel! Det blir en bra kontrast till gårdagens fläng.

Jag valde nämligen lämpligt nog just igår, tidernas blåsigaste dag ungefär, att göra alla mina ärenden som jag skjutit upp. Nr ett var att bege mig till arbetsförmedlingen där representanter för den nya Max-restaurangen som ska öppna här i närheten höll till. Ett jobb vore nämligen inte fel just nu ifall jag vill kunna stanna kvar här i Uppsala när bibelskolan slutat fram tills jag åker till USA. Men med tanke på att det uppenbarligen var galet många sökande samt att jag inte kommer att vara här i sommar kanske jag inte har de bästa förutsättningarna för att få jobbet, men jag hoppas på det bästa. Jag såg i alla fall till att tala om att jag tänker bo och jobba i Uppsala till hösten... Samt att jag bor mycket nära och kan jobba med kort varsel :)

Hursomhelst, sedan begav jag mig till Teliabutiken (det är rent ironiskt, efter alla dessa reparationer på min mobil som jag köpte i oktober börjar jag vara en riktig stammis). Efter vad jag förstått var en reklamation (så lät det åtminstone på tanten som jag lämnade in mobilen till) skulle jag nu få hämta ut en ny telefon trodde jag. Först fick jag vänta en evighet, för att sedan få reda på att "nej, den har inte reklamerats, men de har reparerat den och gjort det här och det här och det här och det här med telefonen!" Min glada reaktion uteblev. Här har jag gått och väntat på att äntligen få en ny mobil efter att i princip inte ha hunnit använda denna sedan jag köpte den. Dessutom hade jag inte särskilt stora förhoppningar om att den ens skulle vara reparerad eftersom den alla de andra gångerna varit sämre när jag fått tillbaka den. Smått bitter slog jag på mobilen för att se om den verkligen funkade, och naturligtvis gick mobilen inte ens att slå på eftersom det inte gick att slå in några tecken som pinkod. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Visserligen var jag rätt nöjd med att äntligen få den reklamerad (för det hoppas jag verkligen att SonyEricsson går med på nu) men samtidigt innebär det ännu 1-2 månaders väntetid. Men det var inte mycket att bråka om. Tanten hävdade att det var SonyEricsson som måste skicka en ny telefon och att hon inget kunde göra. Buttert pallrade jag mig därifrån med deras lånetelefon för fjärde gången.

Min färd på stan fortsatte på samma irriterande vis. Framförallt på grund av stormen som blåste in hår i munnen och fick mig på allmänt dåligt humör. Jag skulle sedan bege mig till polisstationen för att skaffa ett nytt pass, vilket visade sig bli ännu ett bökigt projekt. Hade ju kollat på nätet var stationen låg och gick sedan den väg jag tyckte verkade vara enklast. Det visade sig bara när jag var (nästan) framme att en fet bilväg utan övergångsställen skiljde mig från byggnaden. Ungefär samtidigt som jag insåg att det skulle krävas en rätt omfattande omväg för att komma dit, insåg jag också att jag inte längre höll min påse i handen. För den måste jag ha glömt inne på Max där jag lånat toan samt köpt en cola. Jag traskade alltså hela vägen tillbaka och sedan rätt väg tillbaka till stationen igen. Utmattad, på lagom gott humör och med en frisyr som för länge sedan tappat all värdighet och bestod av vindpinade stripor klistrade mot huvudet kan ni ju föreställa er hur mitt passfoto blev.

Sedan fick jag äntligen traska hem. När jag - om möjligt mer trött och irriterad av blåsten och allt tjorv - klev in genom dörren klockan sex möttes jag av en Maria som försökt ringa mig flera gånger och snabbt förklarade läget: Bio, ikväll, vi går om en kvart! Smått förvirrad och sjukt trött insåg jag att det var bråttom så jag slänge i mig fil och müsli, bytte om och så begav vi oss. Filmen hette "p.s. I love you" (vars titel verkligen inte gör den rättvisa!). Den var verkligen riktigt bra, det var en sån som man skrattar höööögt till flera gånger. Åtminstone om man är vi. Men den var ändå inte sådär lättsam rakt igenom, en sån film som man glömmer i samma stund som man sätter foten utanför biografen, utan väldigt sorglig på sina håll också. Mimmi hade dock hypat den till typ världens bästa film, så jag kansk se inte var överväldigad, men den rekommenderas verkligen!

Sedan blev det att utnyttja erbjudandet på baksidan av biobiljetten: Orginalburgare på Max! Det bästa med hela kvällen var att vi var hemma innan tio, och hur ofta händer det ens? Lite skumt att lägga sig tidigare på fredagkvällen än på hela veckan, men jag var makalöst trött och det var underbart att vakna halv tio i morse och typ hinna saker på förmiddan.

Här ska duschas!

Pasta carbonara

2008-02-23T15:05:00.005+01:00

Dags för ett nytt recept! Lagade pasta carbonara häromdan, vilket jag personligen inte haft så goda erfarenheter av då enda gången jag ätit det var på en vägkrog i en liten håla på väg till Transtrand. Allt var blekt och tämligen smaklöst och pastan så överkokt som pasta kan bli. Tur för mig att jag fick omvärdera min bild av denna klassiska och faktiskt supergoda rätt, som inte tar längre tid att slänga ihop än vad det tar för pastan att bli klar. (Och det vill inte säga överkokt.)

Pasta carbonara (4 port)

Spagethi eller tagliatelle för 4 personer
2 pkt bacon (eller 1 pkt + tärnad rökt skinka)
1 stor gul lök, hackad
1-2 pressade vitlöksklyftor
Frysta eller färska champinjoner (dock inte burkchampinjoner) efter behag
2 ägg
1/2 dl grädde
Ca 100 g riven parmesanost
1/2 tsk salt

1. Om du använder frysta champinjoner, börja med att fräsa dem i en stekpanna tills allt vatten kokat bort. Salta och peppra lite. Lägg åt sidan.
2. Koka pastan enligt anvisning på förpackningen.
3. Fräs under tiden baconet knaprigt i en stekpanna. Lägg sedan i lök, vitlök och champinjoner och fräs runt en stund (tillsätt smör om det behövs).
4. Vispa ihop ägg, grädde, salt och ost. Blanda ner den nykokta pastan samt baconfräset och rör kraftigt med en sked.
5. Strö över resten av osten samt nymalen svartpeppar. Servera genast!

Denna rätt passar perfekt till de flesta tillfällen! Om man är ensam kan jag dock rekommendera att halvera receptet eftersom pasta inte är så lyckat att frysa in. Då blir det en portion över, perfekt att förvara i kylskåpet och värma upp dagen därpå (gärna med lite mjölk i för att få upp krämigheten som har en tendens att avta i kylen). Blir hur bra som helst.

Transtrand och trötthet

2008-02-10T22:12:00.006+01:00

Denna vecka har spenderats i Transtrand med klassen. Det har varit helt underbart bra! Jag kan nog säga att jag ganska snabbt förstod varför alla som på en given signal får något längtande i blicken när de hör Transtrand. Fantastiskt beläget mitt på fjället omgivet av makalöst mycket snö, fantastisk mat och übermysigt kapell – det kan inte bli så mycket bättre. Jag måste säga att det har varit väldigt skönt att vara på läger med folk man redan känner och som man dessutom inte kommer att upphöra att ha kontakt med i samma stund som lägret tar slut. Lära-känna-hysterin och principen att man måste vara uppe hela natten om man inte vill missa något blir så att säga inte lika påtaglig.

Två av dagarna åkte vi skidor i två av anläggningarna i Sälen; Hundfjället och Tandådalen. Dag nr 1 var inte helt optimal ur skidsynpunkt med på tok för mycket lössnö i backen, men dag nr 2 var förmodligen så nära man kan komma en ultimat skiddag. Strålande sol, någon minusgrad, (relativt) välpistat och härligt umgänge förstås! Givetvis var det just då, precis mitt på dagen när allt var som bäst, som all elektricitet i hela Sälen (!) försvann. Ingen visste hur, var och varför. Skidåkningen stannade av och folk fick evakueras från sittliftarna. Ni må tro att jag drog en lättnadens suck över att inte sitta i en av dem! De övriga däremot verkade inte ha haft något emot av att bärgas av snygga liftkillar, haha. (På tal om det har vi haft ett evigt resonemang kring varför liftpersonalen, tjejer som killar, alltid är så snygga. Frågan är egentligen om hönan eller ägget kommer först: blir man automatiskt snygg av att arbeta med liftar och iklä sig en sportig outfit, eller är det ett kriterium för att ens få komma på intervju? Vi har inte riktigt kommit fram till något slutgiltigt svar.) I vilket fall som helst kom liftarna igång igen typ en timme senare, till vår stora glädje. Vi fick oss bara en lite längre lunchpaus med diverse galna inslag. Och oj, jag höll nästan på glömma höjdpunkten på dagen! Liftfärderna ägnade vi åt allsång, och när vi en av gångerna i åttamannaliften var mitt inne i att avverka ett gäng givna psalmklassiker hörde vi plötsligt hur folket i liftkorgen bakom oss ljudligt och glada i hågen stämde in i ”Se jag vill bära ditt budskap”. Fantastiskt kul tyckte vi.

Sen kan jag väl också säga att frånvaron av muskler gjort sig hörd more than ever. Att vara otränad och sen ge järnet två dagar i backen är inte helt lyckat, det konstaterade jag ganska snabbt. Jag har lidit av träningsvärk av sällan skådat slag, och jag känner av det fortfarande, men nu kan jag åtminstone gå i trappor och (nästan) böja mig ner utan att avlida. Sen har jag även varit makalöst trött denna helgen. Det är väl visserligen inte så konstigt att fysisk ansträngning och för lite sömn toppat med en låång bilfärd på fredagen inte går obemärkt förbi...

Men det har varit en bra helg i alla fall, för Johanna har varit här och hälsat på! Lördagen ägnade vi åt prat och att laga mat (en underbar kycklingsoppa, samma som vi fick i Transtrand), baka och se melodifestivalen som jag nog vågar mig på att klassa som en av de mer patetiska delfinalerna någonsin. Idag har vi hunnit med våffelkalas och sedan Mikaelskyrkan förstås!

Nu tänkte jag lägga in två goda recept här som jag verkligen rekommenderar. Det ena är den kycklingsoppan jag nämnde, hur enkel som helst och enormt god. Det andra är en übergod lasagne som jag gjorde härom veckan med riktigt lyckat resultat.

Kycklingsoppa (4 port)

2 kycklingfiléer, ca 250 g
1 äpple
1 gul lök
smör
1 msk curry
1 krm svartpeppar
2 burkar passerade tomater, á 400g
1 dl vatten
2 ½ dl matlagningsgrädde
2 grönsaksbuljongtärningar
1 krm socker
½ tsk salt
½ dl hackad persilja

Strimla kycklingen. Kärna ur och strimla äpplet. Skala och hacka löken. Fräs allt i smör och curry i en gryta. Rör i peppar, tomater, vatten, grädde och buljongtärningar. Låt soppan koka några minuter. Smaksätt med socker och salt. Strö över persilja.

Köttfärslasagne (4-5 port)

Lasagneplattor (ca 2 per person)
1-2 gula lökar
1 msk margarin eller smör
300 g nötfärs eller älg- eller lammfärs
Frysta champinjoner efter behag
1 burk tomater (ca 400 g) hela eller krossade
1-2 msk tomatpuré
1 buljongtärning
1 tsk basilika eller timjan
1 vitlöksklyfta
½ tsk salt
peppar

Ostsås:
4 msk vetemjöl
7 dl mjölk
2 msk margarin eller smör
3 dl ost (ca 100 g) riven lagrad
Salt

Sätt ugnen på 200 grader.

Stek champinjonerna i en stekpanna tills allt vatten ångat bort. Salta och peppra.
Skala och hacka löken. Låt fettet bli ljusbrunt i en stekpanna. Fräs lök och köttfärs under omrörning. Tillsätt tomater, tomatpuré, buljongtärning, kryddor och pressad vitlök. Koka under lock på svag värme ca 20 min. Smaka av med salt och peppar.

Ostsåsen: Vispa ut mjölet med lite av mjölken i en kastrull. Tillsätt resten av mjölken och fettet. Koka upp under omrörning och koka 3-5 min. Rör ner 2 dl av osten och smaka av med salt.

Bred ut köttfärssås i botten på en smord ungssäker form (ca 20x30 cm). Lägg på ett lager med plattor och täck med hälften av ostsåsen. Lägg på ytterligare två omgångar köttfärssås och plattor och bred ut resten av ostsåsen överst.

Toppa med resten av den rivna osten. Gratinera mitt i ugnen ca 30 minuter.

Tonåren är förbi :)

2008-01-30T11:50:00.000+01:00

Känner att det är dags för en uppdatering! Har ju för huvva passerat 20-årsstrecket för en vecka sedan. Det var en prima födelsedag, med frukost på sängen och tårta som min fina hemgrupp hade bakat. Fick dock inte suga på karamellen särskilt länge, för dagen därpå fyllde Lovisa också jämnt. Men inte att förakta det heller - det resulterade ju i 20+20= 40-årskalas på fredagen! Vi bakade som galningar hela dagen; morotskaka, kolakaka, paj och cornflakeskakor och sedan blev det smått panik när vi tio minuter i sju inte hade kokat kaffe, burit bord, hämtat tallrikar och koppar, tänt ljus eller ställt i ordning det minsta. Men med lite assistans och adrenalinet på högvarv gick det hyfsat smidigt. Kalaset blev great, förmodligen det största jag haft någon gång i alla fall. Middagsbjudningar för nåra tjejer är väl min standard, så detta var en kontrast skulle man kunna säga. I present fick jag en glasskokbok (!), en dubbel Taizeskiva, te och choklad, biocheck, en klocka och tekoppar. Annat smått och gott som jag fick av familjen (dock innan jag åkte hemifrån) var bl a en ny Bibel, en enorm ryggsäck helt ultimat att resa med och ett superfint kors. Inte dåligt.

Resten av helgen var för övrigt rätt intensiv; hann till exempel med att gå i tre kyrkor i söndags. Är inte så ambitiös i vanliga fall, men Peter Tikkanen trio var och spelade dels i Löten, dels i G:a Uppsala och det vore ju vansinne att missa. Galet vad bra det var! Jag blir så inspirerad så att jag inte vet vilket ben jag ska stå på, haha. Hursomhelst insåg jag på söndagkvällen att jag var helt slutkörd av att inte ha sovit ordentligt sedan jag kom hit och därtill inte varit ifred på typ en vecka. Det är rätt korkat, för det kommer inte precis som en överraskning att jag blir knäpp av att flänga runt konstant eller att det faktiskt GÅR att bli socialt utmattad hur fina människor man än umgås med. Hursomhelst, jag såg till att ha en måndagskväll för mig själv, och det var välbehövligt. Spelade piano, läste och drack te - hur underbart som helst.

Nu ska jag ge mig på att laga lasagne. Får se hur det går!

Back in Uppsala

2008-01-21T00:35:00.000+01:00

Så har man varit tillbaks i Uppsala i en dryg vecka. Det sociala livet går åter på högvarv, men än så länge har jag inte kommit till den punkt när jag känner mig socialt utmattad. Jag är bara så glad att vara tillbaka och att ha alla dessa människor runtomkring mig. Det är verkligen fantastiskt och jag går mest runt och myser. Det har dock varit en del att fixa känns det som, och jag har min gedigna lista av saker att komma ihåg, samtal som ska ringas, mejl som ska skickas, sånt som måste kollas upp och få gjort, men jag har ändå börjat komma in i lunken nu känner jag. Jag är dock inställt på en något mer aktiv termin än förra, för jag hoppas på att få ett extrajobb en eller två dagar i veckan.

Tänkte att det vore klokt att skaffa ett jobb redan nu så att jag kan vara kvar i Uppsala efter att bibelskolan slutar fram tills jag åker i väg som sommar au-pair, om det nu blir så vill säga. Den tanken började gro under jullovet, och jag har tidigare funderat på att åka iväg som au-pair, men ett år har känts för länge och dessutom har jag inte haft tillräckligt mycket barnerfarenhet (man måste ha 200 timmar). Men jag är väldigt inne på det och det känns verkligen som något jag vill göra, och eftersom jag så enormt gärna vill få flyt i engelskan känns det som en bra grej att ägna en sommar åt. Så jag praktiserade lite på dagis medan jag var kvar i Piteå, och under våren ska jag även vara ledare på öppet hus för barn, så det ska nog lösa sig med erfarenheten hoppas jag. Gillar liksom hela au-pair konceptet, att bo i ett främmande land på ett sätt som ändå är ganska ordnat. Man är liksom garanterad boende och jobb och har alltid en organisation att luta sig tillbaka mot. Det måste ju dessutom vara det mest ultimata sättet att lära känna kulturen och språket genom att bo hemma hos en familj, och att få ta hand om barn som heltidssysselsättning kan säkert vara krävande men jag ser verkligen fram emot det och det är något jag länge velat pröva på. Sen är det givetvis lätt att glorifiera det hela, och det är inte alla som trivs, men jag resonerar som så att en sommar klarar jag även om jag inte skulle trivas. Och i vilket fall som helst kommer jag förmodligen ha lärt mig en del och inte minst vant mig vid att prata engelska. Det är inte helt fel. Och eftersom jag förmodligen kommer att jobba i Uppsala till hösten känner jag inte riktigt att det är superviktigt att bo hemma och tjäna pengar under sommaren. Efter nitton somrar i Piteå ser jag inte en tjugonde som extremt angelägen, så det kan inte skada att pröva på nåt nytt. Så om jag inte ändrar mig eller det dyker upp någon annan superintressant sysselsättning inom kort lär det bli av!

För att nämna något som hänt sedan jag kom hit har jag bl a hunnit med att gå på kalas för David och Elin samt gå på bio och se ”Försoning”. Alltså, jag säger då det - verkligen en film i min smak! Därmed inte sagt att jag bara gillar vackra, stämningsfyllda draman med kärlek lika passionerad som omöjlig, men det är verkligen inte ofta jag blivit så tagen av miljön och stämningen i en film. Att den var lång gjorde mig absolut ingenting, för jag kunde inte annat än beundra hur välgjord den var, hur otroligt smart och snygg filmningen var och hur briljant Keira Knightley var i sin roll. Vad mer kan man säga? Jag gick därifrån och önskade att jag levde på 40-talet. Om man räknar bort kriget.

Idag var första mötet på Mikaelskyrkan för terminen, och det var fantastiskt bra. Efter det har jag, Hanna, Maria och Malena suttit här och surrat ett tag innan vi tittade på Moulin Rouge. Den filmen är för övrigt också underbar.

Imorgon har vi inga lektioner egentligen, det står ”snölekar” eller nåt i den stilen på schemat, för lärarna är inte här. Ganska ironiskt med tanke på att det inte finns en snöflinga så långt ögat når, haha. Men men, man kan ju inte få allt här i livet. (Idag var förövrigt en fantastiskt fin dag, och om jag inte visste att det var januari skulle jag ha tippat på maj. Frågan är om det är positivt eller negativt?) På eftermiddan blir det nog stan med Hanna och sedan ska vi plus Isak, Mimmi, Simon, David och Elin ut och äta på en afrikansk restaurang. Det var vår födelsedagspresent till Elin och David, som ju båda far till Afrika inom kort. Ska bli väldigt trevligt.

Snart fyller jag år också! Närmare bestämt på onsdag är jag inte längre tonåring. Jag kom på idag att det är ju stort för huvva, det är ju bara vart tionde år man fyller jämnt. Det ska firas nästa helg tillsammans med Lovisa som fyller år en dag efter mig. Då blire kalas!

Näe, nu är det söndag och klockan är efter tolv (det vill säga, det är måndag). Det borde betyda att jag ska gå och lägga mig.

Tschüüüüs! (Haha, mitt favvo-ord på tyska)

Andra advent

2007-12-09T01:46:00.000+01:00

Julen är här, och lyser frid på jorden... Det har faktiskt hunnit bli andra advent och nog har julstämningen infunnit sig efter både julfester, julmys och julmusik, juleskum, glögg och pepparkakor. En enorm fördel med att befinna sig där jag befinner mig är att man - tro det eller ej - undgår mycket av den julhysteri som pågår i den "normala" världen. Jag måste säga att det är en ganska behaglig adventstid faktiskt - kanske lite mer som den borde vara? Dock har jag inte riktigt förrän idag kopplat att det kommer en julafton också, vilket betyder att jag förr eller senare måste inse faktum: julklappar ska införskaffas. (Varför känns det lika jobbigt varje år?) Hittills har jag lyckats att inte beblanda mig med tanken, men det kom över mig lite som en kalldusch idag.

Det är för övrigt helt ofattbart att det att det bara är en vecka kvar av terminen! Man får separationsångest. Jag kommer att sakna mina kära klasskompisar, hela tillvaron här, mitt rum, min room-mate och bundis, mikaelskyrkan och för att inte tala om min underbara hemgrupp! Om en dryg vecka åker jag alltså, den 17:e. Kommande vecka kommer att bestå av diverse trevligheter, typ klassaktiviteter och terminsavslutning och julkonserter hit och julkonserter dit, toppat med den icke längtansvärda storstädningen.

Denna helg har i alla fall varit helskön men ändå hyfsat intensiv. Gårdagen begav sig jag och Maria till David och Jakob efter skolan där vi beställde pizza och sen bakade apgod chokladkaka och himmelskt god hallonpaj med mandel, vid choklad och citron (Man DÖR, tro mig!). Sedan kom även Hanna, Isak, Christoffer, Lovisa och Sara dit och efter en lång diskussion om kvinnors mystiska språk i form av hintar blev det lite obligatoriskt Guitar Hero-spelande och sedan tittade vi på "The holiday". Förutom att Cameron Diaz och Jude Law är så störigt snygga ihop och typ strålar genom hela filmen så tycker i alla fall jag att det är en störtskön film. Det vill säga ingen beige och alldaglig feel-goodfilm, som typ "...och så kom Polly" eller "You've got mail". Nej, den är verkligen en av de bättre i sin genre. Hursomhelst, jag kan inte säga annat än att det var en mkt go kväll!

Ikväll har lite folk här på elevhemmet sett på ytterligare en romantisk komedi med jultouch, det vill säga "Love actually". Detta i sällskap av stenhårt godis från den något sunkiga filmbutiken på Heidenstams torg. Skumsvamparna var liksom knäckebröd och centern smakade trä. Dagen till ära har dessutom Magnus i vår klass gift sig, så vi har hunnit med att bevittna en fin vigsel också:)

Näe, nu ska jag sova tills jag vaknar. Det är grejer det.